IRAN Det har gått 60 år sedan statskuppen i Iran, men för många är bilden av vad som hände fortfarande oklar. Amerikanska CIA:s inblandning överdrivs av politiska skäl, ofta på bekostnad av lokala aktörer. Det skriver Jacob Lundberg.
Iran har varit på den världspolitiska agendan sedan den islamistiska revolutionen 1979. De senaste åren har konflikten mellan Iran och USA om det iranska kärnenergiprogrammet skapat många rubriker. Valet av den relativt reforminriktade Hassan Rouhani till president i juni har rest förhoppningar om att förhandlingarna ska göra framsteg, men utsikterna för detta är osäkra eftersom den reella makten anses vila hos den högste ledaren Ali Khamenei.
Debatten om de iransk-amerikanska relationerna präglas i hög grad av statskuppen den 19 augusti 1953 – nyss 60 år sedan – när premiärministern Mohammad Mosaddeq störtades och shah Reza Pahlavi blev envåldshärskare. I samband med årsdagen släpptes också nya dokument från CIA:s arkiv, men det mesta var känt sedan tidigare.
Den vanligaste beskrivningen av kuppen lyder ungefär så här: CIA och MI6 störtade en demokratiskt vald premiärminister för att få kontroll över Irans olja. Även Barack Obama har bidragit till att denna syn blivit rådande. Under sitt berömda tal till den muslimska världen i Kairo 2009 sade han att ”USA hade en roll i störtandet av en demokratiskt vald iransk regering”. Men den gängse bilden är förenklad.
Allt började med att en brittisk investerare upptäckte olja i Iran 1908. Anglo-Iranian Oil Company (AIOC), ett i huvudsak statsägt brittiskt företag som i dag heter BP, fick tillstånd att utvinna och exportera oljan. Ett oljeraffinaderi byggdes i Abadan vid Persiska viken med brittiskt kapital.
Under andra världskriget ockuperades Iran av de allierade. Shahen ansågs för tyskvänlig och tvingades abdikera till förmån för sin son, Mohammad Reza Pahlavi. De allierade drev också igenom att shahen i huvudsak skulle fungera som konstitutionell monark och att större delen av makten skulle ligga hos parlamentet, som valdes med allmän manlig rösträtt.
I parlamentsvalet 1950 vann det sekulära och nationalistiska partiet Nationella Fronten framgångar. 1951 utsågs dess ledare, den franskutbildade juristen Mohammad Mosaddeq, till premiärminister. Samma år röstade parlamentet för att expropriera AIOC:s iranska oljefält och raffinaderier. Storbritannien svarade med sanktioner och blockad och den iranska oljeexporten avstannade. Ekonomin hamnade i kris. Mosaddeqs stöd i parlamentet började erodera.
Allteftersom den politiska och ekonomiska krisen förvärrades samlade Mosaddeq mer makt i sina egna händer. Röstningen i parlamentsvalet 1952 stoppades i förtid med hänvisning till att ”brittiska agenter” manipulerade valet ute i provinserna. Året därefter tröttnade Mosaddeq på det ständigt trätande parlamentet. Han ville upplösa parlamentet och ge sig själv större makt. När parlamentet inte gick med på detta utlyste Mosaddeq en folkomröstning. Folkomröstningen riggades och enligt det officiella valresultatet stödde 99,95 procent av de två miljoner rösterna Mosaddeqs förslag.
Under sensommaren 1953 blev Mosaddeqs situation allt mer ohållbar. Stora folkmassor demonstrerade till stöd för shahen. Till slut övertygades shahen av CIA att avsätta Mosaddeq som premiärminister. Med militärens hjälp kunde shahen snabbt ta kontrollen över landet. Inom några år hade han samlat all makt i sina händer. På så sätt bidrog USA och Storbritannien till att sätta definitivt stopp för det demokratiska experiment som de själva hade initierat.
En mängd skildringar – mest känd är New York Times-journalisten Stephen Kinzers bok All the Shah’s Men – beskriver CIA:s deltagande i kuppen: hur CIA hyrde folkmassor, mutade parlamentariker och fyllde tidningarna med propaganda. ”Vilken artikel som helst som jag skrev – det gav en känsla av makt – publicerades nästan omedelbart, nästa dag, i den iranska pressen”, skryter en CIA-agent i Kinzers bok. Dessa skildringar bygger på CIA:s egen dokumentation av kuppen.
Många av de som skrivit om statskuppen verkar bortse från att CIA:s personal på plats hade alla incitament att överdriva sin egen roll. De hade fått i uppdrag att störta Mosaddeq. Då ligger det i deras intresse att framställa det som att CIA kontrollerade hela händelseförloppet. Mellanösternexperten Mark Gasiorowski skriver: “Även om utländska aktörer var avgörande för Mosaddeqs fall har deras roll i allmänhet överbetonats, och iranska aktörers roll underbetonats.”
Det är omöjligt att säga vad som hade hänt om USA och Storbritannien inte hade stött kuppen. Troligtvis hade de konservativa krafterna runt shahen gått segrande ur maktkampen ändå. Kanske hade Mosaddeq suttit kvar och gjort Iran till en mönsterdemokrati – eller till en auktoritär republik av Nassersnitt.
Mosaddeq blev premiärminister på demokratisk väg. Men sedan fläckades hans rykte som demokrat. Hur demokratisk är en ledare som gav sig själv ökad makt genom en folkomröstning han vann med 99,95 procent av rösterna?
Vissa menar att Mosaddeq gjorde rätt i att försöka nationalisera oljetillgångarna. Men i dag vet vi vad konsekvenserna av oljenationaliseringarna i Mellanöstern blev. De statliga oljemonopolen ledde till att oljeländerna kunde bilda en kartell för att hålla uppe oljepriset, vilket förutom en global ekonomisk kris medförde att olja blev en vara som kunde säljas med enorma övervinster. Oljeinkomsterna har koncentrerat makten i många stater och lett till vad statsvetare kallar en oljeförbannelse. Närvaron av oljetillgångar tycks inverka negativt på ett lands demokratiska utveckling.
De som hävdar att dagens frostiga iranska-amerikanska relationer orsakats av händelserna 1953 gör det lite för lätt för sig. Iranierna har inte säkert vetat hur stor CIA:s inblandning var eftersom dokumenten gradvis har blivit tillgängliga genom åren. Spekulationer om CIA-inblandning i Pinochets militärkupp i Chile har inte lett till något utbrett USA-hat i landet.
Kuppen 1953 var onekligen ett bakslag för Irans politiska utveckling och en av de mindre smickrande episoderna i USA:s historia. Shahens diktatur under de kommande 26 åren medförde avrättningar och fängslandet av dissidenter. Men den bild av kuppen som USA-kritiker av olika övertygelser sprider är förenklad. När nu 60 år har gått skulle alla tjäna på en mer nyanserad diskussion.
Referenser och vidare läsning
Axworthy, Michael (2007), Iran: Empire of the Mind. London: Penguin.
Baktiari, Bahman (1996), Parliamentary Politics in Revolutionary Iran: The Institutionalization of Factional Politics. Gainesville, Florida: University Press of Florida.
Gasiorowski, Mark J. & Byrne, Malcolm (2004, red.), Mohammad Mosaddeq and the 1953 Coup in Iran. Syracuse, New York: Syracuse University Press.
Gheissari, Ali & Nasr, Vali (2006), Democracy in Iran: History and the Quest for Liberty. Oxford: Oxford University Press.
Katouzian, Homa (2009), The Persians: Ancient, Mediaeval and Modern Iran. London: Yale University Press.
Kinzer, Stephen (2003), All the Shah’s Men: An American Coup and the Roots of Middle East Terror. Hoboken, New Jersey: Wiley.
