Foto: Denis Sinyakov/Greenpeace
AKTIVISM Med kort mellanrum har svenska aktivister från Ship to Gaza och Greenpeace fängslats utomlands. Men det bemötande de fått från UD har varit väldigt olika. Mårten Torson Lindberg frågar sig vad som avgör när UD rycker ut till fängslade svenskars försvar.
I oktober i år arresterades elva svenska aktivister från Ship to Gaza av israelisk militär efter att de utan tillstånd tagit sig in på israeliska farvatten. Ship to Gazas hemsida förklarar att manifestationen var politiskt motiverad och menad att häva den israeliska blockaden.
I mars i år kedjade svenskar från miljörättsorganisationen Greenpeace fast sig på den finska isbrytaren Nordica på väg till Alaska, där fartyget skulle understödja oljebolaget Shells provborrningar. Aktivisternas budskap var enkelt, de ville hindra oljeborrning i Arktis. Greenpeace-aktivisterna var ombord på fartyget i fem timmar och ombads flera gånger att lämna det. Till slut greps samtliga aktivister, även svenskarna, av finsk polis.
I båda fallen har svenska medborgare arresterats efter att de har genomfört politiska manifestationer utomlands. Antalet svenska medborgare som rör sig utomlands ökar ständigt och därmed också antalet frihetsberövade. Idag utgör de omkring 240 personer. Det är den konsulära och civilrättsliga gruppen (UD-KC) på Utrikesdepartementet som ansvarar för att hjälpa dessa svenskar.
Enligt gällande svensk lag har staten en skyldighet att ge konsulärt bistånd åt svenska medborgare som råkar i svårighet utomlands. Biståndet inkluderar hjälp till självhjälp och ekonomisk hjälp åt den som har berövats eller riskerar att berövas friheten.
Trots att de båda svenska aktivistgrupperna drabbats på liknande sätt finns det skillnader i hur UD-KC agerat. Två förklarande faktorer är att UD-KC ibland själv väljer att kontakta utsatta svenskar, och att UD-KC känner ett medialt tryck.
I fallet Ship to Gaza var UD snabbt med att kritisera de israeliska myndigheterna för att man inte fick kontakt med de elva svenskar som arresterats. Enligt UD:s pressjour ville svensk ambassadpersonal träffa svenskarna ”för att höra vilken hjälp de behöver” (Ekot 20/10). Gaza-svenskarna satt fängslade i tre till fyra dygn innan de kunde återvända till Sverige.
Enligt Therese Jacobson, ansvarig för svenska Greenpeace Arktiskampanj, kom UD inte till undsättning för dem under deras manifestation. De svenska Greenpeace-aktivisterna satt fängslade i ett dygn. Sommaren 2011 satt också en svensk Greenpeace-aktivist i häkte i Nuuk på Grönland i drygt en vecka efter att han varit med och bordat en oljerigg som tillhörde oljebolaget Cairn Energy. Under tiden på Grönland hade han inte kontakt med UD.
– UD har inte hjälpt någon i en enda Arktiskampanj. Varken svenska Greenpeace eller vår moderorganisation har blivit kontaktade när vi haft svenskar fängslade på Grönland eller i Finland efter aktioner där de senaste åren, säger Therese Jacobson.
När jag träffar chefen för UD-KC, Jon Åström-Gröndahl, berättar han att normen är att den konsulära gruppen bara agerar när de tilldelas information:
– Gruppen gör inga efterforskningar utan agerar utifrån den information de får från utländska myndigheter eller om personen själv kontaktar UD.
Jon Åström-Gröndahl berättar vidare att UD-KC agerar utifrån vad som rapporteras i svenska medier så att de kan förbereda sig och undvika anklagelser om passivitet.
– Om det finns information i media som påvisar att det finns ett ärende för den konsulära gruppen så negligerar vi den inte.
Till exempel stod UD-KC i beredskap under den senaste Ship to Gaza-manifestationen eftersom de kände ett medialt tryck. Samma sak skedde inte vid Greenpeace-manifestationen.
– Om svenska Greenpeace-aktivister i framtiden kommer att vara fängslade utomlands under osäkra förhållanden så hoppas vi att UD hjälper dem på samma sätt som man hjälper andra svenskar som har behov av det, säger Therese Jacobson.
Juridiskt sätt gör UD-KC inte fel, det finns ingen lag som säger att staten måste rycka ut så fort någon svensk hamnar i nöd. Att UD-KC spontant kontaktar svenskar är frivilligt. Men som Jon Åström-Gröndahl själv konstaterar kan deras verksamhet uppfattas som godtycklig. En liknande tankegång illustrerades av utrikesminister Carl Bildt (9/11) under ett studiebesök hos UD-KC, varefter han skrev på sin blogg: ”Det finns gränser för vad vi har möjlighet att hjälpa till med. Det handlar ju inte minst om att våra resurser skall räcka till dem som verkligen behöver vår hjälp”.
Men att UD-KC prioriterar och väljer att spontant kontakta frihetsberövade svenskar innebär att frågetecken uppstår kring de fall då gruppen inte agerat trots att det funnits information i media. UD:s konsulära insatser kan då uppfattas som politiskt motiverade.
Jon Åström-Gröndahl svarar att den konsulära gruppens arbete är författningsreglerat och ska vara helt obundet av politiska intressen.
– De som jobbar på den konsulära gruppen är tjänstemän och de handlägger alla ärenden, oavsett skuldfråga.
Men UD har i vissa fall inte agerat, som i Arktis, trots stor uppmärksamhet i medierna?
– Det är bara att beklaga. Vi agerar efter den information vi har, säger Åström-Gröndahl.
