Den senaste rapporten från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har titeln ”Europas säkerhet och försvar i en ny tid. Ökat ansvar och krympande resurser” och utgår från en dyster situation i den europeiska säkerhetsarkitekturen.
EU:s Gemensamma Säkerhets- och Försvarspolitik (GSFP) går på tomgång, Nato är krigstrött och USA ombalanserar mot Asien. Det som spär på detta är de neddragningar i Europas försvarsbudgetar som tvingats fram av ekonomiska krisen. Det problematiska med neddragningarna är att de har varit drivna av inrikespolitiska logiker med ekonomiska argument snarare än säkerhetspolitiska. I och med detta har neddragningarna skett utan övergripande koordinering och på så vis försvagat Europas möjligheter att fungera som ett kollektiv.
Anna Forsström, Anna Sundberg, Mike Winnerstig
FOI, 2013
Detta beror på de höga, och ibland oöverkomliga, hindren som ligger i multilaterala försvarssamarbetens natur. Precis som i eurokrisen har mer integration setts som lösningen, men även här är staternas ovilja att ge upp sin suveränitet gränssättande. Detta är speciellt påtagligt i frågor som är så känsliga som ett lands försvarsmakt. Precis som rapporten understryker är det svårt att helt ta bort en förmåga och lita på att någon annan ska tillhandahålla den i kristider. Ett avskräckande exempel på detta var Tysklands agerande i Libyen-operationen då man valde att inte delta i insatsen och dess förmågor till bland annat lufttankning uteblev, vilket belyser en ytterligare del i problematiken. Det finns ingen bred enighet om när och var resurser ska användas.
Utifrån dessa förutsättningar målar rapporten upp tre möjliga vägar för Europa att gå framåt utöver status quo. I den första möjliga utvecklingen driver Frankrike och Tyskland integrationen inom GSFP men Storbritannien står utanför samarbetet. Detta leder till en tydlig arbetsfördelning mellan GSFP som står för civila och civil-militära krishanteringen och Nato som står för den militära. Den andra potentiella utvecklingen består av ”öar av samarbeten” där stater går ihop i mindre konstellationer för att det ska gå enklare att samarbeta än i den multilaterala kontexten. Denna utvecklingsmöjlighet kan vara negativ för GFSP och Nato som helhet om det saknas överordnad koordinering. Den sista utvecklingsmöjligheten består i att GFSP får en pånyttfödelse drivet av Frankrike, Tyskland och Storbritannien och utvecklas till ett fullvärdigt komplement till Nato samt lever upp till sitt hittills ouppfyllda löfte om att kunna kombinera alla instrument i krishanteringsspektrumet, från militära medel till rättsstatsuppbyggande och bistånd.
Rapporten utgör ett gediget arbete där författarna rest runt till de olika huvudstäderna och fångat upp de inrikespolitiska elementen från USA och EU3-länderna. Rapporten är också förtjänstfull i att den konstruktivt målar upp möjliga vägar framåt utan att vilseleda läsaren med obefogad optimism. Jag kan bara instämma med uttalandet att det ”är få om ens någon som på kort sikt tycks tro att Europa kommer att leva upp till vare sig uttalade ambitioner eller amerikanska förväntningar”.
Den slutgiltiga och viktigaste frågan återstår likväl: Vad betyder detta för Sverige?
I det första scenariot med fokus på GSFP får Sverige större möjligheter att påverka den civila och civil-militära krishanteringen som Sverige traditionellt varit drivande för. Dock kommer Sveriges möjligheter att påverka den militära krishanteringen minska då den drivs av Nato. I det andra scenariot finns det goda möjligheter för Sverige att söka samarbeten med likasinnade, som i de nordiska eller nordisk-baltiska samarbetena. Nackdelen är risken att i större samarbeten bli dominerade av större stater. I det tredje, och minst sannolika, scenariot skulle ett starkt GSFP kunna hantera krishanteringen med ledning av Frankrike, Storbritannien och Tyskland. För svensk del skulle man emellertid få mindre inflytande, eftersom det skulle vara svårt att gå emot de tre om de enats – och territorialförsvaret skulle fortfarande ligga inom Natos regi.
Sveriges säkerhetspolitiska linje är att vi ska ”bygga säkerhet tillsammans med andra”. Frågan är hur detta ska ske när dem vi ska bygga vår säkerhet med får mindre kapacitet (och intresse) för att bidra till en helhet? Det som är slående i alla de tre scenariona, och i nuvarande status quo, är att i de överlappande byggstenarna av Europas säkerhet saknas botten i det svenska fallet, territorialförsvaret. Behövs det överhuvudtaget? Det anser jag. I sådana fall finns det två val:
Sverige kan åstadkomma den förmågan på egen hand, vilket innebär en rejäl ökning i försvarsanslaget – eller tillsammans med andra, vilket innebär ett Natomedlemskap. Vad som står klart i rapporten är att vi kan förvänta oss mindre och mindre kapacitet att bidra till svensk säkerhet från de europeiska länderna.
