INDIEN I Gujarat, Indien, har bönder och stamfolk ökat sin levnadsstandard och status drastiskt genom att få formell rätt till sin mark. Ken Schoolland har mött eldsjälarna bakom Gujarats äganderättsrevolution.
I Gujarat, Indien, har en äganderättsrevolution slagit rot. Den sprider sig över den indiska landsbygden och säkrar markrättigheter för hundratusentals bönder. Framgångsbevisen är så starka, att rörelsen anses ha potential att hjälpa hundratals miljoner bönder i Indien och övriga Asien, i Afrika och Latinamerika.
Hernando de Soto har skapat internationell uppmärksamhet kring bristen på äganderätt i utvecklingsländer, och den förödande effekt detta har för förutsättningarna för eknomisk utveckling. Men att erkänna problemet är inte nog. ”De Sotos forsök att förändra har hittills haft begränsade framgångar”, sager Barun Mitra, grundare av Liberty Institute i New Delhi.
”De Soto har skrivit böcker”, säger Mitra, ”talat på toppkonferenser, varit rådgivare åt statschefer och föreslagit sätt att ändra lagar för att erkänna miljontals fattiga människors rätt till egendom. Men hans arbetssätt har undantagslöst mött motstånd från mäktiga samhällskrafter som historiskt sett gynnats av oklara ägandeformer.”
I frustration över de akademiska konferensernas brist på faktiska konsekvenser, insåg Mitra att det enda sättet att bevisa värdet av institutionaliserad äganderätt för den stora befolkningen av lantbrukare, var att demonstrera hur det fungerar i praktiken. Att arbeta praktiskt med landrättigheter gynnar inte bara de fattiga – de övertygar dem också om att det är rätt sak att göra. Dessutom fångar det makthavarnas intresse, från höger till vänster, från politik till civilsamhälle.
En söndagförmiddag i januari 2014, samlas 300 bönder i byn Sagai i den nordvästra delstaten Gujarat i Indien. De flesta har lämnat sina hem tidigt på morgonen och färdats till fots eller med lokalbussar för att hinna till mötet med ARCH – Action Research in Community Health and Development – klockan tolv.
Bönderna lämnar in frågeformulär till organisationen med uppgifter som behövs för ett beräkna deras behov av solkraftsdrivna bevattningssystem: Hur djupa är deras brunnar? Hur högt och hur avlägset ligger åkrarna? Vilka grödor odlas? Tidigare, innan bönderna fick sina lagfarter, hade planering, samordning och investeringar av det här slaget inte varit att tänka på. Men tack vare ARCH har de lycklats utkräva lagfarter de senaste åren.
Innan ARCH:s arbete inleddes levde bönderna som samlats i Sagai i extrem fattigdom och utnyttjades maximalt. Deras levnadsstandard var den absolut lägsta som man över huvud taget kan föreställa sig. För generationer sedan tog det brittiska kolonialstyret kontroll över deras mark för att skydda naturen, och när Indien blev självständigt flyttades auktoriteten till den nationella Skogsmyndigheten. Århundraden av traditionellt bruk av marken sopades undan av byråkrater.
”Folk här levde i elände. I brist på kläder, filtar och ordentliga hus samlades de kring enkla lädereldar för att ta skydd mot den bitande vinterkylan. De grävde efter rötter att äta. Deras hyddor var gjorda av halm och kunde rivas så fort Skogsdepartementets ämbetsmän fick ett infall”, förklarar Trupti Parekh, en av eldsjälarna bakom ARCH. Tillsammans reser vi i fyra timmar över enkla bergsvägar från Sagai till organisationens högkvarter i storstaden Baroda.
”De här människorna misshandlades konstant av Skogsdepartementet och den lokala polisen”, fortsätter hon. ”De hade varken rätt att använda sitt åkerland eller sin skog. Ingen bambu, ingen teak, inga grödor, inga vilda djur. De behandlades som ockupanter av sin egen mark. Departementets tjänstemän kunde bötfälla dem, tvinga dem att utföra arbete för regeringen, förstöra deras hem och grödor och beslagta deras boskap. De behandlades omänskligt.”
ARCH:s team består, vid sidan av Parekh som är advokat, av Ambrish Mehta och Rajesh Mishra. När de tre avslutat sina universitetsstudier kom de till regionen i slutet av 1970-talet, drivna av socialistisk nit och inspirerade av vänsterpolitikern Jayprakash Narayan. Narayan uppmanade moderna, välutbildade ungdomar att arbeta för landsbygdens utveckling.
Deras engagemang för de fattiga är lika starkt nu som då, men idealen har förändrats kraftigt. Efter att ha tagit sig tid att undersöka vad bönderna själva efterfrågade, har de lämnat socialismen till förmån för äganderätt och marknadsekonomi.
ARCH:s historia tog en märklig vändning i samband med kontroverserna kring det ökända bygget av Sardar Sarovar-dammen på floden Narmada. I stället för att, som så många andra frivilligorganisationer, vända sig emot bygget ägnade Parekh och Mehta flera års tid åt att samtala med stamfolken som skulle avhysas för att ge plats åt dammen.
Dalen som skulle uppslukas visade sig erbjuda dålig åkerjord och ett magert uppehälle. Dessutom hade inga av byinvånarna i dalen formella lagfarter. Parekh, som är utbildad jurist, utnyttjade sina juridiska kunskaper för att försäkra sig om att de skulle få anständig kompensation för sin mark och bättre villkor. Bönderna tilldelades inte bara bördigare jordlotter, de fick också ordentliga lagfarter.
Framgångarna gjorde att ARCH förlorade stöd från Världsbanken, Oxfam och andra viktiga internationella aktörer. Men bland de berörda stamfolken vann de stjärnstatus. ARCH fann det nya äganderättsperspektivet nödvändigt för byborna – och såg samtidigt att den el och det vatten som genererades av dammen gjorde stor nytta.
Ryktet spred sig, och bybor från angrändande områden reste över bergen för att träffa trion på ARCH. Kunde de hjälpa dem i deras kamp mot Skogsdepartement? Bönderna fick rådet att inte krypa för myndigheterna och inte ge efter, så som de vant sig vid under så lång tid. I stället skulle de kämpa emot, bestämt men fredligt och utan våld.
På 1990-talet ledde kampen till konfrontation när ämbetsmän från Skogsdepartementet konfiskerade sex av bybornas bufflar. Under Parekhs ledning tågade hundra lantbrukarfamiljer mot den statliga byggnad där bufflarna hölls. De slog läger utanför byggnaden och krävde att tjänstemännen skulle bevisa på vilka juridiska grunder de konfiskerat bufflarna, eller lämna tillbaka dem till bönderna.
Myndigheten lät meddela att den ansvariga byråkraten inte fanns på plats, varpå Parekh krävde ett svar telefonledes före klockan fyra. Tystnad, förklarade hon, skulle tolkas som att aktionen saknade lagligt stöd. Deadline passerade och de lägre tjänstemännen vågade inte så emot folkmassan: Bufflarna lämnades tillbaka till sina ägare.
Några dagar senare arresterades Parekh och tre av byborna för stöld av allmän egendom och störande av den allmänna ordningen. Om de dömdes skulle det innebära upp till tio år bakom galler. Efter en natt i fängelse släpptes de, varpå Parekh inledde en rasande rättsprocess. Rätten ställde sig helt på bybornas sida, frikände dem och förklarade att byråkraterna på Skogsdepartementet över huvud taget inte hade några belägg för sin sak.
Detta blev startskott för en nationell kampanj för överlevnad och värdighet. Hundratusentals människor mobiliserades och politikerna kunde inte längre blunda för de skogsbrukande folkgruppernas situation. Som en direkt följd av kampanjen antogs lagpaketet Forest Rights Act (FRA) 2006, omsorgsfullt skrivet med input från bybor, ARCH och andra frivilligorganisationer. FRA gav familjer rätt att äga land som de brukat sedan 2005 och rätten att använda växter från skogen (utom träd), till exempel bambu.
Det första steget för att implementera FRA, var att garantera bybornas rättssäkerhet och skydda dem från godtyckligt agerande från myndigheterna. Arbetskraft och egendom kunde inte längre konfiskeras utan juridiskt motstånd. Till och med när en ny väg planerades, måste myndigheterna först få byrådens godkännande. Byrådens uppgift blev att bedöma olika anspråk, kartlägga och dokumentera rättigheter och sammanställa materialet till myndigheterna för en slutgiltig bedömning.
Nästa steg blev att dokumentera och bevisa bybornas lagfarter. Ambrish Mehta tog fram en enkel metod för att kartlägga jordlotterna med portabel GPS-utrustning och började föra in koordinaterna för böndernas ägor på Google Earths satellitkartor. De senaste sex åren har ARCH utbildat byledare i att själva använda GPS-utrustning, och markanvändningen i 250 byar har dokumenterats. Kostnaden är ca en dollar per jordlott.
Barun Mitra och hans organisation Liberty Institute har skapat righttoproperty.org, en plattform online där all information som samlas in i byarna finns tillgänglig och ligger som grund för olika rapporter. Tillsammans ordnar de båda organisationerna utbildningar runt om i Indien för att bybor själva ska kunna rapportera sina koordinater.
Men arbetet är inte problemfritt. Skogsmyndigheten motsätter sig många av anspråken och gör ofta avslag på så mycket som 80% av åkermarken. Men tack vare satellitbilderna har ARCH kunnat ge svar på tal och vinna mot myndigheten i rättsprocesser. I ett fall nyligen lyckades ARCH och några bybor övertyga högsta domstolen i Gujarat att beordra delstatsregeringen att se över samtliga 130 000 anspråk som fått avslag.
Så vad har det här betytt för byborna? Det har förvandlat deras liv. Det råder inte längre någon brist på mat och de är inte längre beroende av statliga subventioner för att förhindra svält. De producerar tillräckligt mat för att kunna sälja en del vidare och deras inkomster har ökat drastiskt. Att tillgången till mat är säkrad innebär också att familjemedlemmar kan resa utanför byn för att arbeta och tjäna pengar.
Bönderna har numer lagfarter som säkerställer deras landägande. Forest Rights Act tillåter dem inte att sälja marken utanför den egna gruppen, men de kan tryggt investera i stängsel för att skydda odlingarna mot vilda djur och upphöjningar för att skydda mot vattenskador. De kan investera i ordentliga tegelhus för att skydda såväl sig själva som sin boskap från vinterns kyla och sommarens hetta. De behöver inte längre frukta tvångsarbete eller att deras grödor och boskap beslagtas.
Rätten att använda sin skogsmarks växter, fungerar som en försäkring mot allmäningens tragedi. Bambustånden tillåts nu växa i tre år eller längre och kan på så vis inbringa ett bra pris som byggnadsmaterial – tidigare skördades den ofta alldeles för tidigt av – eller för att skyddas från – tjänstemän eller främlingar. Blad kan användas för att tillverka tallrikar, tak eller cigarettomslag och blir även de en källa till inkomst. Det nya inflödet av pengar har använts för att investera i jordbruksutrustning, utsäde, konstgödsel – och utbildning.
För tjugo år sedan gick bara en handfull barn i hela området i skolan. Även de familjer som hade möjlighet att skicka sina barn till en statlig skola lät ofta bli. När läraren bara dök upp ett par gånger i månaden – för att kvittera ut sin lön! – var det helt enkelt inte värt det. Barnens framtid var onekligen dyster.
Nu går så gott som alla barn i skola, både pojkar och flickor. De flesta går i privata skolor, då föräldrarna inte litar på att de statliga skolorna undervisar barnen ordentligt. Skolavgiften kan ligga på 10 000 rupier (drygt 1000 kronor) per år för utbildning på det lokala språket. En del föredrar att betala så mycket som 14 000 (ca 1500 kronor) för att skicka sina barn till engelskspråkiga skolor. En växande skara familjer har också råd att skicka sina barn till andra orter för högre utbildning, ofta för att studera IT eller till sjuksköterska.
Utbildning innebär en dramatisk förändring för en lantbrukarfamiljs möjligheter att förbättra sina inkomster. Många av barnen får möjlighet till en mycket högre levnadsstandard än sina föräldrar och skickar också hem pengar till sina familjer. Andra kommer tillbaka till byarna med sina nyvunna kunskaper – till exempel inom vård – för att tjäna i sina egna samhällen. Den unga, utbildade generationen är också en stor resurs när grödor ska säljas eller köpas på marknaden. Med kunskaper i matematik och ekonomi kan de hjälpa sina familjer att få ett rättvist pris.
På bymötet i Sagai frågar Trupti Parekh om bönderna upplever att myndigheterna bemöter dem bättre nu än tidigare. Folksamlingen ger ifrån sig ett mullrande bifall. ”När vi går till deras kontor nu”, säger en, ”ber de oss att sitta ned och bjuder oss på vatten”.
Barun Mitra förklarar: “Att bjuda på vatten är ett tecken på respekt, någonting man gör mot en jämlike. De här människorna har aldrig tidigare betraktats som jämlikar. Attityderna har förändrats – inte bara hos tjänstemännen utan också här i byarna.”
En lantbrukare, Aarsi, berättar att hans papa dött av en stöt från en trasig elledning. Tidigare hade myndigheterna klassat en sådan incident som oviktig. Nu räknar familjen med att få upprättelse.
”Från att ursprungligen ha berört 25-30 byar i Narmada-distriktet”, säger Barun Mitra i ett pressmeddelande från Liberty Institute, ”har efterfrågan ökat från byar i hela Guijarat. Idag täcks 200 byar av initiativet, och över 40 000 jordlotter har uppmätts och dokumenterats. Förfrågningar kommer även från andra delstater, där gräsrotsorganisationen har inlett liknande projekt”.
Artikeln publicerades ursprungligen av International Society For Individual Liberty
