KINA Shimeng Zhou berättar historien om den kinesiska knappheten och hur ettbarnspolitiken förändras. Landet med den talrika befolkningen har lärt sig att leva sparsamt, men sparsamheten har också ett pris.
Konsten att berätta en historia tillhör mänsklighetens fundament. Den kinesiska nationen är en mångfacetterad och färgstark berättelse om såväl framgång och triumf som förtvivlan och missöden.
I detta myller av skildringar ryms en särskild berättelse om knapphet och sparsamhet. För den som vill ge sig på bedriften att söka förstå det moderna Kina så är det kanske just här som resan borde börja. Min tes, baserad på personliga erfarenheter och empiriska observationer, är att knapphet – känslan av att det råder brist – är något som mer eller mindre medvetet präglar kineser dagligen på alla nivåer, från den internationella scenen till vardagliga familjesammanhang.
I min släkt råder det ingen som helst tvekan om att mormor är släktens överhuvud. Hon samlar på sig alla våra minnen och anekdoter, lika flitigt som hon är världsmästare i att spara våra saker i alla vrår. Lådorna som gömmer sig under sängarna och i garderoberna är en hel värld av väntade och oväntade skatter. Där ryms svartvita foton som är små som frimärken, gulnade dokument, gamla skor, någons första pennskrin, engelsk-kinesiska lexikon från början av 1980-talet och högar med nyinköpta, oanvända kläder. När jag frågar varför hon har en sådan stor samling pyjamasbyxor svarar hon: ”Jag köpte några extra par till dig och dina kusiner. De var på rea, och det går ju alltid åt!”
Det går ju alltid åt, och chansen kanske inte återkommer. För att gardera sig mot oväntade utgifter är det därför alltid bra att ackumulera rikedom och samla på sig medan det varar. Mormor är nämligen en av alla de kineser som har genomlevt Kinas dramatiska 1900-tal – ockupation, inbördeskrig och kulturrevolution har tvingat människor att lära sig innebörden av knapphet, av att dela alldeles för lite med alldeles för många, av att bli fråntagen det som betyder allra mest.
Likaså härrör Kinas agerande på den internationella scenen delvis från denna berättelse. Det är knappheten och det kinesiska landskapets brist på egna naturresurser som har drivit Kina till att blicka utåt mot omvärlden. Knapphet är därför ett element som genomsyrar hela det kinesiska samhället, från topp till tå – och det är mer än naturtillgångar som inte räcker till.
Att förse en växande urban medelklass med tak över huvudet är en alldeles särskild konst. Hur skyhöga kan skyskraporna bli? Hur många historiska kvarter kan man jämna med marken? Och hur många obeboeliga områden kan göras beboeliga?
Lika svårt är det att få sig en sittplats på bussen, att komma på tunnelbanan i rusningstid eller att navigera bland fotgängare, cyklister och flitigt tutande bilister på Beijings pulserande vägar.
Den mycket enkla kinesiska reflexen är att agera snarast möjligt. Att sätta sig innan någon annan hinner före, eller att kliva på innan de på andra sidan klivit av, även när det inte ens finns någon kö. Självklart gäller det även konkurrens om studieplatser och jobbtillfällen. Vad annars skulle gälla i en nation vars välsignelse och bane, genom historien, alltid varit dess talrikhet?
Kanske är det även här som den kinesiska fliten har sin grund. Endast idogt arbete kan särskilja dig från mängden i denna berättelse med darwinistisk underton, där den starkaste överlever och den svagaste aldrig får kliva på bussen.
I uppfattningen av knapphet återfinns även det enorma kulturella gap som har uppstått mellan dagens unga kineser och deras föräldrar och äldre släktingar. Om den moderna unga medelklasskinesen växer upp i materiellt överflöd i exploderande storstäder – ofta som familjens enda barn – så upplevde deras föräldrar något helt annat. Och i just ettbarnspolitiken kärna återfinns inget annat än knapphet; det är så ont om plats och resurser att man tvingas begränsa en av människans mest fundamentala drifter.
Människor är kanske det enda som Kina har i överflöd. Det är svårt att föreställa sig hur befolkningsantalet hade sett ut utan ettbarnspolitiken; trots begränsningarna ligger dagens siffra ändå på nära 1,3 miljarder. Jag tillhör den syskonlösa generation som föddes efter 1979, då ettbarnspolitiken implementerades för att möta växande sociala, ekonomiska och miljömässiga utmaningar. 30 år senare börjar de tillkomna kostnaderna att blottläggas så sakteliga.
Något förenklat kan man beskriva de kinesiska 80- och 90-talisterna som privilegierade och bortskämda. Vilka implikationer får detta för arbetsmoralen hos den generation som ska bära Kinas ekonomiska expansion in i nästa fas?
Ytterligare ett orosmoln är den demografiska obalansen. Den åldrande befolkningen uppdagar hur den familjecentrerade kinesiska kulturen kommer i kläm. Traditionellt sett är det familjen som tar hand om sina gamla, och den kinesiska staten har inget enhetligt system för äldrevård. Den stora frågan är hur 80- och 90-talisterna ska klara av att axla såväl upprätthållandet av tillväxten som omhändertagandet av sina föräldrar – särskilt när de inte har några syskon att dela ”bördan” med.
I januari i år kom dessutom rapporter från australiensiska forskare som antyder att ettbarnspolitiken riskerar att få negativa effekter på kinesernas innovationskraft och förmåga till entreprenörskap. Studierna visade att ettbarnspolitikens generation – i jämförelse med dem som föddes strax före 1979 – var mindre tillitsfulla och mindre benägna att ta risker. Vilka sociala och ekonomiska följder detta kommer att medföra kan man förstås spekulera kring i oändlighet.
Detta är endast ett axplock av de konsekvenser som ettbarnspolitiken har inneburit, eller kommer att innebära. Således kan man konstatera att det är knapphet som har pressat kineserna till omvälvande åtgärder, men liksom i en grekisk tragedi så kan den som leker Gud aldrig klara sig undan bestraffning.
Mycket pekar dock på att politiken är på väg att luckras upp. Sedan några år tillbaka har myndigheterna i Shanghai gått i motsatt riktning och snarare uppmuntrat par att skaffa ett andra barn. Tvångsaborter var vanligare under ettbarnspolitikens tidiga dagar, men idag resulterar ett andra barn oftast i böter, och många etniska minoriteter har varit undantagna från reglerna. Allt fler röster uppmärksammar nu den demografiska utmaning som väntar.
Under den första halvan av mars månad i år gav den kinesiska ledningen dubbla budskap: ettbarnspolitiken ska behållas på grund av det växande befolkningstrycket, samtidigt som den ansvariga myndigheten ska avlövas. Hur ska detta tolkas?
Möjligtvis finns det planer på att montera ner ettbarnspolitiken pö om pö, men detta lär knappast ske över en natt. Varje politiskt steg, hur litet det må vara, får konsekvenser för 1,3 miljarder människor. Att avskaffa ett helt byråkratiskt maskineri är en svår och mödosam process av herkuliska proportioner, men att status quo inte längre är hållbart är ett faktum, och ingen kan blunda för de långsiktiga effekterna som politiken kommer att få för den kinesiska ekonomin.
Ettbarnspolitiken är en politisk reform, ett socialt experiment och – till viss mån – ett desperat försök att komma runt ett omöjligt problem. Det är svårt att sia om ettbarnspolitikens framtid om man inte förstår dess ursprung; likväl är det svårt att tolka den andres berättelser och utgångspunkter om man saknar viljan att sätta på sig den andres glasögon.
För den som vill kunna urskilja mönster i historien och förstå dess förlopp tror jag att det krävs en empatisk ådra. Det är i lägen som dessa som berättelsen om knapphet – som sträcker sig från kinesiska investeringar i afrikanska naturtillgångar till ettbarnspolitik och min mormors samling oanvända pyjamasbyxor – blir ett verktyg för att förstå nyanserna i det moderna Kinas mångbottnade mysterier.
