Det råder akut brist på pragmatiskt tänkande i Arktispolitiken. I förra veckan avslutade EU:s ordförandeland Irland förhandlingar med Europaparlamentet om en ny lag. Denna innebär höjda säkerhetskrav för europeiska energiföretag som vill borra efter olja i Arktis. Förslaget ses som en seger eftersom den ligger nära visionen om att göra Arktis till ett område skyddat från näringslivsutveckling. Det vill säga att införa ett så kallat moratorium mot fortsatta exploateringar.
Lagen är inte mer än ett spel för gallerierna. Av de fem arktiska länderna är det bara Danmark som också är EU-medlem. Energiföretagen i Ryssland, Kanada, USA och Norge berörs därför inte av lagförslaget.
Förhandlingarna i Bryssel visar exempel på hur symbolpolitik premieras framför odramatisk pragmatism. Det är emellertid den senare kategorin som har bäst möjlighet att göra verklig skillnad i Arktis.
Om politikerna i EU verkligen önskar att göra skillnad i Arktis kunde de i sina lagförslag öka forskningsanslagen till projekt som accepterar näringslivets roll i det framtida Arktis och ta fram lösningar på hur företagande i denna känsliga miljö kan ske på ett hållbart sätt.
De kunde också attackera problemet med att det för tillfället inte finns någon regel om vad ett ansvarsfullt företagande i Arktis innebär. Någon sådan är inte heller att vänta eftersom näringslivsutveckling tillhör ett lands inre angelägenheter och bestäms av varje enskilt land. En pragmatisk lösning är att ansvarsfulla företag i Arktis belönas med observationsstatus i Arktiska rådet. En sådan politik uppmuntrar ansvarstagande och tar dessutom till vara på företagens expertis.
Att införa ett moratorium för Arktis är officiell partipolitik hos Centerpartiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet. Men i verkligheten är detta inte längre ett alternativ. Utmed USA:s, Grönlands, Norges och Rysslands isbeklädda kuster borras det redan efter olja. Under 2012 fick det norska oljedirektoratet 36 ansökningar om att få borra i norska Barents hav; en av de högsta siffrorna sedan de började föra statistik år 1985. Kanada, USA och Ryssland får in lika många ansökningar.
Ett moratorium går också stick i stäv med hur de arktiska ursprungsbefolkningarna själva resonerar. I slutet av december vann till exempel Cathy Towtongie valet till ordförandeposten för Kanadas intresseorganisation för inuiter (Tunngavik) på budskapet att hon gör näringslivsutveckling till högsta prioritet. Sveriges ambassadör för Arktis, Gustaf Lind, poängterade också för Frivärld Magasin den 23 oktober att en ”huvuddel av de arbetstillfällen och skatteinkomster som samhällena i Arktis behöver kommer att komma från privata bolag”.
Förslag om att hålla näringslivet borta från Arktis är därför bara att fäktas mot väderkvarnar. Istället för att slösa energi på restriktiva lagar som inte gör någon skillnad bör politikerna i EU och Sverige acceptera att det nu är hög tid för pragmatik.
