DEBATT I förra veckan fick Georgien en ny regering. Men mycket är oklart kring det nya ledarskapets politiska agenda. Det skriver Henrik Ehrenberg, ordförande för Kristdemokratiskt Internationellt Center.
Efter förra veckans val i Georgien får landet för första gången uppleva ett demokratiskt maktskifte. I besvikelsens stund satt det kanske långt inne, men president Saakasjvili och hans Nationella rörelse erkände sig snabbt besegrade av oppositionen, under ledning av multimiljardären Ivanisjvili. Internationella observatörer kunde rapportera om en visserligen hetsig debatt och stämning, men ett val under ordnade former.
Saakasjvili har under sina år vid makten lyft Georgien rejält. Från västeuropeisk horisont har hans stundtals nyliberala reformer kanske fått ett och annat ögonbryn att höjas. Ingen kan dock ta ifrån honom att han i ett rasande reformtempo format ett Georgien som tagit hästkliv bort från utbredd korruption, gjort genomgripande och helt nödvändiga reformer av statliga institutioner och lagt en grund för en sund ekonomisk utveckling. Inte minst har han skapat förutsättningar för ett demokratiskt maktskifte, vilket inte vill säga lite givet landets historia och geografiska omgivning. Så långt allting gott.
Valet i Georgien skvallrar trots det om det som är många nya demokratiers dilemman. Saakasjvili tog makten genom en fredlig revolution och landets politik har allt sedan dess präglats av hans personlighet och stundtals också personliga nycker. Det har lett till en delvis kritisk samhällselit som tyckt att allt för mycket av politiken varit centrerad till en person och till en misstänksamhet mot att de ekonomiska reformerna för investerare inte har följts av åtgärder för att komma åt fattigdomen i landet.
När delar av en splittrad och stukad opposition till slut kunde enas, var det genom ledarskapet från en politisk rookie, som gick in i politiken med en typisk populistisk agenda. Vad Ivanisjvili egentligen vill göra politiskt får sägas vara höljt i dunkel. Det man vet är att han lovat att se till att människor ska få det ekonomiskt bättre, om han så ska använda sina egna pengar – motsvarande halva Georgiens BNP – för att lösa den uppgiften.
Landets medielandskap har de senaste åren präglats av en tydlig politisering och myndigheterna har inte tvekat att agera mot redaktioner som ansetts uppvigla allmänheten mot regeringen. Vare sig politiseringen eller det hot om myndighetsingripanden som per automatik leder till självcensur är på sikt hållbara.
För utvecklingen av en demokratisk kultur krävs det mer än så. Fungerande medier som präglas av mångfald i åsikter och perspektiv är nödvändiga för att möjliggöra ett politiskt samtal i ordnade och begripliga former.
Att bygga politiken kring starka ledare innebär också enorma faror och en risk för att väljarna tror sig rösta på en sak – och i praktiken får något helt annat vartefter andan faller på. Politiska allianser som mest bygger på aversionen mot nuvarande regering har en förmåga att i prövningens tid falla samman som korthus. Koalitionen innehåller i praktiken det mesta av tidigare georgisk opposition, inklusive resterna av Shevardnadzes maktparti, västorienterade liberaler och mer eller mindre skumma främlingsfientliga strömningar. Efter årets val har Georgiens parlament endast två partier, vilka båda än så länge får anses vara mitten-höger. Uppenbart har exkommunister och socialister inte mycket att hämta hos landets väljarkår.
Att Georgiens största koalition nu har en politisk ledare vars privata förmögenhet är ofattbar i omfattning och vars affärsintressen rimligen är astronomiska, innebär enorma risker för ökad – för att inte säga galopperande – korruption. På detta gör omvärlden bäst i att hålla ögonen.
Utmaningarna handlar alltså om att hålla samman en nyformad regeringskoalition, hålla risken för korruption på mattan och jobba på den politiska kulturen. Om Saakasjvilis Nationella rörelse klarar att överleva valnederlaget och formera sig på nytt, är det en god väg mot ett mer stabilt politiskt landskap i Georgien.
Men utmaningarna för den nya regeringens statsmannaskap är större än så. Landet har två utbrytarrepubliker, vars öde näppeligen går att lösa utan välsignelse från grannlandet Ryssland. Ivanisjvili har starka band till Ryssland. Det är där han byggt upp sin enorma förmögenhet och han var fram till förra året rysk medborgare. Det kan möjligen vara en fördel i arbetet för att lösa Georgiens infekterade konflikt med grannlandet och öppna för en lösning på problemet med utbrytarrepublikerna. Men det kan också leda till oerhört negativa konsekvenser om det nya ledarskapet är lyhört för ryska motkrav – motkrav som inte nödvändigtvis gagnar Georgiens demokratiska utveckling och närmade till EU och Nato.
Frågan är också hur mycket som återstår i reformeringen av de offentliga institutionerna. Den film som strax innan valet visade poliser som torterar sina fångar – en film som kan ha avgjort valet till Saakasjvilis nackdel – visar också att landets myndigheter har en bit kvar till rättssäkerhet och respekt för mänskliga rättigheter.
Landets ekonomi är också i akut behov av utveckling och breddning. När Ivanisjvili i sin roll som politiker talar på ett sätt som antyder att han inte förstår skillnaden mellan sin egen och statens ekonomi – eller skillnaden mellan att leda ett land och ett företag – finns det anledning till oro. Hittills har hans retorik inte vittnat om att han förstår att Georgien behöver strukturella och ekonomiska reformer.
När det nu är så att vi fått ett politiskt ledarskap i Georgien vars agenda få vet något om och vars ledare så sent som förra året inte gick att uppbringa på bild i mediernas arkiv, bör både EU och Nato hålla dörrarna öppna och förse landets nya ledning med ett sällskap som de kan trivas med och dra fördel av. Utmaningen är inte att få Ivanisjvili – med starka kopplingar till Ryssland – att välja bort grannlandet.
Utmaningen är att få honom att hålla dörren till en fortsatt demokratisk utveckling och ett partnerskap med Europas demokratier öppen. Med trevande demokratier är det som med människor i allmänhet. Som man umgås blir man. Både Georgiens folk och Europa har allt att vinna på att utvecklingen i Georgien går framåt. Tiden får utvisa om Ivanisjvili är rätt man att leda landet i positiv riktning.
