Foto: Stock.xchng/athewma
DEBATT En företrädare för en kinesisk handelsorganisation som jag träffade i somras frågade mig varför vi svenskar är så fokuserade på mänskliga rättigheter. ”Vore det inte bättre” undrade han ”om ni inriktade er på att göra människor lyckliga?”
Man kan med fog hävda att marknaden och ekonomin i dag är fullt ut internationellt harmoniserade. Något undantag finns i exempelvis de länder som av olika orsaker är utsatta för internationella handelssanktioner eller för en extrem protektionistisk politik. Men utöver det rör sig varor och pengar relativt fritt.
Skälet till denna globalisering är med all säkerhet möjligheten att tjäna pengar. Möjligheten att köpa en vara billigt i ett land och sälja den dyrt i ett annat är ryggraden i den internationella handeln. Samma resonemang kan föras när det gäller tillverkning och kunskapsutbyte. Denna rörlighet av kapital, tjänster och arbetskraft har lett till en global fördelning av ekonomiska medel, till ökad kompetens i låglöneländer och till fattigdomsutrotning. Fler människor har fått det bättre. Handel har lett till utveckling och sannolikt – för att tala med den kinesiska handelsrepresentanten – till ökad lycka.
Men vi kan inte, som min kinesiska bekant föreslog, nöja oss med detta. Med förbättrade levnadsförhållanden följer visserligen en önskan om inflytande, självbestämmande och frihet. Dessutom gör den moderna informationsteknologin, en direkt följd av internationell handel, det omöjligt att stänga ett lands gränser för kommunikation och idéutbyte. Men den reformprocess som rimligen följer på nya insikter och nya önskemål kan inte nog skyndas på. Vi, representanter för demokratiska länder och deras företag, har ett ansvar att konstant framhålla det goda samhällets beståndsdelar: demokrati, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet.
Den kinesiska modellen må ha sina ekonomiska förtjänster, men än så länge håller den sina medborgare i ett järnhårt förtryck. Min önskan är att också kineserna kan börja sin utveckling mot demokrati, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet. Är det någon gång vi har möjlighet att framföra detta är det i samband med att vi handlar. Globalisering och internationell handel skapar en naturlig plattform för att tala om värderingar.
I somras kommenterade Urban Ahlin (S) att det går an för regeringen att agera kraftfullt när handelsintressen inte är hotade. Jag antar att avsikten var att kritisera regeringen för en allt för låg profil i fallet Saudiarabien. Uttalandet må vara politiskt slagkraftigt men en sådan förenkling hindrar en djupare analys. Att som Urban Ahlin sätta mänskliga rättigheter och handel i motsats till varandra är kontraproduktivt, vi måste koppla samman dem. Parallellt med handeln ska vi hela tiden peka på våra andra krav.
Globaliseringen gäller inte längre enbart varor och kapital. Det går att konstatera att en allt större grupp människor rör sig internationellt – antingen fysiskt eller på nätet. En anställd i ett stort företag kan arbeta något år i Europa, något år i Asien och sedan någon annanstans. För dessa individer finns en marknad och en informationssfär, men en mängd politiska kontexter. Flödet av individer över gränserna innebär ett flöde av idéer, och mot den bakgrunden är det viktigt att invånarna i öppna demokratier ”vaccineras” med positiva ideal. Kan dessa, ofta unga, världsmedborgare fungera som ambassadörer för demokrati och mänskliga rättigheter är mycket vunnet.
Men en allt mer internationell värld för också med sig utmaningar. En sådan ligger i den tilltagande internationella brottsligheten. Fallet Julian Assange kan exemplifiera hur juridiskt komplicerat det blir när olika rättsystem skall försöka samverka. Assange må hävda sig stå för vissa högre värden som transparens och öppenhet, men hans försök att hoppa mellan olika rättssystem för att maximera sin egen vinning tyder på en tvivelaktig syn på rättssäkerhet som får glorian att falla på sned. Det rimliga är att det i varje land som står för mänskliga rättigheter finns ett skydd mot sexuella övergrepp. Vidare förutsätter rättsäkerheten att sådana övergrepp ska kunna utredas och ges en behandling i domstol.
Dessa reflektioner leder till två brännande frågor. Den första är hur vi bör agera så att de positiva värdena demokrati, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet kommer att vara vägledande för den generation som växer upp i dag, som sannolikt kommer att röra sig mellan länder och system i större utsträckning än någon tidigare generation. Är det en uppgift för skolan, för det allmänna mediebruset (vari inbegrips den politiska debatten) eller är det kanske en uppgift för en internationell organisation som FN? Jag skulle föredra det senare, att FN tar som sin uppgift att i högre grad ställa krav när det gäller dessa värderingar. Den andra utmaningen är mer juridisk och direkt, nämligen hur man finner ett bra sätt att internationellt kunna beivra brott.
