Sudan och Sydsudan skulle ha delad vårdnad om skötebarnet, den pipeline de var beroende av för sin existens, men det dröjde inte länge innan det skar sig. Foto: L.C. Nøttaasen
SUDAN I lördags kom ett sms med meddelande om att president Bashir har beordrat oljeministern att stoppa oljeflödet från Sydsudan. Pengar, prestige och politik står på spel i en relation som mest liknar ett stormigt äktenskap. Om det skriver Bengt Nilsson.
I lördags, den åttonde juni, skickade den statskontrollerade Radio Omdurman i Sudan ut ett sms. ”President Bashir har beordrat oljeministern att stoppa oljeflödet från Sydsudan från och med i morgon, söndag”, löd meddelandet.
Den överenskommelse om oljan som knappt hade hunnit träda i kraft avbröts alltså direkt. En suck av uppgivenhet och förtvivlan kunde höras från både nord och syd.
Relationen mellan Sudan och Sydsudan liknar ett stormigt äktenskap. Lång och varaktig söndring ledde till en bitter separation. Utomstående har medlat och manat till besinning, men under de senaste åren har försoning bytts till fiendskap ett otal gånger.
Bråket började som det ofta gör, med en dispyt om pengar. Efter skilsmässan 2011 följde en uppslitande bodelning där Sydsudan fick 75 procent av oljetillgångarna. De båda länderna skulle dock ha delad vårdnad om skötebarnet, den pipeline de var beroende av för sin existens.
Det dröjde inte länge innan det skar sig. Men låt oss ta det från början.
Den fred som slöts 2005 efter 22 års inbördeskrig mellan nord och syd i Sudan innebar i praktiken en dödsstöt mot Afrikas största land. Trots att det inte sades rent ut vid undertecknandet av fredsöverenskommelsen så insåg de flesta att syd aldrig skulle nöja sig med mindre än full självständighet.
Landet skulle komma att delas, det var ofrånkomligt. Det fanns sedan gammalt en administrativ gräns mellan nord och syd i Sudan och en snabb blick på kartan räckte för att konstatera vad som stod på spel. Nästan alla kända oljetillgångar låg i södern.
I samma ögonblick som president Omar Bashir i Sudan accepterade landets delning skulle alltså merparten av Khartoums inkomster försvinna.
I fredsöverenskommelsen stipulerades att folket i södra Sudan skulle få besluta om sin framtid i en folkomröstning efter fem år. Under den perioden skulle båda parter arbeta i positiv anda för att göra sammanhållning tilltalande, som man sade. ”Make unity attractive.”
Utåt var de forna fienderna vänner. De båda ledarna Omar Bashir och Salva Kiir omfamnade varandra. Khartoum och den nya interimsregeringen i Juba skulle under den femåriga övergångsperioden dela jämt på oljeinkomsterna.
Det dröjde inte länge förrän syd började anklaga nord för att stjäla olja. När folkomröstningen hölls i januari 2011 fick förslaget om att dela landet 98,83 procent av rösterna. Ingen var särskilt förvånad över det.
Sudan hade varit en oljeexporterande nation i 13 år. Finanserna hade förbättrats avsevärt. Oljan hade höjt Sudans status rejält. Om den nu till största del försvann i och med att Sydsudan bildades skulle bomull och sesamfrön åter komma att utgöra stommen i Sudans magra export. President Omar Bashir ruvade därför på en plan.
Oljefälten i Sudan och Sydsudan ligger relativt samlade på ömse sidor om den nya nationsgränsen. En av de första åtgärder som Sudan hade vidtagit när olja började produceras var att låta bygga en pipeline hela vägen upp till hamnstaden Port Sudan vid Röda havet. När Sydsudan nu i och med självständigheten fick hela rätten till sin olja såg landet sig tvunget att skeppa ut den på samma sätt. Någon annan möjlighet fanns inte.
Khartoum ställde sin pipeline till förfogande. Men inte gratis. Råoljepriset har de senaste åren legat kring 100 US dollar per fat (barrel på engelska, det är den mängdenhet som används) och Sudan ville ha 32 dollar per fat i transitavgift. En mängd andra villkor var förknippade med samarbetet. Tillsammans taget blev det en dyr och komplicerad affär.
Sydsudan tjänade svindlande summor på oljan, vilket ledde till en snabb uppluckring av moralen i statsförvaltningen. Oljeförbannelsen slog till som en farsot i den nyrenoverade huvudstaden Juba. På kort tid förskingrades fyra miljarder dollar ur statskassan. Det var nog afrikanskt rekord på så kort tid, bara ett par år.
President Salva Kiir identifierade 75 tjänstemän och politiker som skyldiga till svindeln och skrev ett kravbrev till dem. Samtidigt kom det nya rapporter om att Sudan stal en del av den sydsudanesiska olja som fraktades i pipelinen. Och sedan blossade gränsstrider upp.
I fredsuppgörelsen hade ett antal viktiga frågor lämnats olösta. Det gällde i synnerhet området Abyei som ligger mitt på gränsen. Båda länderna gjorde anspråk på det och redan två månader innan Sydsudan blev formellt självständigt 2011 invaderade Sudan Abyei. Detta var nära att stjälpa hela fredsprocessen och fortfarande idag är frågan om Abyei ett öppet sår i Sudanstaternas relation. Därtill skall läggas ytterligare konflikthärdar av liknande karaktär samt Sudans stöd till rebeller i Sydsudan. Och Sydsudans stöd till rebeller i Sudan.
Att påstå att 22 års krig följdes av fred är alltså inte sant. Det rör sig snarare om frånvaro av öppet krig. Men det som förenar de båda länderna, och i bästa fall kan avstyra krig, det är det ömsesidiga beroendet av oljan och oljetransporterna.
Sydsudan kunde producera 350 000 fat om dagen, vilket gav en intäkt till statskassan på omkring tio miljarder dollar per år. Den totala samhällsekonomiska bilden blev motsägelsefull och svårtolkad. Å ena sidan var den nya staten Sydsudan ett av världens minst utvecklade länder om man såg till läs- och skrivkunnighet, tillgång till sjukvård och social service samt infrastruktur. Å andra sidan tjänade landet mer pengar än de flesta i Afrika.
Pengarna användes till väldigt stor del för upprustning av armén. Det som hade varit en ganska sliten gerilla med mestadels enkla handvapen skulle göras om till en modern, slagkraftig krigsmakt. Nästan hälften av Sydsudans oljeintäkter användes för det ändamålet. Tung krigsmateriel importerades från gamla sovjetrepubliker och det var inte svårt för president Omar Bashir i Khartoum att räkna ut vad den arsenalen var avsedd för. Relationen mellan Sudan och Sydsudan försämrades dag för dag.
I januari 2012 kom ett besked som skakade om båda länderna. Regeringen i Juba meddelade att den stängde av sin oljeproduktion. Flera skäl angavs. Sudan anklagades för att stjäla olja på dess väg från Sydsudan till Port Sudan. Den transitavgift som Juba tvingades betala ansågs vara alldeles för hög. Sudans uppmuntran till regeringsfientliga rebeller i Sydsudan nämndes också. Relationen mellan länderna hade nu nått en bottennivå.
Många utländska bedömare ansåg att Jubas kraftiga reaktion var överdriven, till och med omogen. För att förstå den måste man beakta den mycket speciella statsbildning som Sydsudan är. Många i högt uppsatta statliga positioner är före detta gerillakrigare. De tvingades under många år uthärda ytterst svåra förhållanden i fält under inbördeskriget. När Sydsudan blev självständigt fick de sin belöning. De allra flesta har blivit mycket förmögna. Men den halsstarrighet som ofta utmärker gerillasoldater finns kvar hos en betydande del. Det finns en grundmurad misstro, för att inte säga hat, gentemot den forna fienden Sudan.
De ärrade veteranerna i Juba räknade sannolikt inte med att lida personlig skada av avstängningsbeslutet. Omsorg om landets fattiga har heller aldrig varit något framträdande drag hos gerillan som vann kriget och bildade regering.
Hur Omar Bashir i Khartoum reagerade har aldrig rapporterats. Sannolikt blev han både överraskad och skärrad. Det är i sammanhanget närmast ett mysterium hur han har lyckats överleva politiskt efter att ha förlorat ett krig, gått med på en delning av landet och vinkat adjö till oljeintäkter av megaformat. En statschef som under några få år lyckas med allt detta blir sannolikt utbytt i de flesta länder.
Den avbrutna oljeproduktionen vållade förstämning i stora delar av världen. Afrikanska unionen engagerade sig. Förre sydafrikanske presidenten Thabo Mbeki anlitades som medlare. Han fokuserade på att få parterna att enas om en transitavgift för oljan. Knotande gick Sydsudan så småningom med på att betala omkring tio dollar per fat för att få oljan transporterad till Port Sudan.
Inte bara Mbeki jobbade hårt med försoningsfrågan. Även USA:s dåvarande utrikesminister Hillary Clinton besökte Juba i augusti förra året. Sydsudaneserna klagade över att de fortfarande ansåg att deras andel av oljeinkomsterna var för liten.
– En andel av någonting är bättre än en andel av ingenting, svarade Clinton syrligt.
Trots att parterna formellt kom överens om att återuppta produktion och export av olja i augusti förra året, dröjde det till mars i år innan man kunde enas om detaljer. Enligt det avtal som parterna enades om skulle Sydsudan betala ett skadestånd till Sudan för uteblivna transitintäkter. De överhängande säkerhetsfrågor som var förknippade med relationen mellan de båda länderna var dock fortfarande till stor del olösta.
I mitten av maj i år meddelades det att oljan nu åter pumpades upp för export. Äktenskapet verkade vara hoplappat. Men i lördags var det alltså dags igen. Kranarna stängdes av, och den här gången var det i Khartoum beslutet fattades. Det skäl som har angetts är att Sydsudan anses stödja milisen Sudanese Revolutionary Front, verksam i Sudan med målsättning att störta president Omar Bashirs regering.
Nu slungas Sudan och Sydsudan återigen in i kraftig ekonomisk osäkerhet. Båda länderna har under perioden från januari förra året tvingats ställa om sin ekonomi. Det har säkert varit hälsosamt i sig, eftersom oljan inte anses räcka längre än kanske tio år, om inga nya stora fynd görs. Det betyder att länderna måste hitta alternativa inkomster. Sydsudan har under det senaste året ökat sina skatteintäkter betydligt.
Regeringen i Juba har också tvingats undersöka andra exportvägar för oljan. De möjligheter som finns handlar om att bygga en pipeline till Indiska oceanen. Antingen till Djibouti eller till Kenya. Flera förslag finns på bordet och mycket pengar står på spel. Kenya planerar att bygga en jättelik oljehamn för att hantera egen olja som snart skall börja produceras. Även Uganda står på tröskeln till att bli oljeproducent och kommer att behöva en utskeppningsmöjlighet. Det gäller också Etiopien. Dessa länder har långt framskridna planer på ett samarbete.
För Sydsudans del brådskar det. Landet har inte råd med ytterligare en konflikt med Sudan. Och det landet har inte råd att förlora transitintäkter, vilket troligen blir fallet om Sydsudan kan börja använda en annan pipeline.
Pengar, prestige och politik står på spel. De närmaste åren blir avgörande och oerhört spännande i denna del av världen som tidigare bara varit känd för fattigdom, krig och katastrofer.
