KINA Omedelbart efter att de sju äldre herrar som nu leder Folkrepubliken Kina tog plats på podiet i sina strama kostymer och nyfärgade frisyrer, startade spekulationerna om vad som nu väntar Kina och resten av världen. Det svenska medieflödet har valt svaret att partiets konservativa falang nu stärker sina positioner. Men är svaret verkligen så enkelt? Går Kina verkligen mot ett mer konserverande styre under sin nya ledarklick?
Kommunistpartiets inre liv brukar beskrivas som en utdragen förhandling och maktkamp mellan olika grupperingar. Tidigare har de dominerande falangerna balanserat varandra i den högsta klicken, något som nu överges. Fem eller möjligen sex av de sju ledamöterna i politbyråns ständiga utskott anses tillhöra den förre ledare Jiang Zemins protégeer, inklusive generalsekreteraren Xi Jinping. Bara den blivande premiärministern Li Keqiang är en av den avgående ledaren Hu Jintaos närmaste, och av de de fem nya ledamöterna kan allihop, förutom Liu Yunshan (som har sin bakgrund inom ungdomsförbundet i likhet med Hu), sägas tillhöra Jiangs krets, men även han har kopplingar till Jiang.
Det finns emellertid skäl att gräva djupare i frågan om huruvida Jiangs gruppering är konserverande. Jiang Zemins tid vid makten inleddes strax före massakern i Peking 1989, då Deng Xiaoping kallade in honom som ny generalskreterare på grund av hans hårda hållning mot demokratirörelsen i Shanghai där han var partichef. Vid sidan av hans oförsonlighet mot krav på politisk frihet, och en hotfull linje mot Taiwan, är det annars de omfattande ekonomiska reformerna som utmärkte Jiangs tid vid makten. Det är dessa reformer som lade grunden för den makalösa ekonomiska utvecklingen i Kina under 2000-talet. Flera av de nya ledarna har starka meriter på det ekonomiska området och praktisk erfarenhet från att administera megastäder och provinser i tillväxtregionerna. Wang Qishan som anses stå Jiang nära framhålls samtidigt som en person med stark integritet och förhållandevis liberal världsbild. Mot bakgrund av det stora behovet av ekonomiska reformer i Kina är det inte orimligt att hävda att vi lär se nya ekonomiska reformer inom kort.
Det finns också skäl att gräva djupare i det förmodade alternativet, att det skulle ha blivit fler politiska reformer med en ledarklick där Hu Jintaos närstående haft större inflytande. Den avgående premiärministern Wen Jiabao har under de senaste åren vid flera tillfällen talat öppet om behovet av politiska reformer, exempelvis en mer transparent process för att utse landets ledare och större demokratiska inslag inom partiet. Detta var också ett av huvudnumren i Hu Jintaos stora anförande vid partikongressen. Men verkligheten bakom de inspirerande orden är att mycket lite har hänt i konkret förändring. Istället är det försiktighet som har präglat Hus regim.
Även ”ungdomsförbundaren” Liu Yunshan med sin koppling till Hu har en lång bakgrund inom censur- och propagandamaskinen. Knappast en Havel eller ens en Gorbatjov.
Vissa Kinabevakare uttryckte förhoppningar om att den nyss avslutade partikongressen skulle ta några steg framåt i transparens, men de nyutnämnda ledarna utsågs i precis samma hemlighetsfulla anda som tidigare, och av samma slags gudfäder inom partiet som fortsätter att dra i trådarna för att skydda sina familjer och protegéer mot korruptionsutredningar.
Något som möjligen kan ändra historieskrivningen till Hu och Wens favör är uppgifter från den japanska tidningen Asahi Shimbun om att Hu Jintao accepterade att Jiangs allierade fick dominera ledarklicken, i utbyte mot att det i så fall blev slutet för tidigare ledares inblandning i partiets ledarval. Det skulle också vara skälet att Hu även lämnar sin ordförandepost i partiets centrala militärkommission och därigenom påskyndar den nya ledaren Xi Jinpings makttillträde, istället för att som Jiang före honom hålla kvar vid makten över militären i 20 månader efter sin avgång från politbyrån. Ett mer fullbordat maktskifte ger förstås Kinas nya ledare ett större mandat att genomföra sin politik, vilken den nu kan vara, men innebär även ett steg mot ökad maktkoncentration.
Vad maktskiftet innebär på kort sikt är alltså troligen nya ekonomiska reformer, snabbare maktöverföring från den avgående ledarklicken – men knappast nytänkande i den viktiga frågan om politiska rättigheter.
På längre sikt finns det en infallsvinkel på laguppställningen som inte har diskuterats – men som kanske bara är ett utslag av önsketänkande: möjligheten att kommunistpartiets falanger har gjort en tidskompromiss och prioriterat att först ta sig an de akuta ekonomiska reformerna. Efter år 2017 måste de fem nya ledamöterna i alla händelser ersättas eftersom de faller för åldersstrecket, vilket öppnar för en alternativ sammansättning med bättre egenskaper för att lotsa partiet genom en politisk förändring med större öppenhet.
Förhoppningarna om att kommunistpartiet en dag ska genomföra politiska reformer är inte fullt så långsökt som det kan verka. Det finns en utbredd medvetenhet inom partiet att det måste anpassa sig i takt med samhällsutvecklingen för att undvika att förstelnas och till sist duka under för en folklig revolution. Det tänkbara innehållet i sådana politiska reformer diskuteras av ansedda akademiker och på forskningsinstitut som är kopplade till partiet. Ute i folkdjupet finns det på sina håll liknande tankegångar, som en följd av att Folkrepublikens problem med korruption, maktmissbruk, miljöförstöring och expropriering av odlingsmark väcker nya rop på medborgerliga rättigheter och ett fungerande rättsväsende.
Tills vidare får vi nöja oss med att hoppas på ekonomiska reformer, men det är något som Folkrepubliken Kina behöver nog så mycket. I det avseendet finns det goda skäl att förvänta oss initiativ från den nya ledarseptetten.
