DEBATT Finland planerar omfattande neddragningar i försvaret. Samtidigt bygger svensk säkerhetspolitik delvis på att Finland har ett gediget försvar. Är Sveriges kapacitet tillräcklig om Finland försvagas? Det undrar Wiseman, försvars- och säkerhetspolitisk bloggare.
Finland står inför omfattande neddragningar inom försvaret. Buden om hur neddragningarna kommer att se ut och hur det kommer att påverka det finska försvaret är dock många. I ett tal i början av september varnade Finlands överbefälhavare Ari Puheloinen för att ytterligare besparingar kommer att få konsekvenser bland annat för soldaternas utrustning. Ytterligare besparingar skulle få konsekvenser för försvarsförmågan. Puheloinen talade bland annat om att värnplikten skulle behöva läggas ner och att man måste ge upp ambitionen att försvara hela landet. Finlands försvarsminister Carl Haglund menade å sin sida att värnpliktssystemet måste utvecklas.
Flera debattörer menar att den finska försvarsmakten ändå kommer att gå starkare och modernare ur neddragningarna. Samtidigt som den personella numerären är satt att minska kraftigt, kommer den finska försvarsmaktens slagförmåga att ökas genom tillförsel av fjärrstridsmedel såsom kryssningsrobotarna AGM-158 JASSM till landets F-18 stridsflygplan och ATACMS till raketartilleriet. På så sätt försäkrar sig Finland om att den presumtiva motståndaren måste ta hänsyn till att ett angrepp kan bli mycket kostsamt djupt inne i det egna landet.
ÖB Puheloinens varning att ytterligare nedskärningar skulle framtvinga ett uppgivande av ambitionen att försvara hela Finland är intressant i svensk jämförelse. I Sverige försvann helt obemärkt uppgiften att hela Sverige skall kunna försvaras då en ny förordning för Försvarsmakten trädde i kraft 1 januari 2010.
Vilka blir konsekvenserna för svensk del om de finska försvarsneddragningarna genomförs? Till att börja med kan man konstatera att den säkerhetspolitiska situationen i Sveriges närområde är den sämsta på 20 år. Samtidigt är även den svenska Försvarsmakten och försvarsbudgeten på bottennivåer och detsamma gäller även Natos förmåga. I närområdet är det bara Norge, Polen och de baltiska staterna som ökar sina satsningar på försvaret, men ingen av dem i expeditionärt syfte utan i huvudsak nationellt.
Hotbilden för Nato är idag på väg tillbaka till den traditionella med konventionella, symmetriska hot istället för 90- och 00-talens asymmetriska hot och irreguljära konflikter, där Afghanistan varit mest framträdande. Aptiten på liknande kampanjer är idag mycket liten och den ekonomiska verkligheten tillåter inte heller något sådant på många år framöver. Norges försvarsminister Espen Barth Eide konstaterade förra veckan på en Natokonferens i Riga just att framtidens hot åter är symmetriska. För amerikansk del handlar det framförallt om Kinas globala strävanden med utgångspunkt i Stilla Havet, medan det för de flesta av de nordeuropeiska Natoländerna och Kanada handlar om Ryssland.
Tvingas Finland att genomföra de omfattande neddragningar som varnats för, är det inte osannolikt att man liksom i Norge genomför en koncentration av den militära förmågan till de områden som anses viktigast att försvara. Sannolikt innebär detta en militär koncentration till landets södra delar som är de befolknings- och industritätaste, medan den militära närvaron blir svagare i norr. För svensk del (indirekt även norsk del) skulle detta vara dåliga nyheter då Sveriges enda landgräns österut är just norra Finland där svensk försvarsplanering alltid utgått från Finland som ett större ”fartgupp” i händelse av ofred. I dagens läge med en mycket klent dimensionerad svensk försvarsmakt har det legat nära till hands att koncentrera svenska förband till södra Sverige, huvudstadsområdet och Gotland. En finsk koncentration av samma slag lämnar därmed en stor blotta i norr, vilket därmed inte bara får betydelse för svensk försvarsplanering utan även för norsk. Helt plötsligt måste Sverige återigen räkna med en landgräns mot Ryssland.
”Sverige slåss till sista finne” har elaka tungor sagt i många år. Om det nu blir färre finnar som kan slåss för Sverige får det konsekvenser för svensk försvarsplanering. Vilka åtgärder Sverige måste vidta i den händelse de finska försvarsneddragningarna fortsätter är dock för tidigt att yttra sig om. En finsk försvars- och säkerhetspolitisk rapport som stakar ut vägen för framtiden väntas till årsskiftet. Däremot finns det god anledning till att titta närmare på hur man i Finland har försäkrat sig om att ha en offensiv förmåga för att kunna möta ett yttre hot även med mindre numerär. Det är intressant att Finland som tidigare var allvarligt bakbundet av den av Sovjetunionen påtvingade VSB-pakten nu när bojorna sprängts ser till att skaffa sig det försvar med offensiva förmågor man tidigare aldrig fått ha, medan Sverige fortsatt koncentrerar sig på ett passivt försvar. Som Johan Wiktorin uttalade under Folk och Försvars JAS-seminarium den gångna veckan: ”Man kan aldrig vinna en boxningsmatch på att bara gardera sig”.
Som svensk bör man oroa sig över att Finland nu tvingas skära i sina försvarsutgifter och i allt högre grad blir beroende av stöd utifrån. För svensk del är det ett de facto-tillstånd sedan många år, men de ekonomiska och globala utvecklingarna gör det allt mindre troligt att någon hjälp går att få i händelse av ett allvarligt försämrat säkerhetsläge i Norden. I det hänseendet framstår svensk försvarspolitik som märkligt vacklande.
