Det går bra nu för Yair Lapid. Foto: The Israel Project
ISRAEL Inför det israeliska valet var det flera svenska tidningar som gissade fel. En högersväng var aldrig aktuell. Det skriver Eli Göndör som här analyserar den nya israeliska generationen och Israels oklara politiska framtid.
Resultatet av det israeliska valet bör inte ses som någon större överraskning, utan snarare som en spegelbild av det israeliska samhället. Valet visar att en ny generation politiker vuxit fram som inte är fast vid de tidigare generationernas ideologier. Det innebär i sin tur ett förändrat förhållningssätt både till hur det israeliska samhället bör se ut och hur det bör förhålla sig till sina grannar.
Israels majoritet består av en hårt arbetande och ganska fattig traditionell, icke-religiös grupp och en ekonomiskt stabil, sekulär bildad, socialliberal grupp. I stort sett är den nationalistisk i betydelsen att den vill se ett fungerande och rättvist Israel. Men framförallt vill dessa personer emellertid se ett Israel där det är möjligt att försörja sig och leva ett drägligt liv.
Landets ekonomiska villkor gör det svårt för många att få ihop det, trots heltidsarbete, i slutet på månaden. Utrikespolitiska frågor möts med osentimental pragmatism. Således ses frågan om en palestinsk stat snarare som ett praktiskt problem som måste lösas för att bli av med det, än ett ideologiskt problem kopplat till moraliska aspekter eller historiska anspråk.
Den nya generationen i Israel har lämnat nybyggarstadiet. Skapandet av det nya landet och formandet av israelen var i mycket en uppgörelse med judisk historia och identitet. Från att ha flytt från förföljelse blev normalisering en målsättning. Judar skulle bli som alla andra och både kunna bruka jord, bära vapen och uttrycka sig på ett eget språk. I någon mening är den nya generationens avslappnade förhållningssätt till sin judisk-israeliska identitet en bekräftelse på att projektet lyckades.
Om det för 40 år sedan var möjligt att i varje israeliskt parti finna spår av tidigare sionistiska ideologier är det numera omöjligt. De tre stora vänstermittpartierna har i princip samma budskap. Bättre ekonomiska villkor för allmänheten genom ekonomisk omfördelning. Det betyder att nya bosättningar utanför de stora bosättarblocken på Västbanken inte accepteras och att krav ställs på att den ultraortodoxa gruppen deltar i samhällsbygget både genom värnplikt och vanligt arbete. Utrikespolitiskt stannar förväntningarna vid anständiga relationer till grannländerna och en tvåstatslösning med minimala eftergifter.
Yair Lapid, som efter valet leder det näst största partiet Yesh Atid (”Det finns en framtid”), personifierar den nya generationens politiker väl. Han kan förenklat beskrivas som en andra generationens israel befriad från den tidigare generationens låsningar men med en stark nationalistisk nerv, djupt rättvisepatos med socialliberala värderingar och acceptans för marknadsekonomins fördelar. Han har ingen politisk erfarenhet utan har uppnått sin popularitet genom en lång framgångsrik karriär som journalist. En karriär som han avslutade med rollen som nyhetsankare i TV för det nyhetsmagasin i Israel som har de avgjort högsta tittarsiffrorna. Därmed är han lika politiskt fläckfri som politiskt oerfaren.
Partiets ledning speglar hans umgängeskrets och personliga intressen. Som inbiten kampsportare och journalist är det kanske inte förvånade att Yoel Razvozov, europamästare i judo, och Ofer Shelach, fallskärmsjägare samt sport- och säkerhetsjournalist, finns med på partiets lista tillsammans med akademiker, rabbiner och andra personer som haft framträdande positioner inom Israels säkerhetsorganisation.
Hans far, Tommy Lapid, räddades tillsammans med modern av Raoul Wallenberg i Budapest under andra världskriget. Länge var han en av Israels mest framträdande journalister och gjorde sig känd genom sin retoriska förmåga och debattentusiasm. Med jämna mellanrum drev han debatter till att bli högljudda konflikter som han plötsligt kunde lämna, gärna i direktsändning. År 2003 ledde han partiet Shinui (”Förändring”) som fick 15 platser i parlamentet. Partiet huvudfråga var den ultraortodoxa gruppens särställning.
För Benjamin Netanyahu har huvudvärken bara börjat. Bland de tolv partierna som kom över spärrgränsen för parlamentet måste han finna en regeringskoalition som både är representativ för valet och som gynnar hans politiska framtid. Den gamla spärrgränsen på endast två procent försvårar koalitionsbygget. Den motiveras med att den möjliggör för minoriteter att ta sig in i parlamentet. Exempelvis har tre arabiska partier sammanlagt vunnit tolv av parlamentets 120 stolar. Den stora nackdelen med systemet är att många småpartier agerar vågmästarroll och därigenom skaffar sig större politiskt inflytande än vad de förtjänar i förhållande till antalet väljare.
Om koalitionen ska spegla väljarnas intresse så bör den vara bred. Yair Lapid har redan deklarerat att han inte har för avsikt att delta i en oppositionskoalition som i första hand ska ställa sig på tvären och genom förtroendeomröstningar så småningom bidra till nyval.
Samtidigt har Lapid i nuläget ett förtroendekapital som lätt kan äventyras genom politisk kohandel. Hans huvudfrågor är för det första att stoppa den ultraortodoxa gruppens särställning genom att kräva att även matematik, engelska och samhällskunskap införs på bibelskolornas schema. För det andra kräver han att den hittills befriade ultraortodoxa gruppen rekryteras till värnplikt som alla andra. Dessutom vill han att fredsprocessen med palestinierna ska ges nytt liv och att inga fler bosättningar byggs utanför existerande bosättarblock.
Netanyahu har länge sökt ett alternativ som hjälper honom att röra sig mig mot mitten. Det skulle å ena sidan mjuka upp den något ansträngda relationen med USA. Å andra sidan skulle det innebära att både Netanyahu och Lapid i slutändan kommer att tvingas till kompromisser, vilket i förlängningen kan riskera deras politiska karriärer.
För närvarande behöver Netanyahu finna en väg till att återfå det stöd han förlorat. En justering åt vänster från hans sida kommer garanterat leda till ytterligare förluster. Oklart är däremot vad han kan vinna på en sådan manöver.
Yair Lapid kommer att i första hand fokusera på de inrikespolitiska frågorna, vilket oundvikligt kommer att leda till ett minst sagt spänt förhållande med den ultraortodoxa gruppen. Det bör dock hållas i minnet att det även inifrån den gruppen finns röster som efterfrågar bättre möjligheter till integrering i samhället och pekar på den allt vanligare trenden av ungdomar som lämnar ultraortodoxa omgivningar och söker sig till sekulära miljöer.
Historiskt har breda koalitioner i Israel snarare förlamat landet än lett till progressiv utveckling. Energi som borde användas till att stifta lagar och driva frågor framåt har istället gått till att försöka hålla ihop en koalition av partier med vitt skilda intressen.
Israels politiska framtid är således oklar. Uppenbart är dock att en högersväng aldrig var aktuell i detta val. Snarare har den israeliska allmänheten visat både sitt politiska engagemang och sitt missnöje med den sittande regeringen.
Det är en ny pragmatisk och avideologiserad generation som bestämt tar plats på den politiska arenan i Israel. Det är inte säkert att generationsskiftet får omedelbara konsekvenser för Israels politik, men den säger något om i vilken riktning den är på väg.
