VITRYSSLAND/TEATER Belarus Free Theatre spelade i förra veckan sin föreställning Trash Cuisine på Bienalen i Jönköping. Mathias Bred såg föreställningen och skriver om den vitryska teatergruppen som tvingas leva i exil, ständigt utsatt för trakasserier från diktatorn Lukasjenko.
Sverige gästades i veckan av den teatergrupp som brukar kallas Europas modigaste. Belarus Free Theatre spelade sin föreställning Trash Cuisine på Bienalen i Jönköping. Frågar man teaterns konstnärlige ledare, Natalia Kaliada, är det inte hennes teatergrupp som är modig, utan människorna som vågar sätta sig i publiken.
Den fullsatta salongen med Jönköpingsbor behövde visserligen inte uppvisa något större mod. Inte om man betänker det faktum att bara några dagar innan föreställningen i Sverige hade en av gruppens spelningar i Vitryssland utsatts för en räd. Diktatorn Aleksandr Lukasjenkos män slog då sönder dörrar och fönster, avbröt spelningen och arresterade alla i publiken. De arresterade fick följa med till polisstationen där de förhördes, deras identiteter kontrollerades och de informerades om konsekvenserna om de skulle påträffas i liknande sammanhang igen.
Skådespelarna själva är dock luttrade. De utsätts ständigt för trakasserier, och teaterns ledning har tvingats i exil. Det är inte ofarligt att kritisera en regim som inte bara använder dödsstraffet officiellt, utan även inofficiellt genom kidnappningar. Begreppet politisk teater får en annan innebörd när den utövas i ett slutet samhälle.
Vitryssland är som bekant Europas enda oblyga diktatur. Det är också det enda landet i Europa som officiellt inte har avskaffat dödsstraffet. Just dödsstraffet är ämnet som behandlas i pjäsen Trash Cuisine. Skådespelarna tar med publiken på en slags kulinarisk resa runt jorden där inte bara maten, utan även dödsstraffen i olika länder beskrivs. Mixen av mat och dödande kan verka paradox, men blandningen blir effektfull. Trash Cuisine är en pjäs som får magen hos publiken att vända sig. Det är inte en intellektuell beskrivning av människans vana att döda andra människor, utan en känslomässig.
Situationen i Vitryssland berörs naturligtvis under pjäsen, men även USA, Thailand, Kina, Japan, Argentina och till och med Storbritannien hamnar på menyn.
Jönköpingspublikens reaktioner inför de olika länderna säger kanske något om hur det ligger till med svenska folkets utrikespolitiska kunskaper. När det amerikanska dödsstraffet avhandlas, då nickar publiken instämmande. Någon skrattar åt en amerikansk dialekt. Någon annan suckar djupt och avsiktligt högt för att visa sin trötthet över det amerikanska samhället.
När det kommer till USA är publiken ett med föreställningen. Alla vet vad man beskriver, och alla håller med. Lika bekant är det dock inte när en skådespelare ger röst åt en thailändsk bödel. Trots att de flesta svenskar verkar kunna redogöra för de bästa sandstränderna och de bästa dykvattnen i vårt asiatiska broderland tycks det vara få som är insatta i hur Thailand tillämpar dödsstraff.
Kan det vara så att en svensk publik förknippar dödsstraffet med USA? Det är därifrån vi sett filmer och lyssnat till debatt. USA utmärker sig bland andra stater som bevarat dödsstraffet i det att man är en fungerande demokrati. Därför har världen insyn, men det gör samtidigt att det amerikanska dödsstraffet inte är särskilt representativt. I USA är det ett straff som utdöms av självständiga domstolar. I många andra länder är det snarare politiska mord, beordrade regimen, och utförda med en domstolsliknande process endast som kuliss.
Kanske var det just i jämförelsen mellan olika länder som pjäsen kan kritiseras. Det finns en poäng i att visa på att våldets banalitet ser likadant ut, oavsett den kulturella kontexten. Samtidigt finns risken att man relativiserar värden som demokrati och rättsstat om man utmålar alla samhällssystem som lika goda kålsupare. Det finns inga demonstranter utanför avrättningsplatserna i Kina, och det är inga människorättsadvokater närvarande då människor dödas i Nordkorea.
Efter föreställningen i Jönköping fanns det möjlighet för publiken att bevittna ett samtal mellan regissören Natalia Kaliada och Radioteaterns Stina Oscarson. Kaliadas förklarande berättelse borde ha varit obligatorisk för dem som sett föreställningen. Där gavs bakgrund och mer information om situationen i Vitryssland. Teatern har till exempel ett konkret mål med att berätta om dödsstraffet. Man vill väcka opinion och skapa internationellt tryck på den vitryska staten för att den ska återlämna kvarlevorna av två skjutna pojkar till deras familjer. Vitryssland följer annars traditionen från Sovjettiden att aldrig lämna ut avrättades kroppar.
Det är en svindlande tanke att två timmars flygresa från fridfulla Jönköping finns det ett land där folket inte får välja bort sina ledare, och där nackskottet fortfarande är en metod att för att svara på politisk kritik. Belarus Free Theatre har en viktig roll att fylla.