SOTJI Putins propaganda i samband med OS riktar sig inte till Sverige, utan till det egna folket. Därför riskerar Björn Ferrys diktaturkramande att spela större roll än kritiska symbolmanifestationer, menar Henrik Sundbom.
I fredags förklarade skidskytten Björn Ferry sin syn på demokrati och diktatur för Radiosporten:
”Man har sin bild i Sverige av hur det ska vara, med demokrati och grejer. Men jag är inte säker på att det skulle fungera i Ryssland. [—] Man kan inte direkt översätta förhållanden i Sverige och säga att ’så här ska man göra’. Vad är det man brukar säga? ’De bästa besluten fattas av en person’. En diktatur med en bra person kan ju vara rätt bra, men det är en ganska stor risk om den personen får det lite snurrigt i skallen.”
Efter att ha misslycklats totalt i OS-premiären fick han en chans att förklara sig när Expressen ställde honom mot väggen. Men ”det var absolut inget skämt”, vidhöll Ferry. ”De bästa besluten fattas av en person, men om de besluten blir fel så är det en större risk. Är det en bra diktator så är det ju bra.”
”Är det en bra diktator så är det ju bra.” Den borde alla lägga på minnet, som hävdar att sport inte är politik.
Politiska dumheter som Ferrys är viktigare än kvickheter som Per Spetts regnbågsfärgade hörluyrar eller Emma Green Tregaros berömda nagellack. De senare får spridning i Twitters svenska ankdamm och når möjligtvis en liten grupp marginaliserade hbtq-aktivister som känner moraliskt stöd, och det är förstås bra. Men Ferry gör sig till en pusselbit i ett större propagandamaskineri – precis som de hockeyspelare som inte tvekar att spela och posera sida vid sida med Vitrysslands plågoande Lukasjenko.
I en svensk kontext är det knappast rättvisande att beskriva de olympiska spelen i Sotji som en propagandatriumf. När ett par veckor av nyhetssändningar präglas av dåliga arbetsförhållanden, korruption, förtryck av homosexuella och lossnade dörrhandtag bidrar det näppeligen till bilden av Vladimir Putin som en stor ledare och Ryssland som en stor nation.
Men Sverige är inte målgruppen för den ryska propagandan.
Målet med ett PR-maskineri som olympiaden i Sotji är snarare att stärka bilden av Ryssland och Putin dels i det egna landet, dels i länder som står och väger mellan demokrati och diktatur, mellan Öst och Väst. Där passar Ferry in som handen i handsken. Att hans uttalanden (ännu) inte lyfts fram av regeringsorgan som Russia Today och Voice of Russia handlar enbart om otur: hade Ferry tagit guld skulle hans diktatorskramande ha kablats ut över hela världen.
Man kan dra en tydlig parallell till Sommar-OS i Kina 2008, som även det var en uppvisning i kränkningar av oppositionella, avhysningar av boende och allmänt politiskt svineri om man följde evenemanget genom svenska medier. Vilket minne har kineserna själva? Rimligen minns de en nationell triumf, eftersom det är den bilden de statskontrollerade medierna är intresserade av att förmedla. (Bortsett de kineser som aktivt drabbades av olympiadens hårda baksida.) Det är sannolikt också den bild som etsat sig fast i grannländer som Indien och i de afrikanska länder där Kina gör allt för att vina förtroende.
Det samma gäller Sotji. När invigningens elektroniska snöflingor misslyckades med att forma den femte olympiska ringen, twittrade västvärldens kommentatorer illa över fiaskot. Men vad skrev man i ryska tidningar? Knappast om den uteblivna ringen, då den inte ens sändes i rysk TV. Vad skrev man i Georgien, Uzbekistan, Vitryssland? Det är där slaget om sympatierna står. Det är där Putin har intresse av aktivt utöva sin inte alltid så mjuka makt. Kommer vi i efterhand att kunna tala om Putins triumf? Sannolikt, ja.
Delvis tack vare medlöpare som Björn Ferry.
