DEBATT EU:s anti-dumpingtullar missbrukas för att hantera alla handelsproblem som EU stöter på. Det skriver Chrstofer Fjellner (M), som menar att systemet borde göras om från grunden eller avskaffas.
Den senaste tiden har EU:s anti-dumpingtullar hamnat högt på agendan. EU beskyllde Kina för att dumpa priset på kinesiska solceller och införde skyhöga strafftullar, så kallade anti-dumpingtullar. Kina svarade i sin tur med anti-dumpingtullar på europeiska viner och kemikalier, samtidigt som EU hotar med att inleda en anti-dumpingundersökning för kinesisk telekomutrustning. Vissa kommentatorer hävdar att en handelskonflikt är på ingång. Men mitt i detta anti-dumpingdrama har Europaparlamentet röstat igenom en reform av EU:s anti-dumpingtullar, en reform som jag har varit ansvarig för.
Anti-dumping är möjligtvis det mest kontroversiella området inom EU:s handelspolitik, där det finns politiska skiljelinjer som är svåra att överbrygga. Nord står mot syd, importörer och konsumenter står mot producenter. Själv är jag mycket skeptisk till regelverket. Det borde göras om från grunden, kanske rentav avskaffas. Men många kollegor vill ha fler och högre tullar i tron om att det skyddar deras industri. Men, i själva verket skadas industrin.
Tack vare globaliseringen ser våra handelsmönster helt annorlunda ut i dag jämfört med 1995, då regelverket senast uppdaterades. Vi har längre och mer komplexa värdekedjor, där råvaror och insatsvaror skeppas kors och tvärs över jorden för att skapa den bästa och mest prisvärda slutprodukten. 50 procent av vår import består av insatsvaror, varor som används för vidare produktion. Dessa instatsvaror utgör sedan 30 procent av värdet på vår export. Med andra ord, globaliseringen har möjliggjort det som är själva grundidén med frihandel: effektivisering.
Hela 95 procent av tullarna riktas mot dock de insatsvaror som är värdeskapande. Tullarna gynnar sällan dem som faktiskt känner sig påverkade av prisdumpingen – de gynnar ironiskt nog ofta producenter från andra länder. Men det är konsumenterna som får betala för dessa vansinniga handelskonflikter. För varje krona som den europeiska industrin tjänar, betalar konsumenterna 4,5 kronor. Protektionism kostar därmed nästan fem gånger mer än vad den smakar.
Samtidigt är regelverket otydligt. Det definierar dumping som när utländska företaget säljer sina varor billigare i EU än på hemmamarknaden, men när det gäller Kina, som ännu inte klassas som en marknadsekonomi, räcker det med att den utländska varan är billigare än den europeiska varan. Antidumping-regelverket används allt mer som schweizisk armékniv: det vrids och vänds och anpassas till alla så kallade handelsproblem som EU stöter på. Det kan användas mot immaterialrättsliga problem och säkerhetsproblem, men hot om anti-dumpingtullar kan också användas som påtryckningsmedel för att gynna europeiska företags ställning i upphandlingar utanför EU. Det här är en mycket farlig trend.
Jag har därför länge förespråkat en stor reform av regelverket. Men när kommissionen presenterade sitt förslag blev jag besviken. Kommissionen föreslog en höjning av anti-dumpingtullarna genom att urholka den så kallade ”lesser duty rule”, regeln om lägsta tull. Denna regel innebär att tullsatsen aldrig får bli högre än vad som behövs för att kompensera för den skada som den europeiska industrin har utsatts för. På så sätt införs en lägre tull, något som är mindre skadligt för konsumenter och företag som är beroende av import för vidare utveckling av sina produkter. Av denna anledning anses regeln vara anti-dumpingens heliga princip – den kan inte röras utan väldiga politiska konsekvenser. Men kommissionen vill undanta varor där “strukturella råvarudistortioner” förekommer, dock helt utan att förklara vad som klassas som ”råvara” och ”strukturell distortion”.
Jag har från början varit mot detta, då det leder till högre tullar och då det ger EU-kommissionen allt för mycket spelrum att själv definiera ”strukturella råvarudistortioner”. Men mina sydligare kollegor, liksom mina socialdemokratiska och miljöpartistiska kollegor, var inte bara positiva till förslaget, utan ville göra det ännu bredare. De lade till undantag efter undantag, till dess att det inte fanns någonting kvar av regeln.
Om detta skulle bli verklighet, skulle inte bara vår import, men också vår export, bli dyrare. Detta är ett dyrt förslag som skadar EU:s konkurrenskraft, och något som vi minst behöver i en tid av ekonomisk skörhet. Nu återstår förhandlingar med EU:s ministerråd och kommissionen, där det fortfarande finns möjligheter för frihandelsvännerna att vinna striden. Arbetet för ett bättre regelverk har på så sätt bara börjat.
