Ett steg på vägen till uppgradering av det framgångsrika svenska partnerskapet i Nato vore en gemensam svensk-finländsk försvarskommission som presenterar grunderna för en samtidig framtida medlemskapsansökan. Det föreslår Frivärlds ordförande Mats Johansson och ambassadör Pauli Järvenpää vid tankesmedjan ICDS i Tallinn i en gemensam artikel i Helsingin Sanomat (4/6) som väckt uppmärksamhet i Natodebatten i Finland.
Carl Haglund och Karin Enström. Foto: Nato.
I svensk översättning här:
Rysslands angrepp på Ukraina har ändrat hela det sammanhang i vilket den säkerhetspolitiska debatten i Nordeuropa förs. Borta är önsketänkandet om ett vänligt sinnat Ryssland som ville integreras i fredligt samarbete med sina grannar. I Norden växer istället stödet för en fortsatt Nato-integration.
Den 6 maj meddelade Sveriges försvarsminister Karin Enström och hennes finländske kollega Carl Haglund vid en gemensam presskonferens glatt att de just hade undertecknat en gemensam handlingsplan för fördjupat försvarssamarbete mellan Sverige och Finland. Deras lista över tänkta samverkansområden är omfattande. Ett är möjligheten att etablera gemensamma militära enheter till havs och i luften, ett annat gemensam upphandling av materiel för ländernas flyg och flotta. Även ömsesidig användning av respektive lands flyg- och flottbaser ska studeras, liksom förutsättningarna för att skapa förenade kommandon och övervakningsresurser.
Ett annat område som nämns är djupare bilateralt samarbete när det gäller militär utbildning och träning. Övningsvolymen kommer att öka, särskilt i vinterförhållanden och för mekaniserade enheter. Studier ska utvärdera behovet av att kunna sätta in gemensamma styrkor för de tre vapenslagen i utländska krisoperationer.
Försvarsmakterna i Sverige och Finland ska i oktober presentera ett gemensamt utkast till rapport och en slutversion i januari nästa år.
Detta är goda nyheter. Sverige och Finland har tillsammans årliga försvarsbudgetar på över 10 miljarder dollar, cirka 64 miljarder kronor. Sjöstridskrafterna är relativt små men med god förmåga, med fem svenska ubåtar särskilt anpassade för Östersjöns grunda vatten. Flygvapnen är i god kondition; svenska beståndet av JAS Gripen och finländska F-18 Hornet utgör tillsammans en styrka på över 160 moderna jaktplan, utrustade med missiler som ger dem trovärdig slagkraft i luft- och markstrider.
Den svenska försvarsförmågan på land är högst begränsad, men kan ses tillsammans med den finska reserven på 350 000 soldater (snart 240 000) som kan mobiliseras med den största artilleristyrkan i västra Europa. Med stöd också av ett cyberförsvar som betraktas som något av det bästa i världen är de kombinerade försvarskrafterna betraktade på detta sätt inget att förakta.
Till detta kommer den svenska försvarsberedningens deklaration att öka de framtida satsningarna på försvaret, inklusive nya vapensystem för luft och hav. I oktober emotses publiceringen av en officiell svensk utvärdering av hittillsvarande militära partnerskap, bland annat med Nato.
Politiskt är idén om ökat samarbete mellan den svenska och finländska försvarsmakten i båda länderna att jämställa med intresset för den årliga kraftmätningen i friidrott: ”Finnkampen” eller ”Svenskkampen” – vem kan vara mot den? Båda länderna är dessutom redan goda vänner i förhållandet till Nato, vilket understryks inte bara av att båda anmält sig till samarbetet inom Nato Response Force utan också av att man nyligen gjort klart att avtal om så kallad Host Nation Support (HNS) kommer att undertecknas med Atlantalliansen som ytterligare ett steg i ett allt tätare samarbete.
Allt det positiva till trots finns en tankefälla att varna för. I båda våra samhällen finns grupper som ivrigt kommer att välkomna svensk-finländsk militär samverkan som ett alternativ till Nato-medlemskap. Men så är inte verkligheten. Samarbetet kommer inte att föra våra länder ens ett myrsteg närmare skyddet från ett kollektivt försvar. Det ger heller inte nya militära förmågor som kan ersätta det ett Natomedlemskap ger.
Ett annat misstag vore att acceptera ministrarnas försäkran att dessa studier och uppföljande åtgärder för samarbete endast gäller fredstida förhållanden. Detta är inte trovärdigt; planering för framtiden måste omfatta motsatsen. Vi menar att det är hög tid för likasinnade länder som Sverige och Finland att utarbeta krisberedskapsplaner tillsammans. Istället för att tona ner de militära inslagen skulle det behövas en seriös ansträngning att strömlinjeforma våra länders anpassning till Natoförsvaret.
Därför föreslår vi att en svensk-finländsk högnivåkommission skapas med uppdraget att ta fram en samsyn för vägen fram till Natomedlemskap. Det skulle ge en signal om en gemensam vilja att förbereda ett steg som ligger i hela Nordens intresse, inklusive Baltikum.
Pauli Järvenpää
säkerhetspolitisk forskare, tankesmedjan ICDS, Tallinn
Mats Johansson
säkerhetspolitisk debattör, tankesmedjan Frivärld, Stockholm
Artikeln kommenteras i Svenska Dagbladet (12/6) av The Economists Edward Lucas.
Även finländsk television uppmärksammade utspelet i samband med presidentens Gullranda-möte (YLE 8/6).
