Enbart ett litet antal personer har rätt kontakter för att nå framgång med företag på Kuba.
KUBA Den kubanska regimen marknadsför landet för att ge en mer positiv bild av det. Men är Kuba verkligen så förnyat som man vill ge sken av? Fortfarande existerar ingen press- eller yttrandefrihet. Sara Skyttedal skriver om läget i landet, dess framtid och utvecklingsmöjlighet.
De senaste åren har det genomförts ett antal politiska reformer på Kuba. Dessa har marknadsförts hårt genom den kubanska regimen – även i svensk media har vi kunnat läsa rapporter om den ökade ekonomiska friheten i landet.
En av förändringarna är att Kuba nu öppnat för ett licenssystem för småföretagande. Det låter givetvis positivt att uppmuntra entreprenörskap, inte minst i ett land som traditionellt är planekonomiskt, men det nya systemet är långt ifrån fri företagsamhet.
Snarare är det att betrakta som en framtvingad lösning för att hantera den ohållbara ekonomiska situationen i landet och de företag som bedrivits olagligt och svart tidigare. Förändringarna är dessutom mycket begränsade: dels i sin omfattning, men framförallt genom att de främst gynnar regimvänner.
Även om det nu är fritt att söka licens för att starta företag är det få som har möjlighet att samla ihop till ett startkapital för att ens överväga alternativet. Enbart ett litet antal personer har rätt kontakter för att ha förutsättningar att nå framgång.
En vanlig månadslön på Kuba ligger på mellan 60 och 130 kr. Möjligheterna att spara pengar är begränsade och det är svårt att få sin entreprenörsdröm att gå i uppfyllelse. För de flesta är det helt enkelt omöjligt. Även om medborgarna nu tillåts äga mobiltelefoner och datorer är det inte många som har råd, ens med begagnade varianter. Kort sagt är dessa hyllade och ivrigt propagerade ekonomiska reformer inte något som den vanliga kubanen gynnas av.
Sedan i januari i år tillåts kubaner för första gången resa utomlands. Detta ger åtminstone en möjlighet att resa ifrån en ohållbar ekonomisk och social situation. Återigen är det dock en reform som inte kommer alla till del. En av förutsättningarna är att man har ett giltigt pass och reglerna för att få ett sådant är utformade så att myndigheterna i realiteten kan ha kontroll över vilka som tillåts lämna landet. På samma sätt finns det för många av de andra reglerna som gör att förmånerna främst kommer regimlojala till del. För även om det införts en rad kosmetiska reformer inom olika områden är Kuba samma gamla slutna, ofria, kommunistiska stat där det varken råder politisk eller ekonomisk frihet.
Det existerar fortfarande ingen yttrandefrihet, pressfrihet eller organisationsfrihet.
För de som tänker annorlunda och som önskar se ett fritt Kuba finns ingen laglig möjlighet att arbeta aktivt för en förändring. Den opposition som ändå finns kämpar trots risk för att fängslas, förföljas och få sitt liv söndertrasat.
Detta ämne behandlades under ett seminarium som Kristdemokratiskt Internationellt Center (KIC) arrangerade tillsammans med Kristdemokraterna den 5 mars. På besök i Sverige var Rosa Maria Payá från den kristdemokratiska rörelsen Movimiento Cristiano Liberación (MCL), dotter till Oswaldo Payá. Rosa Maria har nu fått tillåtelse att lämna Kuba under en tid, och hon reste till Sverige tillsammans med Regis Iglesias som är MCL:s talesperson i Spanien. Både Payá och Iglesias vittnade om den ihärdiga förföljelsen av oppositionen.
I samband med seminariet arrangerades också en minnesceremoni för Oswaldo Payá och Harold Cepero som avled i en bilkrasch i somras. Payá var landets främste oppositionsledare och Cepero ledaren för MCL:s ungdomsorganisation. De var båda viktiga symboler och drivkrafter för en annan framtid.
Skulden för deras död och bilkraschen har kubanska regimen lagt på den spanska ungdomspolitikern Angel Carromero, som körde bilen. Han har nu dömts till fyra års fängelse. Carromero själv har nu gått ut och berättat om sina minnesbilder från händelsen. Om hur bilar förföljt dem under en längre tid och om hur de till slut prejats av vägen.
Även om det är omöjligt för oss som inte själva var där att helt veta vad som verkligen hände på Kuba den 22 juli, när två av oppositionens viktigaste företrädare gick bort, vet vi vad som hänt tidigare och hur situationen ser ut för den kubanska oppositionen.
Angel Carromeros trovärdigt framställda redogörelse ligger i linje med vår kunskap om hur regimen agerat tidigare. Om hur dödshoten och trakasserierna blivit en vardag för landets dissidenter, och om hur regimen fingerar berättelser och hittar syndabockar för att komma undan med brott mot de mänskliga rättigheterna.
Ett liv under dessa förutsättningar är givetvis skrämmande, och för oss i Sverige som ibland tar våra friheter för givna, är det svårt att förstå hur människor vågar utmana en förtryckande regim. Men under seminariet vittnade både Payá och Iglesias om hur hoppet är det som måste hållas vid liv och att rädslan måste fortsätta att utmanas.
Det enda sättet att synliggöra det trasiga samhälle som Castroregimen skapat genom övervakning, rädsla och repression är att vi i omvärlden ifrågasätter den information som sprids från den kubanska staten.
