Foto: Benjamin Hiller
SYRIEN Internationella biståndsorganisationer har vittnat om hur svårt det är att nå fram med hjälp i Syrien. Små organisationer baserade i Europa länder har dock lyckats. Carl Drott, som besökte al-Hasaka-provinen i Syrien i augusti och september förra året berättar om, den hjälp som syrianer/assyrier skickar från bland annat Sverige.
al-Hasakah-provinsen i nordöstra Syrien kontrolleras huvudsakligen av kurdiska milisgrupper, men i staden Qamishli finns fortfarande regimstyrda enklaver kvar. Mellan de två parterna råder en spänd vapenvila. Inne i staden utförs fortfarande arresteringar från regimen såväl som kidnappningar från kriminella grupper. Samtidigt attackeras byarna utanför sporadiskt av radikala islamister.
I den huvudsakligen syrianska/assyriska stadsdelen Wusta träffar jag İshow Goriye, ordförande för det oppositionella Syrianska enighetspartiet (SUP). Han berättar att den svåra situationen leder många att lämna landet för att ta sig till länder som Sverige och Tyskland. Själv ser han inte utvandring som en lösning:
– Vi befinner oss i en situation mellan utrotning och överlevnad. En uppmaning till de europeiska staterna är att lyssna på vårt folk och hur vi själva ser vår framtid. Vi vill att de skall stötta oss här i vårt hemland så att vi kan stanna kvar, fortsätta existera som folk och kunna verka för demokratiseringen av Syrien.
I den lilla byn Girsheran strax öster om Qamishli visar lokala aktivister upp högar med matvaror som har skickats från det Europeiska syrianska förbundet (ESU). Lokala kommittéer har satts upp för att distribuera hjälpen i olika byar och stadskvarter. Fattiga familjer och internflyktingar prioriteras – men biståndet räcker inte till för att täcka de stora behoven. Matpriserna har mångfaldigats samtidigt som ekonomin har slagits i spillror. För de flesta människor utgör nu försörjning ett lika stort bekymmer som säkerhet.
al-Hasakah-provinsen brukade vara landets kornbod, men idag kan jordbruket inte ens föda provinsens egna invånare. Ett av de främsta problemen är att bränslet till jordbruksmaskiner och bevattningssystem har blivit så dyrt att det inte längre lönar sig. Bröd brukade säljas till förmånliga priser på grund av statliga subventioner, men nu samlas varje överbliven brödbit in efter måltiderna. Det råder inte svält, men många människor har svårt att klara vardagen.
Internationella biståndsorganisationer har under lång tid inte kunnat nå fram till vissa utsatta områden i Syrien, däribland al-Hasakah-provinsen. Den 19 maj 2013 stängde den kurdiska regionala regeringen i Irak gränsen för bistånd på grund av en politisk dispyt med det Demokratiska enighetspartiet (PYD), som de facto innehar den politiska makten på andra sidan. Även från Turkiet har gränsövergångarna huvudsakligen hållits stängda. Till detta kommer stora säkerhetsproblem som försvårar logistiken inne i Syrien.
I de etablerade organisationernas ställe har andra trätt fram för att ordna humanitärt bistånd. Såväl kurdiska som syrianska/assyriska organisationer skickar nu hjälp från Sverige och andra europeiska länder. Finansieringen kommer huvudsakligen från den kurdiska och syrianska/assyriska diasporan. En av de aktiva organisationerna är ESU, som annars ägnar sig åt politisk verksamhet. ESU genomförde sitt första projekt under förra vintern, då fyra tusen filtar distribuerades i Homs- och al-Hasakah-provinserna. Rima Tüzün, som är ansvarig för utrikesfrågor vid ESU:s högkvarter i Bryssel, berättar om svårigheterna de mötte:
– I al-Hasakah sattes några av våra lokala volontärer i fängelse av den syriska regimen. De frågade dem varför de distribuerade filtar och varifrån de hade fått dem. Det är inte lätt att röra sig där, men det är väldigt viktigt att nå ut med hjälp eftersom människorna där är väldigt isolerade från omvärlden.
I maj och juni 2013 organiserades nästa projekt. ESU samlade in över åttio ton matvaror från sina medlemsorganisationer för att skicka till al-Hasakah-provinsen. Syrianska/Assyriska Riksförbundet i Sverige (SARS) var en av de organisationer som bidrog. Över åtta ton mat skickades från Södertälje efter att pengar hade samlats in genom lokalorganisationer och kyrkor runtom i Sverige.
Den första sändningen fastnade i den turkiska gränsstaden Nusaybin i två månader innan gränsen öppnades tillfälligt. Den andra sändningen fick vänta en månad innan den tilläts passera genom Şenyurt – sedan stängdes även denna gränsövergång. Gränsövergången vid Ceylanpınar förblev stängd. Den närmaste öppna gränsövergången var då Akçakale, men för att nå fram till al-Hasakah skulle lastbilarna tvingas passera checkpoints som kontrollerades av radikala islamistgrupper.
På grund av dessa svårigheter beslutade ESU att istället skicka pengar. Lokala samarbetspartners inne i Syrien fick själva inhandla varor till två tusen hygienkit som de sedan distribuerade. Det pågående projektet med vinterhjälp genomförs på samma sätt. ESU samarbetar främst med SUP, Syrianska kulturförbundet samt det nystartade Syrianska röda korset (som på samma sätt som Kurdiska röda halvmånen dock ej är en erkänd medlem av Internationella röda korskommittén).
Biståndet syftar inte bara till att säkerställa fysisk överlevnad – ESU och deras lokala samarbetspartners vill göra det möjligt för syrianer/assyrier att bo kvar. Om de lämnar landet nu på grund av problem med försörjning och säkerhet så finns en betydande risk att de aldrig återvänder igen. Stora delar av den syrianska/assyriska befolkningen i Turkiet, Irak och andra länder har redan lämnat Mellanöstern för gott.
– Vi vill inte ha ett andra Irak. Förlorar vi Syrien, förlorar vi allting, säger Rima.
Tillgängligheten till al-Hasakah-provinsen har dock förbättrats. I mitten av december 2013 påbörjade Världslivsmedelsprogrammet, FN:s flyktingkommissariat och FN:s barnfond för första gången hjälpsändningar med flyg. Gränsen mot irakiska Kurdistan öppnades igen för bistånd tidigt i januari 2014. Hjälpbehovet är dock fortsatt stort – och i andra områden kommer det att bli betydligt svårare att bryta isoleringen.
En fråga som uppstår är om biståndet riskerar att bli ett politiskt medel när det administreras av organisationer som även har en politisk agenda. Samtidigt är det just dessa organisationer som ofta har väletablerade nätverk på marken, vilket behövs för att distribuera hjälpen när den väl har kommit över gränsen. Den stora skillnaden mellan de officiella biståndsorganen och de mindre, ofta politiskt färgade organisationerna handlar dock om viljan till risktagande. Medan de förstnämnda väntar på tillstånd tar de sistnämnda själva initiativet och agerar utan att be någon om lov.
