Franska soldater i operation ”Serval”. Foto: MINUSMA/Marco Dormino
FRANKRIKE I konflikt efter konflikt – från Mali till Iran – har Frankrikes president visat en ståndaktighet i utrikespolitiken, samtidigt som USA intagit en allt mer avvaktande roll. Har Europa fått en ny hök i François Hollande? Tomas Brandberg reder ut Frankrikes roll i dagens konflikter.
I de pågående förhandlingarna om Irans kärnenergiprogram råder av allt att döma töväder mellan Iran och USA, i alla fall mot bakgrund av deras iskalla relation de senaste decennierna. Det är just nu inte USA, utan Frankrike, som står för den hårda linjen mot Iran. Något ofranskt lär Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius nyligen ha uttryckt att Frankrike inte kommer att acceptera en ”sucker’s deal”. Möjligen har rollerna i det västliga lägret förändrats de senaste åren, där Frankrike nu spelar rollen som bad cop, sannolikt med USA:s goda minne.
Ingen kan ju ha glömt de skälvande dagarna i september, då ett västligt militärt ingripande i Syrien låg nära. Detta som en reaktion mot Assad-regimens användning av kemiska stridsmedel. En förhandlingslösning förefaller nu tills vidare ha nåtts, innebärande att Syrien lämnar ifrån sig sina kemvapen, vilket i kombination med rebellernas radikalisering gör ett militärt ingripande mindre sannolikt.
Emellertid, i ett kritiskt skede tvekade både USA och Storbritannien att verkligen gå från ord till handling. Den verkliga höken var Frankrikes President François Hollande, som uppenbart var fullt beredd att utnyttja den rätt den Femte republikens konstitution ger honom att sätta in militären utan att rådfråga parlamentet. Och detta var inte heller då någon isolerad företeelse. Under i stort sett hela Syrien-krisen är det just Frankrike som hållit högst profil gentemot Assad-regimen och landet var till exempel först med att erkänna oppositionsgruppen Syriska nationella rådet. Det var vidare fransk underrättelsetjänst som pekade ut den syriska regeringen som ansvarig för gasattacken och utrikesminister Fabius har varit pådrivande för militärt stöd för syriska rebeller.
Inget talar alltså för att krigsretoriken från franskt håll var tomma ord. Frankrike intervenerade i praktiken på egen hand i Mali tidigare i år mot militanta islamister, förvisso med brett internationellt stöd och i samarbete med den maliska regeringen. Efter Operation Serval, som den kallas, går Frankrike nu balansgång mellan begränsad fortsatt militär närvaro och ett organiserat överlämnande till maliska och internationella, fredsbevarande trupper.
Det var ingen hemlighet att Frankrike besitter förmågan att genomföra den här typen av operationer, men vi noterar ändå något av en scenförändring sedan Irak-kriget 2003, då President Jacques Chirac inte bara vägrade sluta upp bakom USA mot Saddam Hussein, utan dessutom försökte förmå andra EU-medlemmar att inte delta i USA:s allians. Utvecklingen de senaste åren sätter fokus på Frankrike som interventionistisk nation, vars militär givetvis är vida underlägsen USA:s militära kapacitet, men jämförbar med Storbritanniens.
Som världsmakt har Frankrike varit på mer eller mindre varit konstant tillbakagång sedan 1800-talet. Givet nederlaget mot Tyskland 1940, de misslyckade kolonialkrigen, det franska språkets tillbakagång och blygsamma nio promille av världens befolkning kan man ändå säga att Frankrike har åstadkommit en ”ordnad reträtt” från fornstora dar. Enligt olika index aspirerar Frankrike fortfarande på en plats bland världens fem mest inflytelserika länder, detta i kraft av permanent medlemskap i FN:s säkerhetsråd, en given plats i G7, världens näst mest utvecklade diplomatiska nätverk och för övrigt även tillgång till kärnvapen. Liksom i övriga Sydeuropa är ekonomin i gungning, men Frankrike försvarar ändå en sjätteplats på listan över länder i världen med högst BNP. En tillgång i sammanhanget är en i många avseenden högutbildad befolkning.
En nyckel till denna utveckling är utöver samarbetet med Tyskland relationen med de före detta rivalerna i den anglosaxiska sfären. I utrikespolitiska sammanhang understryker fransmännen också vikten av multilateralism. Flera internationella organisationer, bland dem OECD, Unesco, Interpol och flera av EU:s viktigaste institutioner har sina säten i Frankrike. Därutöver har fransmännen framträdande roller i till exempel världsbanken och IMF. Den multilaterala orienteringen gör det mindre troligt, men inte omöjligt, att Frankrike agerar militärt utan stöd från FN:s säkerhetsråd.
Alla före detta stormakter har ett komplicerat förhållande till USA och Frankrike är inget undantag. Den franska eliten ger ej sällan, med eller utan tendens till hyckleri, uttryck för ett förakt för amerikanernas militärism, materialism och ytliga kultur. Av tradition, inte minst sedan de Gaulles dagar men även genom vissa bisarra uttalanden av franska socialistiska politiker långt in på 80-talet, markerar Frankrike gärna avstånd gentemot USA. Och både hos den franska vänstern och den franska högern har ren antiamerikanism tidvis varit helt rumsren.
Men i kriget mot terrorismen har USA en mycket pålitlig allierad i Frankrike. I grunden har USA och Frankrike gemensamma demokratiska värderingar och trots visst gnissel stod man i princip enade under kalla kriget. Och även om franska socialister, också i ledande ställning, kunde ha en ambivalent ställning till kommunistblocket (många fransmän ansåg sig följa en sorts tredje väg mellan kapitalism och kommunism) så är inställningen till militant islamism kompromisslös både hos gaullister och ledande socialister, för att inte nämna nationella fronten som just nu har medvind i inrikespolitiken.
Det går inte att med säkerhet fastslå exakt varför Frankrike inte har drabbats av några större terrordåd, men den troligaste enskilda anledningen är att den franska säkerhetstjänsten, som har mycket långtgående befogenheter, helt enkelt har haft kontroll över situationen. En aktuell händelse är avslöjandena om NSA:s avlyssning i Europa. Den franska reaktionen har varit balanserad, uppenbart eftersom fransmännen själva bedriver omfattande spionage.
Frankrike anser sig också kunna agera med den arrogans och nyckfullhet som vi kan förknippa med flera andra mäktiga nationer. Åtskilliga hjärtliga handslag mellan Frankrikes förre president Nicolas Sarkozy och Libyens ledare Muammar Khadaffi finns dokumenterade. Överenskommelser om Libyens olja slöts och anklagelser förekommer att Khadaffi bidrog till Sarkozys kampanjkassa 2007. Fyra år senare gav Frankrike under Sarkozy sitt mycket aktiva stöd till libyska rebeller, vilket bidrog till Khadaffis fall.
Mot bakgrund av socialisten François Hollandes något färglösa framtoning har hans roll som krigspresident blivit ett populärt motiv för karikatyrtecknare. Operation Serval i Mali bedöms som framgångsrik och lär ha gett en positiv effekt på hans inrikes popularitet. Det var, trots allt, en avgränsad operation med given utgång, åtminstone på kort sikt. ”Serval” är passande nog namnet på ett visst ”mellanstort kattdjur”.
Syrien är emellertid inte Mali och det är helt uteslutet att Frankrike agerar där utan att USA deltar, vilket tvingar fransmännen till en plats i baksätet. Det kan också framhållas att en klar majoritet av fransmännen motsätter sig bombningar av Syrien, varför inblandning i kriget knappast skulle innebära några inrikespolitiska pluspoäng för Hollande. Och trots det höga tonläget gentemot Iran så är Frankrike en perifer aktör i det dramat.
Det är ändå intressant att fransmännen genom Hollande har fått en iögonenfallande gaullistisk utrikespolitik. I detta ingår alltså en strävan efter självständighet, men också ”grandeur” (storhet). I synnerhet markerar man närvaro i det före detta kolonialväldet, vilket bland annat omfattade större delen av Västafrika, inklusive Mali. Och vad beträffar Syrien så ingick det i ett franskt mandat från 1920-talet, då det ottomanska imperiet styckades, fram till andra världskriget.
Hela Medelhavsregionen ser för närvarande ut att gå en förhållandevis dyster framtid till mötes med ekonomiska kriser, turbulent politik – och i Syrien krig. Så om Frankrike på sikt har problem att upprätthålla sin roll som global stormakt, när världspolitiken förskjuts mot Ostasien, så återstår rollen som kraftfull och konstruktiv regional aktör. Det verkar behövas.
