USA Varför instämmer en moderat partisekreterare i klassretorik mot framgångsrika entreprenörer, förespråkande högre marginalskatt, högre kapitalbeskattning och en konfiskatorisk arvsbeskattning, undrar Hans Bergström, som menar att Mitt Romney hade blivit en bättre president än Barack Obama.
Under rubriken ”Är du dummare än en amerikan?” skriver ledarskribenten Ann-Charlotte Marteus i liberala Expressen följande dagen efter presidentvalet:
Hur kan halva folket vilja ha en skojare som Mitt Romney som president? Hur kan Sarah Palin – finnas?
Låt mig lämna frågan om huruvida Sarah Palin har rätt att leva, enligt Marteus, och gå till beteckningen av Mitt Romney som ”skojare”.
Mitt Romney har genom hela sitt verksamma liv visat sig vara en ytterligt kompetent, seriös och framgångsrik ledare. Han ledde som guvernör en delstat, Massachusetts, dominerad av demokrater och lyckades samla båda partierna till viktiga reformer. När planeringen för vinterolympiaden i Salt Lake City 2002 höll på att fullkomligt kollapsa, finansiellt och logistiskt, kallades Romney in och vände den genom sitt personliga ledarskap till succé. Han tog ingen ersättning. Romney har under sina år i det privata näringslivet vänt företag efter företag från nedgång till uppgång. Det är svårt att finna någon enda amerikan mer skickad att leda och vända ett land i ekonomisk kris, med budgetunderskott och offentlig skuldsättning på sydeuropeisk nivå. Mitt Romney har också genom alla år visat starkt ideellt engagemang.
En person med denna djupt hedervärda, skickliga och ansvarstagande bakgrund får av Expressens ledarskribent beteckningen ”skojare”.
Jag tillhör den halva av den amerikanska väljarkåren som röstade på Romney. Låt mig svara på Marteus fråga hur jag kunde lägga min röst på Romney och inte Obama.
Obama har svikit sitt ledaransvar som president, genom att under två år till helt dominerande del ägna sig åt återvalskampanj i stället för att leda landet. Denna brist på presidentiellt ledarskap gör att USA nu står inför en dramatisk finansiell situation, och med en president helt utan program för att hantera den. Om inte en uppgörelse kan nås med kongressen under de närmaste veckorna väntar skattehöjningar och försvarsnedskärningar som kommer att sänka amerikansk ekonomi och allvarliga drabba hela världen.
Obama har under dessa två år av kampanjande drivit ett populistiskt klasskampstema av samma slag som vi brukar höra från vänstersocialister i Sverige. Folkets avundsjuka ska mobiliseras mot ”de rika”, ofta liktydigt med framgångsrika entreprenörer. Valet stod, enligt min uppfattning, mellan en avundskultur av europeiskt slag och den klassiska amerikanska kulturen, i vilken man gläds med andras framgång som en inspiration till att arbeta hårt för sin egen.
Skattefrågan är mitt mest konkreta skäl för att ha röstat på Romney och inte Obama. Under Obama har USA världens högsta bolagsskatt, på 35 procent. Han står, såvitt bekant, för en återgång till en arvsskatt på hela 55 procent (medan en socialdemokratisk regering avskaffat arvsskatten i Sverige). Han vill skärpa progressionen i inkomstskatteskalan i ett land som redan har världens högsta progression, enligt OECD. Han vill drastiskt höja skatten på sparande och investeringar, nu 15 procent – oklart till vad, men möjligen till en marginell federal inkomstskattesats på 43 procent från årsskiftet. Det skulle ge USA världens högsta dubbelbeskattning på familjeföretagande.
Detta var mina tre huvudskäl för att inte vilja se Obama omvald. Kanske kommer han att modifiera sin socialistiska skattepolitik, nu när han blivit omvald och säkrat sin plats i historien som en ”two term president”. Men på valdagen bestod Obamas alternativ, såvitt det gick att utröna, i den för amerikanskt företagande och entreprenörskap fullkomligt katastrofala skattepolitik jag kort beskrivit ovan.
Hur kan en liberal tidning som Expressen (för övrigt även DN) hävda att det måste vara något konstigt med den som inte stödjer Obama? Jag tror det handlar om avstånd. På avstånd kan en politik och politiker te sig emotionellt attraktiv. Den som ska leva med politiken har ett annat perspektiv. Av samma skäl var Olof Palme en sådan idol för många amerikaner. De såg hans flotta tal och karisma i internationell miljö – slapp leva med hans hätska utfall, 85-procentiga marginalskatt och hotande löntagarfonder i Sverige.
Jag har svårt att se någon annan förklaring till att även moderaternas partisekreterare Kent Persson och strateg Per Schlingmann åkte till Demokraternas partikonvent och utropade Barack Obama till sin partibroder. Kent Persson utpekade till och med skattefrågan som skäl för att stödja Obama mot Republikanerna, då de senare inte ville ha skattehöjningar för de ”rika”. Varför instämmer en moderat partisekreterare i klassretorik mot framgångsrika entreprenörer, förespråkande högre marginalskatt, högre kapitalbeskattning och en konfiskatorisk arvsbeskattning?
Min gissning är att det är samma fenomen som på 1970-talet fick socialdemokrater i Sverige att förorda blodiga revolutioner och plansystem för Afrika och Latinamerika som de aldrig skulle vilja stå för i Sverige. Det rör sig om en ställföreträdande politik för länder långt bort, inte för det egna landet, där man måste leva med konsekvenserna.
Lite förundrad är jag ändå över om Demokraterna – med en skattepolitik som ligger ett snäpp till vänster om de svenska socialdemokraternas – numera är moderaternas broderparti i USA.
