Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har i rapporten ”The Security and Defensibility of the Baltic States” analyserat de baltiska staternas säkerhetspolitiska situation. Syftet är att utreda vilka primära hotbilder de står inför, samt i vilken mån de kan försvaras mot dessa. Slutsatsen är tydlig: Så länge Finland och Sverige står utanför Nato kommer Baltikum att vara sårbart för en attack österifrån.
Allt fler ser länderna kring Östersjön som ett säkerhetskomplex, det vill säga ett område så sammanlänkat att staternas säkerhetssituationer inte kan betraktas åtskilda från varandra. I solidaritetsförklaringen som riksdagen antog 2009, vars innebörd är att Sverige förbinder sig att agera vid attack mot annat EU-land eller nordiskt land, understryks att Sveriges intressen inte stannar vid den svenska gränsen.
FOI konstaterar att det finns ett nytt momentum för nordiskt-baltiskt samarbete inom ramarna för ”NB8”. Men i FOI:s intervjuer med ledande företrädare från de baltiska staterna framkommer det att det fortfarande är mycket oklart hur detta samarbete ska se ut. Från baltiskt håll rör intresset framförallt frågor som energisäkerhet och ekonomisk säkerhet. Detta är särskilt viktigt för Lettland och Litauen som i hög grad är beroende av rysk energi.
Även om det inte finns något överhängande invasionshot mot Baltikum idag eller i den nära framtiden är den ryska strategin att förlägga övningar i Östersjöområdet en källa till oro. Övningarna skulle kunna förstås som ett försök att öka Rysslands politiska inflytande över de baltiska länderna. De baltiska staterna har i sin tur påbörjat en omstrukturering av sina försvarsmakter från internationella insatser till territoriellt försvar, de officiella uttalandena om låg invasionsrisk till trots. Även framöver är dock Natos (och i synnerhet USA:s) förmåga att snabbt komma till undsättning den viktigaste faktorn för att Baltikum ska kunna försvaras.
I ljuset av detta är det inte förvånande att företrädare för de baltiska staterna uttrycker oro över att USA:s fokus skiftas till Asien, med truppneddragningar i Europa som följd. Att eurokrisen har lett till stora nedskärningar i många EU-länders försvarsbudgetar ses även det som problematiskt. När Natos strategiska koncept antogs i Lissabon 2010 vann de baltiska staterna två viktiga segrar – territorialförsvar fastslogs som alliansens huvuduppgift och försvarsplaner för Baltikum skulle utarbetas. Men om nedskärningarna i Tyskland och Storbritannien leder till att Nato inte på ett trovärdigt sätt kan hävda att man har kapacitet att snabbt komma med flygunderstöd till Baltikum i en krissituation blir planerna inte mer än papperstigrar.
Analysen visar att om den ryska försvarsmakten lyckas någorlunda med moderniseringen den har påbörjat, kommer Baltikum att bli i det närmaste omöjligt för Nato att försvara i en krigssituation. De avancerade luftförsvarssystem som placerats i Kaliningrad och längs den ryska gränsen innebär att Natos stridsflyg skulle behöva tillgång till svenskt och finskt luftrum. Även Gotland pekas i rapporten ut som strategiskt viktigt för både Nato och Ryssland. Men FOI bedömer att eftersom Sverige och Finland inte är medlemmar i Nato och därför inte kan delta i artikel 5-övningar är risken stor att den koordinationsförmåga som krävs för att ge effektivt understöd vid en kritisk situation saknas. Rapporten borde därför leda till eftertanke hos Försvarsdepartementet, men den förtjänar att läsas av betydligt fler än så.