© European Union 2013 – European Parliament
KROATIEN 1 juli välkomnades Kroatien som Europeiska Unionen tjugoåttonde medlem, något som har väckt förvånansvärt lite uppmärksamhet. Tomas Brandberg berättar om landets krokiga väg tillbaka in i den europeiska gemenskapen.
”Slobo, Slobo, hit med sallad, det blir kött, det blir kött, vi ska slakta kroater!*” Denna segerhymn, där Slobo givetvis syftar på Slobodan Milošević, lär ha framförts av serbiska paramilitärer under deras intåg i den kroatiska staden Vukovar i november 1991. Vad de serbiska paramilitärerna förmodligen inte förstod var att de just deltog i något som ledde Kroatien närmare internationellt erkännande som självständig stat. Under hösten 1991 tog serbisk milis, understödd av den jugoslaviska armén, kontrollen över etniskt serbiska och blandade områden i östra Kroatien, men deras brutalitet och odiskutabla brott mot krigets lagar spelade kroaterna i händerna på det diplomatiska planet.
I januari 1992 erkände EG Kroatiens självständighet och efter att krigslyckan vänt för serberna i Bosnien tog kroaterna tillbaka sina förlorade territorier tre och ett halvt år senare. Och efter två relativt framgångsrika decennier av självständighet välkomnades Kroatien den 1 juli som Europeiska Unionen tjugoåttonde medlem, något som har väckt förvånansvärt lite uppmärksamhet.
Mellan 1990 och 1992 föll Slovenien, Kroatien och Bosnien ut ur Jugoslavien som tre dominobrickor, med stegrande militära motaktioner från den jugoslaviska armén, tillresta paramilitärer och lokal serbisk milis. Federationen Jugoslavien hade under decennier varit ett etablerat faktum och hade tidigare ansetts som ett relativt framgångsrikt land, åtminstone för att vara socialistiskt. Och länder med egna regionala separatister, till exempel Spanien, såg med stor oro på Sloveniens och Kroatiens självständighetssträvanden.
Nu är emellertid Kroatien som nation inte någon artificiell konstruktion, utan på många sätt en ganska typisk centraleuropeisk nationalstat. Kroater har funnits i det område vi idag kallar Kroatien sedan 600-talet och under medeltiden fanns en kroatisk självständig monarki, som med tiden kom att absorberas av Österrike-Ungern. Efter första världskriget bildades ”Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike” som efter tjugo år bytte namn till Jugoslavien. Trots att diktatorn Tito, som ledde Jugoslavien från andra världskrigets slut fram till sin död 1980, själv var kroat-sloven kom Serbien i kraft av sin relativt stora befolkning att dominera federationen. Och när förändringens vindar blåste över Europa efter murens fall agerade de ekonomiskt mest framgångsrika republikerna, Slovenien och Kroatien, för självständighet.
Att det länge fanns ett språk som kallades serbo-kroatiska får illustrera att kroatiska och serbiska (och för övrigt även bosniska) står varandra mycket nära, men folkens historia skiljer sig åt radikalt. Det idag katolska Kroatien har sedan medeltiden varit en del av den västkristna gemenskapen, medan Serbien blev ortodoxt. Och just religionen har sedan århundraden varit en viktig identitetsmarkör i ett område där olika folk i praktiken talar snarlika dialekter av samma språk.
När sedan de stora imperierna bredde ut sig i Central- och Östeuropa blev Kroatien en del av Österrike-Ungern, medan Serbien och Bosnien inlemmades i det ottomanska väldet, något som anses ha haft stor betydelse för ländernas fortsatta utveckling. Stora grupper av serber bosatte sig under denna period i Kroatien där de agerade gränsvakter åt österrikarna, ett bålverk mot det turkiska hotet österifrån. Det var ättlingarna till dessa serber som 1991 bröt sig ur Kroatien och bildade ”Serbiska republiken Krajina”. Efter nederlaget 1995 flydde de flesta till Serbien och frågan om deras återvändande är känslig – och omdebatterad – än idag. Det man kan konstatera är att antalet serber i Kroatien sedan krigen på 90-talet minskat med två tredjedelar.
Denna utveckling ska ses mot bakgrund mot den etnonationalism som uppstod, eller kanske snarare återuppstod, i samband med kommunismens sammanbrott. För Jugoslaviens del kan man därutöver peka ut vissa politiker, som utnyttjade nationalismen för personliga maktambitioner. Länge var det populärt att torgföra en sorts kålsuparteori som innebar att kroatiska och serbiska nationalister var lika skyldiga till de grymheter och krigsbrott som ägde rum under krigen i Kroatien och Bosnien.
Men jämförelsen haltar. Visserligen var det intressant att jämföra Slobodan Milošević med Franjo Tuđman – kroatisk nationalistisk ledare med auktoritära tendenser. Men Tuđman, en före detta jugoslavisk general som blev Kroatiens förste president, gjorde till skillnad från Milošević betydande ansträngningar för att vinna internationellt erkännande och hans kroatiska armé var förhållandevis återhållsam.
Medan flera serbiska militärer har dömts i krigsförbrytardomstolen i Haag för brott begångna i Kroatien, frikändes 2012 båda de militärer i den kroatiska armén som tidigare bedömts skyldiga. Den ene av dessa var general Ante Gotovina, vars fall av allt att döma fördröjde Kroatiens EU-anslutning, eftersom kroaterna under ett antal år var ovilliga att spåra och utlämna honom. En tredje kroatisk militär, Mirko Norac, dömdes för krigsbrott i kroatisk domstol och för övrigt dömdes åtskilliga bosnienkroater i Haag för brott begångna i Bosnien.
Tuđmans linje gentemot den kortlivade kroatiska utbrytarrepubliken i Bosnien var olycklig och ologisk och förblir ett besvärligt kapitel i det moderna Kroatiens korta historia. Det gick helt uppenbart att dra paralleller mellan den kroatiska separatiströrelsen i Bosnien och dess serbiska motsvarighet i Kroatien. Trots detta kunde Tuđman inte avhålla sig från att öppet stödja den ”Kroatiska republiken Herceg-Bosna”, som blev djupt involverat i det smutsiga bosniska inbördeskriget. Till på köpet gick kampen mot bosnien-muslimerna dåligt och så småningom slöt man fred för att enas mot serberna.
Eftersom serberna under krigen vanemässigt kallade i stort sett alla kroater för ”Ustaše”, anhängare av den blodsbesudlade kroatiska fascistiska rörelsen under andra världskriget, förlorade begreppet något av sin innebörd. Kroaterna har förvisso ett fascistiskt förflutet att göra upp med, men medan blodtörstiga paramilitärer kunde bli inflytelserika politiker i Serbien på 90-talet höll Tuđman sina extremnationalister kort. Rörelser till höger om hans eget parti HDZ** trakasserades av myndigheterna och hade framför allt inget brett stöd. Under minst sagt problematiska omständigheter har ändå den kroatiska demokratin blomstrat. När HDZ kom till makten blev det ett statsbärande nationalistiskt högerparti. Med tiden har det utvecklats till ett ganska normalt europeiskt kristdemokratiskt parti och har nu anslutit sig till EPP-gruppen i EU-parlamentet, där vi bland annat återfinner de svenska Moderaterna. Tuđman dog 1999 och socialdemokraten Zoran Milanović är idag premiärminister.
I kroatisk politik finns sedan tidigare en spänning mellan nationalistiska och regionalistiska krafter. Den nationalism som Franjo Tuđman representerade växte sig givetvis stark under det yttre tryck som rådde under 90-talet, men av tradition identifierar sig många kroater även med sina respektive hemtrakter. Olika delar av landet har nämligen olika historia, till exempel åtnjöt kustregionen (republiken Ragusa) flera hundra år av självstyre fram till 1800-talet.
Man kan hoppas och tro att Kroatiens EU-inträde tar fram det bästa hos både EU och Kroatien. Många anser att utvidgningsprocessen österut och det freds- och reformarbete detta har fört med sig utgör den mest positiva aspekten av EU-samarbetet. Kroaterna, å sin sida, knyter genom medlemskap i EU an till sitt europeiska förflutna och kan i någon mån vända blad efter tragedierna på 90-talet. På sikt emotser vi att hela före detta Jugoslavien återförenas inom EU, vilket emellertid lär ta sin tid.
* På serbiska (min egen något fria översättning):
”Slobo, Slobo šalji nam salate, biće mesa, biće mesa, klaćemo Hrvate”
**HDZ = Hrvatska demokratska zajednica – ”Kroatiska demokratiska unionen”
