EUROPA Åtstramningspolitiken i skuldkrisens Europa har hittills varit relativt ohotad politiskt. Men de senaste månaderna har debatten hårdnat. En del inflytelserika röster har börjat höjas för ett mjukare reformbeting. Andra vill helt byta kurs. Gustaf Almkvist undersöker tonläget i en europeisk ödesfråga.
Den 14 november ägde en koordinerad strejkdag rum i stora delar av Europa. Tåg och bussar slutade att fungera, sjukhus stängde ner och soporna förblev ohämtade. Folk lämnade sina jobb och tog till gatorna i protest mot den ideologi som har dominerat europeisk finanspolitik de senaste åren: åtstramningspolitiken.
Den stora strejken var bara den senaste i raden av alltmer högljudda reaktioner mot vad alltfler uppfattar som en hopplös situation. Samtidigt är idén som de protesterar mot i grund och botten intuitivt rimlig. Den som inte har råd att betala sina räkningar får försöka betala av så gott han kan, och göra sitt bästa för att ändra sin livsstil.
I EU har det skett genom att de länder som kan låna på marknaden har lånat upp pengar som man skickat vidare till krisande länder, som får betala en mellanskillnad och samtidigt får krav på reformåtgärder för att skapa bättre förutsättningar för ekonomisk stabilitet och tillväxt i framtiden. Även i länder som fortfarande kunnat låna själva har svångremmen dragits åt ordentligt för att man inte ska hamna i samma situation.
Så har det varit några år nu. Vissa har varit kritiska från början. Nationalekonomen Paul Krugman har i en lång serie argsint keynesianska krönikor i Herald Tribune försökt slå in budskapet att det inte går att spara sig ur en kris. Och nog tycks siffrorna ge eldunderstöd till åtstramningsskeptikerna. Varje dag förlorar 900 greker sitt arbete och 200 företag gör konkurs.
Samtidigt närmar sig den grekiska statsskulden 180 procent av BNP, mot runt 120 procent när krisen började 2009. Förra året krympte den grekiska ekonomin med sju procent. Ungdomsarbetslösheten i Spanien och Grekland ligger runt 50 procent. Det ser inte ut som att ljuset i tunneln närmar sig.
Fram träder då en annan världsbild, där det där med att kunna betala sina räkningar skjuts åt sidan. I första hand kommer i stället tillväxtåtgärder och skyddet av de europeiska välfärdssystemen. Vad som uppfattas som en kris orsakad av finanssektorn ska inte få drabba den offentliga sektorn och den grundläggande mänskliga värdighet som den garanterar, är tanken. Krisen löses inte med sparprogram, utan med offentliga stimulansåtgärder som sätter fart på ängsliga ekonomier.
Förslagen på vägar bort från den ekonomiska krisen i Europa rör sig på en bred skala, där lån i löfte mot hårda reformer finns i ena änden. Längre in på skalan finns uppfattningen att lånepaketen inte bör förenas med sparkrav eller att dessa åtminstone inte borde vara lika hårda. Rör man sig ytterligare bort från sparsamhetspositionen hör man argument i stil med att kreditmarknaden, som man menar orsakade krisen, ska få sitt straff och att lånen ska skrivas ned. En del tycker att de krisande länderna helt enkelt ska låta bli att betala och se vem som blinkar först.
Men medan lån mot sparande har massivt stöd i Nordeuropa, och då i synnerhet i Tyskland och dess högerregering, börjar framför allt bland socialdemokrater stödet växa sig allt starkare för den ståndpunkt som finns på skalans andra sida, nämligen offentliga stimulanspaket. Särskilt i Frankrike, där president Hollande gick till val i våras på att austerité skulle ha ett slut, får tanken på att det finns en annan väg än hårdhänt sparande och strukturreformer en allt starkare ställning.
I synnerhet är det Laurent Joffrin, den inflytelserike chefredaktören för den stora vänsterveckotidskriften Le Nouvel Observateur, som har tagit strid mot vad han menar är ett tyskt vansinne som kommer att leda till recession, social misär och det europeiska projektets sammanbrott. Med sig har han inte bara Krugman utan många namnkunniga nationalekonomer. I kulisserna lever John Maynard Keynes.
Helt enkelt tycks det dock inte vara att säga något definitivt om vad åtstramningspolitik har för effekter på ett lands ekonomi. Medan Krugman entydigt argumenterar för att den som vill undvika recession gör klokt i att låta sparande vara något som hör högkonjunkturer till, är de stora undersökningar som finns motstridiga. Internationella valutafonden har det senaste halvåret publicerat flera studier, som pekar åt olika håll. Variablerna tycks vara alltför många. Hur stor är tjänstesektorn? Hur ser skattesystemet ut? Hur är hushållens belåningsgrad? Vilka är räntenivåerna?
Vad som gäller för en viss typ av ekonomi förefaller ovidkommande för en annan. Även om det naturligtvis finns goda ekonomiska argument för båda hållningarna gör osäkerheten att det finns goda förutsättningar att ta för sig av sådana argument som passar den uppfattning som man redan skaffat sig på andra grunder. Avgörande för Europas finanspolitiska vägval tycks snarare vara politisk instinkt än ekonomisk teori.
Valet av socialisten François Hollande till fransk president i våras innebar att åtstramningspolitiken för första gången utmanades på högsta nivå. I valrörelsen talade Hollande om kraftigt höjda skatter för höginkomsttagare och om olika offentliga stimulansprogram för att få fart på ekonomin utan att äventyra de franska välfärdssystemen. Idén om en statlig fond med 40 miljarder euro för stimulans av småföretagande har varit ett ofta omtalat inslag. Däremot har Hollande inte känts vid något behov att, som Tysklands socialdemokratiska regering gjorde för drygt 10 år sedan, reformera landets hårt reglerade arbetsmarknad, höga beskattning av arbete och mycket höga offentliga utgifter.
Även om fokus i Hollandes retorik har varit stimulans och skattehöjningar har dock besparingspolitiken inte varit helt frånvarande. Hollande har stött den europeiska finanspolitiska pakten, som med stränga sanktioner tvingar medlemsländerna att balansera sina statsbudgeter och att spara sig ur hög skuldsättning. Pakten har nyligen inte bara godkänts av den tyska författningsdomstolen utan också röstats igenom i den franska nationalförsamlingen. Den väntas träda i kraft någon gång nästa år.
Numera talar alltså Hollande med kluven tunga. Även om det fortfarande finns planer på skattehöjningar för att klara ett mål på att budgetunderskottet ska understiga tre procent av BNP har en stor rapport om fransk konkurrenskraft som presenterades av företagsledaren Louis Gallois nyligen skakat om ordentligt i Hollandes egna led. Det senaste från Elyséepalatset är plötsligt förslag på kraftiga sänkningar av företagsbeskattningen.
Den stora strid som av allt att döma närmar sig om den fortsatta vägen ut ur krisen handlar om två olika frågor. Den ena rör sparande och strukturreformer. Här verkar de flesta, även folk som president Hollande, vara överens om att någon typ av reformer är nödvändiga. De meningsskiljaktigheter som finns här rör snarare frågor om hur mycket som ska sparas och reformeras, och hur snabbt, och vilka konsekvenser det ska tillåtas få, än om det ska förekomma något sparande över huvud taget. Den stora ideologiska striden handlar i stället om den andra frågan, om sparandet och reformivrandet ska kompletteras av offentliga investeringar för att försöka få igång ekonomin.
Eftersom det tycks finnas hyfsade ekonomiska argument både för och emot offentliga stimulanspaket som huvudalternativ måste frågan än en gång kallas för vad den är: politisk. Kanske har Hollande, till skillnad från Merkel, insett farorna i det allt starkare folkliga missnöje som pyr mot besparingspolitiken? Den mycket höga arbetslösheten och recessionen i länder som Spanien och Grekland är alarmerande även ur ett politiskt perspektiv. Sådant kan lätt leda till desperation och en hemfallenhet åt radikala eller extrema lösningar.
Som den franske finansministern Pierre Moscovici nyligen påpekade är då känslan inte oviktig att det ljusnar vid horisonten, och att spartrycket minskar lite. I samma anda har både IMF-chefen Christine Lagarde och inflytelserika medier som The Economist de senaste veckorna förklarat sig positiva till en mjukare reformtakt för Grekland, om än utan stimulansåtgärder som går ut på att spendera sig ur krisen.
Samtidigt finns det både moraliska och politiska argument för en hårdare linje. Föga förvånande är det framförallt i Tyskland som tongivande debattörer menar att det enda sättet att så småningom komma till rätta med de strukturella problem som lett till överskuldsättningen är att pressa på med reformer av offentliga utgifter och avreglering.
De understryker också att räddningspaketen inte är småpengar. Ju längre tid det tar att strukturera om ekonomierna, desto dyrare blir det. Men Angela Merkel och finansminister Wolfgang Schäuble är också pressade att inte – som det uppfattas – ge bort mer pengar till Sydeuropa. Den moraliska poängen att man får betala sina egna räkningar och se om sitt eget hus håller på att växa till en allt starkare moralisk – eller moralistisk – indignation.
Vilken ståndpunkt som kommer att segra är långt ifrån givet. Medan en politik som bygger på nedskärningar och strukturreformer har dominerat de senaste åren är en annan retorik, som tonar ned behovet av reformer till förmån för offentlig finansierade stimulansåtgärder, på frammarsch. Risken blir allt större att ett Europa som blir tröttare och tröttare på vad man uppfattar som en utsiktslös framtid ska attraheras av enkla budskap om att sluta med reformerna och i stället öppna de statliga plånböckerna på vid gavel. Då är vi tillbaka där vi började.
