Tomas Bertelmans utredning om internationella samarbeten tar högt sikte och går rakt på sak när den föreslår en gemensam svensk-finsk Natostudie. ”En saklig och intressebaserad prövning av vad ett Natomedlemskap skulle innebära för svensk del bör därför genomföras. Det vore av flera skäl en fördel om en sådan studie kunde genomföras tillsammans med Finland.”
Bertelman förtjänar stor respekt för vågade och framåtsyftande förslag. Skälen för en gemensam svensk-finsk studie av är väl motiverade. Det ligger rätt i tiden och vore en naturlig följd av Sveriges och Finlands säkerhetspolitiska utveckling.
Att försvarsminister Peter Hultqvists ovillkorligen avvisar förslaget är olyckligt.
Att omedelbart avvisa förslaget om en saklig studie om Natomedlemskap tillsammans med Finland framstår respektlöst inte bara mot svenska folket, utan mot alla som står upp för varje lands rätt att själv göra sina säkerhetspolitiska vägval.
En utgångspunkt för Bertelmans förslag är den utveckling som har skett inte bara i Sverige, utan i nästan alla moderna länder, där försvarsmakter har omvandlats mot smalare men vassare försvar. Den svenska reformeringen av försvaret, som innebär högre teknologi, professionella förband och samtidigt färre och smalare väpnade styrkor har resulterat i ett försvar som inte på egen hand kan hantera större uppgifter, menar Bertelman. Att samarbeta med andra stater är en förutsättning och utgångspunkt för att möta större hot. Det har även varit en utgångspunkt för den svenska säkerhetspolitikens utveckling under 2000-talet.
Globaliseringen har medfört ny teknik och ökade kostnader även inom försvarssektorn. Försvarsbudgetar har stramats åt i de flesta europeiska länder under 2000-talet. Samtidigt som länder går mot en ökad differentiering av försvarsförmågor, där kostsamma resurser delas, måste detta hela tiden vägas av mot bibehållen handlingsfrihet. För ett land som inte ingår i en struktur med ömsesidiga försvarsgarantier är frågan om handlingsfrihet desto mer laddad. Försvarssamarbete med nordiska länder eller med Finland är bara möjlig med begränsningen att respektive land behåller kontrollen över hur styrkorna ska användas om det skulle uppstå skarpt läge. Det handlar om att inte vara alltför beroende av andra.
Bertelmans utredning är nyttig läsning för dem som hyser orimligt höga förhoppningar om det nordiska och svensk-finska försvarssamarbetet. Även om det finns många fördelar och framgångsfaktorer med dessa samarbeten, ger Bertelman konkreta exempel på begränsningar. Till exempel att Sverige och Finland inte tilläts att delta i Air Policing (incidentberedskap) tillsammans med Norge över isländskt territorium i februari 2014, i samband med övningen Iceland Air Meet. De svenska och finska flygplanen deltog i en övning parallellt med att de norska planen utförde Air Policing. Budskapet från Natoländerna (som stod bakom begränsningen för Sverige och Finland) kan tolkas som att när det gäller skarpa lägen måste man kunna lita på deltagarna – då är det medlemskap som gäller, inga kompromisser.
Med Rysslands agerande mot Ukraina och ökade aktiviteter i och över Östersjön står det klart att läget i vårt närområde är mer instabilt än tidigare. Antalet övningar riktade mot Sverige och Finland samt kränkningar av svenskt territorium tycks öka. I Ryssland pågår en nedåtgående trend på många nivåer. Ekonomiska bakslag som följd av sanktioner, kapitalflykt och ett sjunkande oljepris söker Putin kompensera med ett starkare auktoritärt styre och genom att samla folket mot en påstådd hotbild utifrån. Denna utveckling ger inget alternativ för Sverige än att vara tydliga– vi måste fördöma både kränkningar av territorium och kränkningar av mänskliga rättigheter i Ryssland.
Den ökade aktiviteten på Östersjön och Rysslands agerande understryker samarbete än mer än tidigare.
Löfvenregeringen har hittills riktat in sig på att gå tillbaka till en säkerhetspolitik med alliansfriheten som fundament istället för samarbete. Förutsättningar för denna politik föreligger dock inte efter Sovjetsystemets kollaps.
Som Bertelman påpekar har Sveriges samarbeten utvecklats – i öppenhet – så att Sverige inte längre kan ”undgå att identifieras” med Nato. Exemplen är många. Sverige delar försvarsresurser med Natoländer, exempelvis strategiskt transportflyg, vi deltar i avancerade övningar, i utbildningar, vi genomför gemensamma insatser som ISAF i Afghanistan. Sedan 2013 bidrar Sverige till Natos reservstyrkeregister inom NRF. Till detta kommer politiska utbyten och säkerhetspolitiska dialoger. Motsvarande samarbete med Ryssland förekommer inte – det militära utbytet som fanns är avbrutet sedan i våras som en följd av Rysslands aggression mot Ukraina och olagliga annektering av Krim. Det finns inte längre skäl att markera avstånd till de länder som vi samarbetar med. Idag vet vi var våra vänner finns och var vi hör hemma.
