DEBATT Oron för EU:s ekonomier gäller inte bara små länder i periferin, utan alla EU-länder. Konkurrenskraften behöver ökas och då krävs det en inre marknad på EU-nivå som inte bara är gemensam utan också fri och öppen mot omvärlden, skriver Gustav Blix (M).
Det akuta tillståndet på Cypern bekräftar återigen bilden av ett Europa i kris. Även om vissa länder – däribland lyckligtvis Sverige – klarat sig bättre så råder tung uppförsbacke för EU:s ekonomier. Enligt EU-kommissionens senaste prognos väntar ännu ett år med krympande ekonomi för eurozonen och även om finansmarknaderna förefaller ha lugnat ner sig till följd av inte minst Europeiska centralbankens (ECB) massiva stödköp så är både europeiska konsumenter och företag försiktiga.
Det stora orosmolnet är heller inte små länder i periferin som Grekland eller Cypern. Utan även stora EU-länder brottas med utmaningar. I Italien saknas för närvarande både reformstrategi och en regering som kan utforma en. I Frankrike tvingas den socialistiske presidenten François Hollande skriva ned sina löften till följd av svag tillväxt och stora budgetunderskott.
För den som följer europeisk ekonomi och politik är det uppenbart att även om närapå hela Europa och EU har problem så är problemen oftast en följd av nationella beslut och tillkortakommanden. En avgörande förklaring till det fortsatt dystra läget är att många av EU:s medlemsstater tyvärr ännu inte genomfört nödvändiga reformer. Ofta handlar detta om avregleringar som liknar vad vi genomförde i Sverige som svar på 90-talskrisen.
Det avgörande är att den ekonomiska friheten i Europa ökar. Tittar man till exempel på ”Index of Economic Freedom” (en årlig ranking från amerikanska tankesmedjan Heritage Foundation) framträder ett ganska tydligt mönster. De länder som hittills klarat krisen bäst har också i regel en relativt hög grad av ekonomisk frihet – som Nederländerna (17:e plats), Sverige (18:e) eller Tyskland (19:e).
Krisländerna har däremot ofta betydligt lägre betyg i rankingen (som bland annat rankar graden av rättssäkerhet, näringsfrihet, öppenhet och en statlig inblandning i ekonomin). Det gäller till exempel Frankrike (delar plats 62 med Rwanda), Italien (83:e plats på samma poäng som Saudiarabien) och Grekland (rankas på plats 117 mellan Senegal och Malawi). Räknar man EU som ett land och viktar ländernas poäng efter ekonomisk storlek hamnar den gemensamma marknaden på 42:a plats efter Colombia, men strax före Peru.
Sett ur det ljuset är det solklart att vi inte har en gemensam europeisk ekonomi utan flera.
Men merparten av dem kanske inte är så fria som vi kanske trott eller hoppats. Därför är det bra att vi pratar Europa, men krisen kräver reformer främst i medlemsstaterna. Visst måste vi samtidigt göra rätt även på EU-nivån, såsom att skriva fler frihandelsavtal med omvärlden och få en verklig, inre marknad på plats. Men Europas framtid avgörs alltjämt i ländernas huvudstäder – inte i Bryssel.
Till följd av krisen finns nu en ökad insikt av behovet av att stärka EU-ländernas konkurrenskraft. Det är en välkommen diskussion. Men risken finns att denna viktiga debatt urartar och övergår i ekonomisk nationalism, protektionism och rivalitet. Vad det egentligen handlar om är inte länders relativa positioner utan om att helt enkelt – oavsett vad andra gör – erbjuda individer, familjer och företag rimliga och stabila förutsättningar att kunna arbeta, konsumera, spara och investera utan onödiga hinder, krångel och problem. Det är vad som skapar välstånd. Europas länder (och då även relativt framgångsrika ekonomier som Sverige eller Tyskland) behöver lägga ett ökat fokus på reformer som förbättrar möjligheterna att producera varor och tjänster samt möjligheterna att sälja dessa på en öppen marknad både inom och utanför EU.
Gör vi rätt så finns enorma möjligheter att vi, både svenskar och övriga européer, hamnar i en god spiral där vi genom att fritt byta våra bästa arbetsinsatser mot andras kan öka både välstånd och välfärd. Det enda som krävs är att vi väljer att lära av andras framgångar.
För om vi tittar ännu noggrannare på ”Index of Economic Freedom” och istället tänker oss att vi försöker lära av det EU-land som är bäst inom varje område (till exempel näringslivsklimat som i Danmark eller värnar äganderätt som på Irland) skulle EU vara i toppen av rankingen. Men då krävs en öppenhet för förändring på nationell nivå samt en inre marknad på EU-nivå som inte bara är gemensam utan också är fri och öppen mot omvärlden.
