DEBATT Sveriges utrikespolitiska identitet har skiftat från en ”neutral” och FN-fokuserad profil till ett europeiserat och lokalt perspektiv. Det menar Douglas Brommesson efter att ha läst årets regeringsförklaring.
Svenska regeringsförklaringar har länge innehållit formuleringen ”FN och folkrätten utgör en hörnsten i svensk utrikes- och säkerhetspolitik.” I år hette det istället: ”Det nordiska samarbetet, liksom samarbetet inom EU och FN utgör viktiga arenor för vår utrikespolitiska samverkan.” Det påminner om att svensk utrikespolitik, liksom Sveriges utrikespolitiska identitet – är en process i ständig förändring.
Efter den berömda fotnoten i budgetpropositionen 1990, där regeringen menade att Sverige borde ”tydliggöra vår ambition att bli medlemmar av EU”, genomgick svensk utrikespolitik en snabb förändring. Fotnoten öppnade för ett framtida svenskt EU-medlemskap. Med ett ”ja” i folkomröstningen hösten 1994 var det svenska inträdet i EU en realitet 1 januari 1995.
Processen mot ett medlemskap fick konsekvenser för många politikområden. För utrikespolitiken fick det tydliga och genomgripande följder, inte minst för den utrikespolitiska identiteten. Från en självbild under kalla kriget om deklarerad neutralitet – även om denna inte alltid följdes av konsekvens i handling – drevs Sverige till en självbild som uttryckte europeiskt tillhörandeskap.
Förändringen i svensk utrikespolitisk retorik i början av 1990-talet återspeglade en process som jag menar att vi kan beskriva som en ”normativ europeisering”. Medan europeisering i allmänhet brukar syfta på en top down-process där medlemsstater anpassar sitt agerande utifrån ett europeiskt regelverk, handlar normativ europeisering om en insocialisering i ett europeiskt sammanhang. Vad som händer är att den nationella lojaliteten riktas från andra platser och prioriteringar mot ett europeiskt centrum och europeiska normer.
Om 1990-talet handlade om en socialiseringsprocess så kom 2000-talet att handla om hur den europeiska identiteten fick handfasta uttryck i svensk utrikespolitik. Anna Lindh var den första svenska utrikesministern som, 2002, uttalade en svensk säkerhetspolitisk solidaritetsförklaring gentemot EU-medlemmar och andra nordiska stater. Sverige kom att delta med stridande trupp i EU-missioner och blev djupare integrerat i EU:s gemensamma utrikespolitik.
I de årliga utrikespolitiska deklarationerna under 2000-talet har EU intagit en särställning, till viss del på bekostnad av FN som traditionellt varit den organisation som betonats allra mest i dessa sammanhang.
Men det finns ännu en observation att göra. Parallellt med den starkare betoningen av europeisk tillhörighet och dess uttryck i handling, har den nordiska dimensionen i svensk utrikes- och säkerhetspolitik återkommit under 2000-talet. Med Stoltenbergrapporten 2009 och dess tämligen radikala förslag om nordiskt säkerhetspolitiskt samarbete – sextio år efter att tankarna om ett skandinaviskt försvarsförbund skrotades – har det nordiska samarbetet återigen fått betydande relevans.
Sammantaget visar svensk utrikes- och säkerhetspolitik idag upp en mångbottnad identitet och en bred palett av samarbetsformer. Även om FN kvarstår som en central arena är det istället det europeiska samarbetet som står i centrum för den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Men utvecklingen de senaste åren visar samtidigt att olika former av nordiskt samarbete har kommit att bli en viktig kompletterande linje i svensk utrikes- och säkerhetspolitik.
Vi kan, om man så vill, tala om en ”eurolokal utrikespolitik”. I en tid där den europeiska integrationsprocessen kämpar med allvarliga problem kan det komma att visa sig vara en klok alternativ strategi.
