DEBATT Sverige borde gå med i Nato i stället för att nöja sig med en roll som en tredje klassens åskådare. Det menar Ann-Sofie Dahl som skriver om Sveriges hemtamhet i Nato-högkvarteret och hur det politiska inflytandet skulle kunna se ut om vi vore medlemsland.
Under de senaste två åren har Sverige levt högt på sin särställning i Nato-kretsen som dess partner number one – en inofficiell hedersplacering som Sverige intog efter den lyckade insatsen som enda västliga partnerland i Libyenoperationen Operation Unified Protector under 2011.
Förstaplatsplaceringen stärktes därefter under hösten samma år efter det småhemliga men likaledes framgångsrika deltagandet i Natokrisövningen CMX. Där drog Sverige på för fulla muggar med militärt stöd. Det var ett bidrag långt utöver det som någon i alliansen någonsin hade förväntat av ett partnerland, till nordiska grannen Norge, som i övningen hade attackerats av en aggressiv, fiktiv ö-stat utanför den norska kusten.
I och för sig har Sverige alltid legat bra till i Nato-högkvarteret, där vårt land rörde sig tämligen hemtamt under kalla kriget som dess inofficiella 17:e medlemsland. Och i kretsen av PfP-länder (Partnership for Peace) har Sverige också alltid utmärkt sig i positiv mening.
Idag när PfP utgörs av en disparat samling partnerländer – grovt uttryckt de alliansfria plus ”the stans” – framstår det som alltmer udda och pikant att Sverige föredrar att hålla sig i det umgänget snarare än att ingå som fullvärdig medlem i den allierade familjen. Vilket är en position som på alla vis – operationellt, kulturellt, politiskt – vore så mycket mer naturlig för ett demokratiskt västland som vårt.
PfP har successivt marginaliserats ända sedan ett sjok partnerländer i Central- och Östeuropa togs in som medlemmar i alliansen 2004. En trend som ytterligare har förstärkts med Natos storsatsning på nya helt nya partnerländer som gjorts under generalsekreterare Anders Fogh Rasmussens ledning. Dessa ”global partners across the world”, med bland annat Australien, Japan, Nya Zeeland och Sydkorea, blir allt viktigare i takt med att alliansens, och inte minst USA:s, strategiska fokus flyttas österut mot Asien.
Under Fogh Rasmussens ledning har alliansen dessutom kommit att präglas av ett tämligen osentimentalt och danskt pragmatiskt förhållningssätt till partnerskapsfrågan. Det som i första, och sista, hand räknas är i vilken mån en partner spelar en konstruktiv roll i samarbetet, snarare än dess långvariga historik eller speciella band i övrigt.
I Natos nya strategiska koncept från 2010 ges mycket utrymme åt just partnerskapsfrågan och frågan om relationen mellan den vida gruppen av partnerländer, som förutom de ovan nämnda även inkluderar en hel räcka arabländer. Med en sådan heterogen grupp av vänner vill det till att tänka kreativt. Och värdet av just flexibla format poängteras följaktligen i det strategiska konceptet.
Allra mest handlar det om en sak: contributions (bidrag). Nato har sin egen variant av mäklarvärldens ”location, location, location”. I Bryssel handlar det närmast uteslutande om ”contribute, contribute, contribute”. Inte minst för partnerländer, men minst lika mycket för medlemsländerna, med rätt tydliga A- och B-lag (och kanske ännu längre ner i alfabetet).
Därav även Sveriges uppburna ställning i Nato: i Libyenoperationen visade den operationella partnern Sverige med all önskvärd tydlighet att det är ett land och en partner som både kan och vill bidra till Natos effektivitet och framgång.
I Stockholm har man därför fastnat för det avsnitt i det strategiska konceptet som öppnar dörren för ett utökat inflytande för viktiga bidragsgivare. ”We will”, meddelas från Natos högkvarter, ”give our operational partner a structural role in shaping strategy and decisions on Nato-led missions to which they contribute”.
Det låter ju som rena drömmen för ett land som gärna är bäst i partnerklassen men av smått obegripliga skäl inte vill bli riktig medlem. Helt i linje med den svenska säkerhetspolitiska traditionen av att äta kakan och ha den kvar.
På sistone har dock tonen varit en annan från Bryssel. Visst ska partnerländer som bidrar till operationer ges största möjliga inflytande på dess utförande, och även i övrigt behandlas med vidsträckt välvilja av alliansen. Men det finns en skarp och tydlig gräns, även för en partner så uppskattad som Sverige. Ett antal medlemsländer har på senare tid signalerat att Sverige inte ska räkna med några ytterligare favörer eller särbehandling, så länge man fortsätter att envisas med att förbli i partnergruppen.
Inte minst är det från grannlandet Norge, som alltid har värnat alliansens kärnuppgift i Artikel 5, som detta budskap levererats. Det vidlyftiga svenska bidraget till Norges försvar i krisövningen förra hösten var väl bra, men om Sverige till äventyrs skulle ha fått för sig att detta skulle medföra större insyn in i det allra heligaste så tror man fel.
Det finns inga genvägar in i Nato; antingen är man fullvärdig medlem, med allt vad det innebär av plikter och rättigheter, eller så står man obönhörligen utanför den innersta kretsen som partner. Några mittemellanvägar eller kompromisslösningar existerar inte ens för ett så sympatiskt och duktigt land som Sverige. Detta bistra budskap har under hösten förmedlats till Stockholm från bland annat, men inte enbart Norge.
Den logiska slutsatsen torde vara rätt uppenbar: om det nu är ökad insyn och större operativt och politiskt inflytande Sverige mest av allt vill ha i Nato, så är det givetvis fullvärdig medlem man ska vara. Ansökningshandlingarna ligger klara att fyllas i på generalsekreterarens bord.
Så vad väntar ni egentligen på i Stockholm?
