”Att jag är kvinna har jag aldrig tänkt på”, ska Margaret Thatcher ha sagt. Att hon sågs som ”kvinnlig premiärminister” lär för henne själv ha varit främmande.
Margaret Thatcher var premiärminister i Storbritannien mellan 1979–1990. Åren vid makten satte spår såväl i landet hon styrde som i omvärlden. Inte minst i Sverige hålls Thatcher fortfarande högt av många. Kanske för att hon stod upp för en kompromisslöshet vi sällan ser i den svenska politiken. Hon representerade en ideologisk glöd som, om den inte dog åtminstone falnade i den svenska politiken med Olof Palmes plötsliga sorti.
Gunnela Björk är historiker med särskilt intresse för kvinnohistoria. Det märks i hennes framställning av Margaret Thatcher – en biografi (den första i sitt slag på svenska). Hon vill gärna att historien om Margaret Thatcher ska vara historien om kvinnan bakom järnmasken.
Björk lyckas dock inte leda i bevis att Thatcher skötte politiken iklädd mask – varken kvinnomask eller järnmask. Thatcher var nog helt enkelt Thatcher. Däremot, och det kanske stämmer, spelade Thatcher (eller kanske hennes PR-chef Gordon Reece?) ibland på det faktum att hon, i egenskap av just kvinna, var en udda fågel i sitt sammanhang.
Genom sitt politiska liv arbetade Thatcher aldrig med andra kvinnor. Här hade Björk gärna fått gräva djupare för att förklara: vad berodde det på?
I bokens inledning problematiserar Björk kring det faktum att politiska ledares gärningar ofta är spårbundna och präglade av sina respektive sammanhang, och kring det faktum att Thatchers person, ledarstil och politik fortfarande – 20 år efter att hon lämnat politiken – väcker så starka känsloyttringar. Hur påverkar det sistnämnda försöken att teckna bilden av politikern Thatcher? Hur påverkade politikern Thatcher världen? Hur hade världen sett ut utan Thatcher? Frågorna Björk ställer är såväl intressanta som relevanta – tyvärr är de fler än svaren.
Även om det finns delar i Thatchers bakgrund som berörs särskilt (hennes politiska resa hade kanske aldrig börjat utan möjligheten även för mindre bemedlade att utbilda sig) är bokens största förtjänst kapitlen om den politiska gärningen.
Björk är en skicklig berättare, under läsningens gång får jag ibland påminna mig själv om att det inte är fiktion. Att Thatcher faktiskt funnits på riktigt, och att hon faktiskt genom sina reformer och sin benhårda övertygelse kom att ändra strukturer att vara för alltid. Det var hon – en verklig människa, en politiker i modern tid – som under tiden som utbildningsminister kallades ”Maggie the Milk Snatcher” efter att ha dragit in den fria skolmjölken för sju- till elvaåringarna för att finansiera lågstadieskolor i uruselt skick. När hon 1975 besegrade Edward Heath och blev partiledare fick hon av honom epitetet TBW – That Bloody Woman.
Tidningen The Sun utsåg henne vid ett tillfälle till Storbritanniens impopuläraste kvinna. Lösningen på ”imageproblemen” fick bli att försöka ge Thatcher en folkligare framtoning.
Thatcher kanske inte lät sitt kön begränsa – men att hon aldrig skulle ha reflekterat över det är svårt att tro på.
Även en vän av pragmatisk samförståndspolitik har svårt att värja sig för kraften i det Margaret Thatcher utstrålade – och den spektakulära resa hennes liv och karriär faktiskt var. Detta oavsett om det hon stod för förknippas med hat eller beundran.
Gunnela Björk må lägga väl stor vikt vid det faktum att Margaret Thatcher var kvinna och hon må ställa fler frågor än hon förmår besvara – men berättelsen, den har ett eget värde i en biografi och den är utmärkt.