På kontoret i Maputo: hundratals cyklar i väntan på leverans. Foto: Sebastian van Baalen
MOÇAMBIQUE På landsbygden kan något så enkelt som en cykel eller en mobiltelefon förändra vardagen för fattiga människor radikalt. Sebastian van Baalen besöker byn Inhakongo och skriver om hur små innovationer kan förändra villkoren för Afrikas fattiga.
Den moçambikiska landsbygden domineras av sand, mangoträd och kokospalmer. Det är ett vidsträckt land med dålig infrastruktur. Merparten av all daglig transport sker till fots. Längs huvudvägen, den till stor del biståndsfinansierade N1:an, slingrar sig små stigar i vägrenen. Här går män, kvinnor och barn dagligen för att ta sig till arbetet eller skolan. De går barfota eller i flippflopps, med tung last balanserande på huvudet.
Det var under en resa i Moçambique 2009 som denna dagliga migration av människor fick amerikanskan Lauren Thomas att tänka till.
– Jag insåg hur många människor som går enorma avstånd varje dag, i stekande värme och med tung packning på huvudet, berättar hon. Det var första gången jag lite naivt frågade mig varför de inte cyklade istället?
Svaret var att ingen tillverkar cyklar i Moçambique. De cyklar som finns på marknaden är billiga importer från Kina och Indien av låg kvalité, långt ifrån anpassade till förhållandena på den afrikanska landsbygden. Vinstmarginaler i flera led tillsammans med importtullar ger ett högt slutpris.
Insikten fick Lauren att starta Mozambikes, ett moçambikiskt företag som vill förändra cykelmarknaden i landet. Genom att trycka reklam på cyklarna kan de sälja subventionerade cyklar av hög kvalité till lågt pris. Samtidigt når företag ut med reklam till områden som traditionella reklamkanaler har svårt att nå. Vinsten återinvesteras i utveckling av ny teknik. Som en separat verksamhet bedriver de ett biståndsprojekt där donationsfinansierade cyklar skänks till utsatta på landsbygden.
– För oss var det viktigt att bedriva verksamheten som ett företag snarare än som välgörenhet, menar Lauren. På så sätt är vi inte beroende av någon utomstående finansiering och projektet blir mer hållbart på lång sikt.
Hittills har de sålt omkring 700 cyklar till företag och organisationer i landet, cyklar som distribueras till de anställda som behöver dem mest. 75 cyklar har skänkts till speciellt utsatta, främst äldre och kvinnor. Allt går ut på att introducera en cykelkultur i landet.
– Möjligheterna för cyklar i Moçambique är oändliga, tycker Lauren. Vi uppskattar att landet skulle behöva omkring 100 miljoner cyklar!
Tre av Mozambikes gröna cyklar donerades till den lilla byn Inhakongo, omkring 400 kilometer norr om den moçambikiska ekonomins hjärta Maputo. Byn består av en rad försäljningsstånd längs huvudvägen, några lokala barackas (restauranger) och en liten grönsaksplantage. Här bor Joaquin Ernesto och Antonio Chirrcuo.
– Vi visste inte på förhand att vi skulle få cyklarna, berättar Joaquin Ernesto.
– När chefen kallade på oss trodde vi att vi skulle få sparken, säger Antonio. Istället fick vi varsin cykel. Jag har aldrig trott på Gud men den dagen tänkte jag ”tack Gud”.
För människor bosatta på den afrikanska landsbygden kan en cykel göra stor skillnad. Småskaliga jordbrukare kan nå nya marknader. Arbetstagare kommer utvilade till jobbet. Cyklar gör grundläggande samhällsfunktioner som utbildning och sjukvård tillgängliga för människor på landsbygden och i förorterna.
– Jag har tolv kilometer till jobbet, berättar Antonio. Det brukade ta en och halv timme till fots, nu tar det bara 25 minuter och jag kommer pigg till jobbet.
Joaquin kämpar fortfarande med att lära sig cykla, lättare sagt än gjort om man aldrig suttit på en cykel vid 53 års ålder. Men stoltheten i hennes röst går inte att ta miste på.
– Folk tittar så beundrande på mig när jag cyklar förbi, säger hon med ett försiktigt leende. Det gör mig stolt!
Initiativ som Mozambikes illustrerar hur små innovationer, som sedan länge förlorat sin glans i västvärlden, kan göra stor nytta i utvecklingsländer som Moçambique. Mopeder, mobiltelefoner, enkla hemdatorer och hushållsmaskiner är andra ”enkla” innovationer som kan påverka den ekonomiska utvecklingen positivt.
Jeffrey Sachs är professor i ekonomi vid Columbia University i USA. I en intervju med den afrikanska nättidningen AllAfrica beskriver han mobiltelefonteknologi som ”anmärkningsvärd” och ”otroligt kraftfull”. Enligt professor Sach definieras fattigdomen på den afrikanska landsbygden främst av ekonomisk isolering. Isoleringen existerar på flera nivåer – brist på infrastruktur, brist på energi, brist på information. Teknik såsom mobiltelefoner, cyklar och handdrivna generatorer kan bryta den ekonomiska isoleringen.
Längs huvudvägen i södra Moçambique slår det mig hur snabbt mobilteknologin slagit igenom i Afrika; var och varannan byggnad pryds av röda fasader med en vit Vodacom-logga på. Mobilnätet täcker stora delar av landsbygden och 3Gnätet är förvånansvärt välutvecklat. Enligt Dr. Greg Mills, författare av bland annat Why Africa is Poor, bidrar mobilteknologi till ökad tillväxt, bättre företagsklimat för små entreprenörer samt större utländska investeringar.
Liksom cyklarna kan mobiltelefoner förenkla livet för Afrikas fattiga. Förhandlingar om varor och tjänster kan ske över telefon. Mobiltelefonerna kan användas för att göra transaktioner, beställa varor eller ringa nödsamtal. Och i takt med att tekniken går framåt hoppas man kunna koppla sjukvårdsutrustning till smarta telefoner för att snabbt få provsvar för sjukdomar som malaria och hiv/aids.
Kritikerna hävdar dock att man inte bör se mobilteknologi som en mirakelmedicin för den ekonomiska utvecklingen på kontinenten – andra faktorer, som sund makroekonomisk styrning, stabilitet och utländska investeringar, måste samspela.
Johan Åkerblom jobbar som rådgivare på Sida och ansvarar för konceptet Business For Development (B4D) och programmet Innovations Against Poverty (IAP). IAP stödjer företag eller marknadsorienterade organisationer i utvecklingsländerna vars verksamhet har möjlighet att lyfta människor ur fattigdom. Genom att dela på den ekonomiska risken kan företag som satsar på ny teknik utvecklas.
– Speciellt för kvinnor kan små innovationer spara tid. Och genom att de ökar möjligheterna till utbildning, kontakter och egenförsörjning bidrar det till att stärka kvinnors position i samhället.
– Det viktiga med sådana här projekt är att de blir ekonomiskt hållbara. Att det bygger på en affärsmodell där kunderna kan betala för produkterna och inte blir beroende av biståndsgivare. Bistånd är aldrig uthålligt.
I det varma kontorsrummet i Inhakongo håller Joaquin med. Genom att cykla till arbetet spar hon tid, tid som hon istället kan spendera med sin familj. Trots det tycker Lauren, Mozambikes grundare, att det är för tidigt att säga att deras cykelprojekt bidrar till att kvinnor blir självständigare.
– Än så länge har vi bara distribuerat omkring 800 cyklar, förklarar hon. Vi skulle vilja göra någon form av undersökning för att se hur cyklarna påverkar användarna, något vi söker bidrag för just nu.
– Jag kommer dock ihåg hur en kvinna ringde mig och berättade hur stolt hon kände sig när hon cyklade omkring. ”Jag är den enda kvinnan i Mutola med en cykel”, berättar hon för mig.
Den värsta hettan är över när jag häller i mig en färsk kokosjuice och tar mig tillbaka till bilen. Antonio och Joaquin är exempel på hur något så enkelt som en cykel kan förenkla människors förutsättningar. Samtidigt har cyklar svårt att nå samma spridning som till exempel mobiltelefoner och betydligt större satsningar måste göras för att man ska kunna se några strukturella resultat.
Lauren hoppas att de på sikt kan utveckla företaget och satsa på ny teknik.
– Vi har redan talat om att utveckla till exempel cykelambulanser, förklarar hon, och en annan organisation har utvecklat en majskvarn som kan kopplas till cykel. Och det slutar inte där, det går att utveckla teknik för att ladda till exempel mobiltelefoner med hjälp av cykelgeneratorer.
