NORDEN/NATO De nordiska länderna har antagit en ledarroll i Natosamarbetet, men de kommer samtidigt aldrig att kunna matcha den politiska tyngd som andra större Natoländer i Europa besitter. Magnus Nordenman skriver om hur de nordiska länderna i tysthet lotsar Nato in i framtiden.
Natos försvar är satt på massiv besparing och det råder ständigt käbbel om hur bördorna ska fördelas. Mitt i detta har Sverige tillsammans med de nordiska grannarna i Danmark, Finland och Norge i tysthet antagit en ledarroll i de transatlantiska säkerhetsrelationerna. De nordiska länderna ger värdefulla bidrag till försvarsalliansen i form av personal, strategisk planering, operationer och policy. Men än viktigare är att man tillhandahåller en modell för hur Nato kan fortsätta att vara en effektiv garant för säkerhet i en framtid där resurserna är begränsade.
Nato har som bekant en dansk generalsekreterare genom Anders Fogh Rasmussen, men det danska inflytandet i Nato sträcker sig långt bortom högkvarterets namnskyltar. Danmark var hjärnan och arkitekten bakom alliansens så kallade ”comprehensive approach” – ett begrepp som numera är vägledande för Nato när man opererar i komplexa miljöer med olika typer av partners och aktörer. Det är även vägledande för hur man inom alliansen tänker sig att politiska, ekonomiska och militära instrument ska kunna samordnas när man utformar Natos strategi. Konceptet har till och med spridit sig till EU:s gemensamma försvars- och säkerhetspolitik.
De nordiska länderna har också kommit med nya idéer om hur begränsade resurser kan användas på effektivast möjliga sätt och hur arbetet över organisationsgränserna kan utformas. Alldeles nyligen använde partnerlandet Sverige sin del av flygtimmarna inom det Natoinitierade C 17-konsortiet för att understödja den franska operationen i Mali – som skedde utanför Natos ramar.
Även Danmark har under det senaste decenniet visat sig vara stridsdugligt. Under den tid som trupper har varit utplacerade i en av Afghanistans oroligaste provinser är det Danmark som har lidit näst störst förluster, av alla Natomedlemmar, sett i relation till befolkningsstorleken. Den relativt nyproducerade dokumentären ”Armadillo” visar hur danskt infanteri går in i utdragen närstrid mot talibaner i Helmandprovinsen, vilket på ett utmärkt sätt vederlägger idén om att européer skulle rygga för att använda maktmedel när det behövs.
Danmark och Norge ansvarade för en fjärdedel av vapeninsatserna mot markmål som utfördes under Natos ”Operation Unified Protector” över Libyen förra året. Detta var en extremt god förevisning av två små europeiska länder vars enda bidrag utgjordes av sexton F16-plan, något som borde mana till eftertanke i större europeiska länder med avsevärt större flygvapen om hur man ska kunna åstadkomma mesta möjliga med begränsade resurser.
Nato lanserade sitt Smart Defence-initiativ med pompa och ståt under 2012, i ett försök att genom samordning och gemensamt utnyttjande av knappa resurser få mer pang för pengarna. De nordiska länderna har emellertid i tysthet arbetat enligt denna devis i flera års tid under etiketten Nordic Defence Cooperation (Nordefco). Nordefco är ett löst hållet samarbete mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge och innefattar samverkan kring materielupphandling, övningar, utbildning och operationer.
Projektet sjösattes 2009 och har nu börjat ge återbäring i form av sänkta kostnader och ökad militär effektivitet. Viktigast är kanske det faktum att Nordefco utgör en regional plattform där de nordiska länderna, Natomedlemmar såväl som partnerländer, kan arbeta nära varandra. Detta samarbete skulle i framtiden kunna stå modell för Nato som helhet när alliansen funderar kring hur Smart Defence kan implementeras på regional nivå, och hur samarbetet med partnerländerna ska se ut.
Den nordiska regionen gör också bra ifrån sig på partnerskapsfronten inom Nato. Sverige och Finland är två av Natos närmaste partnerländer, vilket illustreras i att båda länderna bidrar med ett betydande antal soldater i Afghanistan, att Finland deltar i NRF och att Sverige skickade jaktflygplan för spaning under ”Operation Unified Protector”. Nu har båda länderna dessutom skrivit under på att delta i isländsk flygpatrullering. Dessa flyg kommer dock att vara obeväpnade, eftersom vissa medlemsstater reserverade sig mot att icke-medlemmar skulle delta i en insats med stöd i Natofördragets femte artikel.
Men det finns givetvis begränsningar. De nordiska länderna är små och vid operationer har de begränsad möjlighet att bidra med trupper, även om dessa håller hög kvalitet. De kommer heller aldrig att kunna matcha den politiska tyngd som Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Italien och andra större Natoländer i Europa besitter.
Samtidigt lyckades de nordiska länderna undkomma den globala finanskrisens värsta efterdyningar och det kaotiska politiska klimat som efterföljde densamma, vilket gav dem ett försprång och en chans att gå i bräschen på ett sätt som andra mindre länder i Europa inte har råd med för tillfället. Länder i Natosfären som föregår med gott exempel och dessutom bidrar med nya idéer kan, oavsett storlek, komma att få reellt inflytande över alliansens framtida riktning. Natos nuvarande ledarskap har en uppenbar nordisk prägel.
Översättning: Anders Johansson
Artikeln är först publicerad hos Atlantic Council: How the Nordic Countries Are Quietly Leading the Alliance into the Future