Georgiens president Saakashvili har varit en stark västvänlig röst. När han nu lämnar posten väntar en dragkamp mellan ryska och västerländska intressen. Foto: Vita Huset/Eric Draper
GEORGIEN Var hör Georgien i hemma? Tittar det mot västvärlden? Eller sugs det upp av Ryssland? Staffan Heimerson, som för någon månad sedan reste i landet, funderar över frågan. Svaret kan komma i presidentvalet på söndag.
Den som några dagar bilar i det gladlynta, någorlunda välhållna, kristna Georgien ser den västerländska livsstilen blomma i huvudstaden Tbilisi. Vid Grusinska härvägens gränspass högt upp i Kaukasus noterar han att ryska bilar är välkomna att köra in i Georgien men – fem år efter det korta kriget 2008 – georgier inte får bila in i Ryssland.
Han drar slutledningen:
Det här är ett land som tittar västerut. Det vet vad det vill: medlemskap i NATO och EU.
Slutsatsen är fel. I stället är läget i landet – några dagar före valet av ny president på söndag – att det pågår en dragkamp, en kamp mellan Ryssland och västvärlden om landets 4,5 miljoner själar.
En svensk med erfarenhet av det lilla landet (till ytan en sjättedel av Sverige) sa: ”Jag tycker mig se en orientering norrut. Ryssarna tar hem det.”
Sittande president Mikheil Saakashvili drar sig tillbaka. Det var den då 36-årige Saakashvili som ledde Rosornas oblodiga revolution och drev ut postkommunismen och blev världens yngste statschef.
Han har mycket nära förbindelse med utrikesminister Carl Bildt, som var i Georgien så sent som i tisdags.
Bildt är, efter sitt skarpa ståndpunktstagande i det korta kriget mellan Georgien och Ryssland sommaren 2008 (ryska stridsvagnar står fortfarande 40 minuter utan huvudstaden), ett magiskt namn i staden – ungefär som Palme i Havanna.
Saakashvilis parti förlorade i fjol makten i parlamentet till en oligark som tjänat sina pengar i Moskva och dennes parti, Georgiens dröm, Bidzina Ivanishvili.
Kollision. Det finns i Georgien en känsla av att kalla kriget är alive and kicking.
Saakashvili arbetade i hysterisk fart i tio år för att bergslandet med dess klanbundna befolkning skulle moderniseras, skaka av sig arvet av tsarkolonisering och 70 år av Sovjetstyre. Det var en failed state efter att 1991 utropat sin självständighet.
”Jag vill se en mental revolution”, sa Saakashvili, när han tog upp den första av två presidentperioder. I sitt avskedstal i FN:s generalförsamling för någon månad sedan medgav han: ”I vår rush för att skapa en ny verklighet och mot bakgrunden av både interna och externa hot har vi genat genom kurvor och sannerligen gjort en del misstag.”
Ivern och misstagen har straffat sig. Ryssland har de senaste åren skaffat sig inflytande. ”Ja”, sa en Tbilisikontakt till mig, ”ryssarna har något att komma med: olja och piska.”
Ivanishvili har använt sin tid som premiärminister till att – påminnande om Ukraina – arrestera politiska konkurrenter.
Inför presidentvalet på söndag har övergripande konstitutionstillägg godkänts av parlamentet. De innebär en betydande reduktion av presidentens befogenheter till förmån för premiärministern och regeringen.
23 personer kandiderar i valet. Georgiska drömmen (Ivanishvilis bas) har Giorgi Margvelasjvili till sin kandidat. Enade nationella rörelsen (Saakashvili bas) har i hård intern konkurrens utsett Davit Bakradze till sin presidentkandidat.
Opinionsundersökningar i slutet av förra månaden gav Margvelasjvili 39 procent av rösterna medan Bakradze kom tvåa med 18. Av övriga kandidater nådde ingen över 10 procent.
