Foto: zz77/Flickr
FREDRIK MALM Den 10 september skulle Turkiets president Abdullah Gül besöka Sverige. Besöket är uppskjutet då presidenten måste genomgå en operation. Det finns dock goda skäl att diskutera Turkiet oavsett när presidenten gör sitt besök.
Låt mig peka på ett antal centrala punkter för en sådan diskussion.
Turkiet fick status som kandidat till EU 1999 och inledde förhandlingar om medlemskap hösten 2005. Men faktum är att Turkiets strävan efter ett närmande till det europeiska samarbetet har pågått under en betydligt längre tid. Trots detta har endast ett förhandlingskapitel av 35 kunnat stängas.
En vanlig uppfattning, inte minst i svenska liberala kretsar, är att problemen i anslutningsprocessen i huvudsak beror på att ett antal regeringar i Europa inte vill se Turkiet som EU-medlem och därför blockerar processen, främst med hänvisning till Cypernfrågan. Så är det förstås om man ser till beslut i Europeiska rådet som stoppar stängningen av kapitel och öppnandet av ett antal nya.
Men det är inte hela sanningen. Faktum är att många utvidgningsvänner i Europa tyvärr tonar ned de faktiska problem som finns i Turkiet, samtidigt som de reformer som genomförs överdrivs. Det finns en rädsla att klumpas ihop med dem som inte vill att Turkiet någonsin ska bli medlem i EU. Problemet är att denna hållning inte hjälper Turkiet eftersom trycket att genomföra reformer inte blir lika starkt.
Den svenska regeringen med utrikesminister Carl Bildt längst fram på barrikaden har satt detta i system. Ingen detalj är för liten för att kunna beskrivas som ett framsteg, och inget bakslag i Turkiet är för stort för att kunna sopas under mattan.
Turkiet är en jättemarknad och växande ekonomi. Landet har snart 80 miljoner invånare. Turkiet fungerar som en brygga mellan Europa och Mellanöstern och har en regering som kan spela en viktig roll i att påverka andra regeringar i Mellanöstern. Samtidigt är Turkiet en strategiskt viktig partner för vår framtida energiförsörjning, inte minst eftersom vi inte vill vara för beroende av Ryssland.
Det finns ingen som förnekar dessa viktiga fakta. Men EU förhandlar inte med en regional stabilisator, och inte heller med en brygga mellan kontinenter eller civilisationer. EU förhandlar med en stat som ska uppfylla ett antal kriterier för att därefter beviljas medlemskap i unionen.
Idag är problemen i Turkiet så stora att det är omöjligt att blunda inför dem. Övergreppen mot grundläggande rättigheter är så frekventa att de mest utskällda EU-medlemsstaterna, till exempel Ungern, framstår som föredömen.
Enligt en rapport från OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) från april i år sitter 95 journalister fängslade i Turkiet. Därmed är Turkiet förmodligen världsrekordhållare i att fängsla journalister, kanske också i absoluta tal. Förra året var siffran 57. Idag sitter 38 kurdiska borgmästare fängslade. Strafftiderna kan vara extremt långa, med tvåsiffriga år i fängelse för sådant som i demokratiska stater inte skulle ge något straff alls, eller några månader eller något år i fängelse, till exempel för medverkan i en demonstration som urartat eller för att ha skrivit något som en åklagare anser hotar landets territoriella integritet.
Vi har ”stött bort” Turkiet från EU, brukar det sägas, med innebörden att problemen i anslutningsprocessen är Europas fel. Det är snarlikt den socialistiska reflexen att problem i diktaturer i själva verket skulle vara västvärldens fel.
Det finns en viktig fråga att ställa, nämligen om styrande AK-partiet är intresserat av en fortsatt demokratisering av Turkiet. Om vi ställt oss den frågan för 7-8 år sedan hade svaret blivit ett ja. Idag är det inte alls lika säkert.
AKP har idag politisk hegemoni i Turkiet. Partiet svarar mot en stark efterfrågan på en mer konservativ och islamistisk politik, som finns i hela Mellanöstern och som fört religiösa partier till makten i flera länder. Men AKP har precis som andra partier i maktställning som övergripande mål att behålla makten. Idag är partiet inte lika intresserat av demokratiska reformer som förut, av det enkla skälet att det inte på samma sätt gynnar partiet självt, som tidigare var fallet.
Att öka den parlamentariska kontrollen över till exempel rättssystem och militär gynnar förstås ett parti som varit i konflikt med dessa institutioner, och som dessutom för lång tid framöver lär förfoga över en majoritet av ledamöterna i nationalförsamlingen.
Men varför skulle AKP vara intresserat av en mer fri press i Turkiet? Varför skulle AKP vara intresserat av reformer för kurderna när dessa skulle stärka en kurdisk identitet på bekostnad av den muslimska?
Recep Tayyip Erdogan har varit premiärminister i Turkiet i snart tio år. Ännu har inte kurderna fått se legala förbättringar annat i modesta, ofta marginella fall. Det saknas fortfarande skydd för kurdernas språk och kultur i lagstiftningen. Lagstiftningen mot terrorism är så elastisk att till och med en dövstum man som varken kunde läsa eller skriva nyligen dömdes till 6,5 års fängelse för att bedrivit propaganda.
Tendensen är idag en helt annan än för 7-8 år sedan. Regeringen drar hellre sina kritiker inför rätta än bemöter dem i fri debatt. Våldsamma utfall mot kurder, armenier och Israel syftar till att vinna väljare från den nationalistiska oppositionen.
Senast talade inrikesministern på ett möte där deltagarna höll upp plakat med texten Alla armenier är horungar. Erdogan själv hotade att deportera 100 000 armenier från Turkiet.
Premiärministern agerade också på sådant sätt att borgmästaren i Kars beordrade rivning av ett monument som skulle symbolisera fred mellan Turkiet och Armenien. Det skedde i april förra året. Antalet kurder som har arresterats i den senaste kampanjen mot PKK räknas i tusental, samtidigt som inget tyder på att varken gerillans stöd eller infrastruktur har försvagats.
En av de mest omtalade reformerna för kurdernas rättigheter var den statliga, kurdiskspråkiga TV-kanalen TRT6 som startade sina sändningar för några år sedan. Idag domineras kanalens sändningar av religiösa program. Där förs inte någon fri diskussion om den politiska utvecklingen ur ett kurdiskt perspektiv. Detta tycks inte heller ha varit syftet. Redan innan kanalen började sända gick det att läsa i Hürriyet (då Turkish Daily News) att TRT6 skulle vara en del i ett paket för att bekämpa terrorism. Då lanserades också en statlig TV-kanal på armeniska, vars främsta syfte skulle vara att bemöta kampanjer om att erkänna det armeniska folkmordet (”counter armenian genocide claims”).
Fördelen med TRT6 är att den avdramatiserar användandet av det kurdiska språket, också i officiella sammanhang. Men exemplet TRT6 visar också det saknas genuint engagemang för att det kurdiska språket har rätt att leva som sådant, utan snarare tillåts i vissa sammanhang för att den turkiska statsmakten ska kunna få större genomslag för den officiella politiken.
Det finns ett behov i liberala kretsar att uppdatera synen på AKP och utvecklingen i Turkiet. AKP är ett annat parti idag än under de första åren i regeringsställning.
Det finns ingen anledning att tona ned övergrepp som sker i Turkiet. Jag har också svårt att se på vilket sätt detta skulle vara efterfrågat av allianspartiernas väljare. Snarare tycks uppfattningen vara att inte släppa in länder i EU, eller i euron eller Schengensamarbetet för den delen, om dessa stater inte uppfyllt de kriterier som ställs upp. En rad exempel på senare år, till exempel fallet med Grekland och euron, ger vid handen att den uppfattningen lär vara ännu starkare idag.
