DEBATT Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast och landets säkerhet byggs solidariskt med andra. Men det behövs en mer frimodig och obunden debatt. Det skriver Hans Wallmark (M) som är ordförande i riksdagens utrikesutskott och ledamot i Försvarsberedningen.
Sedan årsskiftet har en mer frejdig försvars- och säkerhetspolitisk debatt förts. Inte alldeles utan överdrifter. Men den har i vart fall bit- och fläckvis ringat in en del av utmaningarna. Till det kommer Försvarsberedningens arbete där en säkerhetspolitisk analys ska presenteras nu i juni 2013 och sedan ska ytterligare överväganden göras med sikte på ett försvarsbeslut i riksdagen för 2015-2020.
Norden är en bra utgångspunkt. Allra helst tillsammans med Baltikum. Inte minst inom utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiken. På fler och fler områden sätts avtryck i form av de fem länderna tillsammans, och åtskilliga gånger alla åtta. Det finns rutiner för återkommande möten och utbyte av information.
Det är bra med denna stärkta gemensamma identitet. En sak som allt oftare slagit mig är den starka kontrasten mellan kloka socialdemokrater i andra länder och dem hemma i Sverige. På många områden dras liknande slutsatser och används snarlik retorik. Men det finns ett stort undantag. I fråga om Nato är det för somliga lika självklart och naturligt som det är något som möts av intuitivt blågult avståndstagande.
Självfallet finns det historiska vägval som kan förklara åtskilligt. Danmark och Norge ockuperades under andra världskriget. Estland, Lettland och Litauen våldfördes å sin sida av Röda armén och Sovjetstaten. Samtidigt har mycket hänt. Efter Berlinmurens fall 1989 var det möjligt för Sverige att staka ut en ny kurs som fullbordades i och med EU-medlemskapet.
Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Samtidigt kommer inte vårt land att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska unionen eller ett annat nordiskt land. I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sveriges säkerhet byggs solidariskt med andra.
I ljuset av detta skulle det finnas anledning att välkomna en mer frimodig och obunden debatt. Medan socialdemokrater i Danmark och Norge unisont sjunger Natos lov är reaktionen i Sverige surmulen tystnad.
Det finns anledning att beklaga denna brist på nyanser och avsaknad av ledande S-företrädare som ens vågar pröva argumenten. Detta konstaterande görs med den största respekt. För en del av landets mer hängivna Natoförespråkare begår ett allvarligt fel då de tycks tro att någon form av öppenhet går att provocera fram genom konfrontation.
För mig är det självklart att tre grundläggande villkor ska vara uppfyllda:
1) Folklig uppslutning. Det återstår en hel del med återkommande mätningar som indikerar ett Natostöd runt 30 procent.
2) Parlamentarisk uppslutning. Endast M och FP har genom beslut uttalat sig till förmån för medlemskap.
3) Koordinering med Finland. Även i vårt östra grannland finns tydliga skillnader mellan dem som är för och emot. Två statliga utredningar har inte i någon större utsträckning flyttat fram positionerna. Finland kunde inte samla sig bakom beslut om deltagande i Libyen.
Samarbetet inom EU intar en särställning i svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Sambandet mellan vår säkerhetspolitik och vår Europapolitik är uppenbart. Sveriges säkerhet stärks genom europeisk integration.
EU:s gemensamma utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik har främjat stabilitet och fred på många håll i världen. Medlemskapet i EU innebär att Sverige ingår i en politisk allians, där medlemsstaterna inte har försvarsförpliktelser i förhållande till varandra, men tar ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet.
Nato är en central aktör för europeisk säkerhet och integration, forum för politisk dialog och instrument för att upprätthålla länken mellan USA och Europa samt för internationell krishantering. Natos ömsesidiga försvarsförpliktelser är och har varit en garant för säkerhet och stabilitet i Europa, inklusive för vår egen del av Europa.
Den svenska linjen ligger fast. Men det hindrar på inget sätt en frimodig debatt. Och den skulle onekligen bli en nyans rikare med perspektiv dragna av trygga socialdemokrater i exempelvis Danmark och Norge.
