En vanlig fråga angående val i Indien, är hur demokratiska de är egentligen. Och svaret är förvånande enkelt: Mer än man kan gissa.
Givet den enorma omfattningen på valen kan man tänka sig att de skulle dras med stora problem med fusk, problem att nå ut till väljarna etc. Men de flesta demokratiindex som görs ger Indien anständiga betyg. Inte bäst i världen, men definitivt godkänt.
The Economist Intelligence Units demokratiindex är det kanske mest respekterade i världen. Där placerar sig Indien på plats 38. En bra bit från toppen, men fortfarande bättre än flera EU-länder. Trots att man har 814 miljoner väljare att tillgodose.
I fredags hade jag äran att presentera Dr Quraishi, tidigare ordförande för den indiska valkommissionen och i den egenskap högsta ansvariga för hur valen genomförs vid ett evenemang, vid ett evenemang på indiska ambassaden i Stockholm. Dr Quraishi talade om vilka utmaningar den indiska valapparaten ställs inför i valtider.
Kanske mest intressant var att höra om vilka enorma ansträngningar valkommissionen gör för att alla som vill rösta ska få möjligheten. Vid det förra valet t till Lokh Saba var den svåraste utmaningen att nå två byar i Jammu, där kraftiga snöfall gjorde det omöjligt att landa med helikopter. För att inte undergräva de 37 bybornas demokratiska rätt att rösta, skickade man en expedition att fotvandra 45 kilometer i knähög snö för att förrätta valet.
På samma sätt färdas valkommissionens utsända med jeep, båt, kamel, elefant och många andra färdmedel för att alla som vill rösta ska få chansen.
Vilket leder till den indiska demokratin verkliga problem: Att så få vill rösta. I Indien finns ett negativ samband mellan inkomst/social status och benägenhet att delta i demokratin. Många uppfattar alla politiker som korrupta skurkar, och avstår därför från att rösta. Andra upplever att politikerna bara vänder sig till de outbildade massorna med budskap om gratis mat, kastkvoter och olika typer av subventioner. Båda bilderna är naturligtvis korrekta, men ingen av dem kommer att lösas om de som är utbildade och bryr sig om demokratiska värden avstår från att rösta.
Bara om medelklassen inser att problemets enda lösning är rösta på ärliga kandidater kan det problemet lösas, konstaterade Dr Quraishi, och det har han naturligtvis rätt i.
Vad gäller regelrätt valfusk är Indiens enorma storlek en intressant aspekt. Det går naturligtvis att föreställa sig enskilda kandidater som, trots system i världsklass, lyckas fuska med röstningsförfarandet eller – vilket tycks vara vanligare – muta eller hota sig till röster. Men den genomsnittliga valkretsen har närmare en och en halv miljon röstberättigade. Det gör att väldigt många människor måste hotas eller mutas för att det ska göra någon skillnad i resultatet. Och valfusk som gör någon större skillnad på nationell nivå går nästan inte att föreställa sig.
Men även om valen går till på rätt sätt, väljs ofta ”fel” kandidater. Att stora delar av politikerkåren utreds för kriminella anklagelser är ett stort problem, och en stor anledning till att anklagelserna aldrig blir mer än anklagelser är att de mutar poliser och domare att förhala ärendena. Det ska visserligen sägas om domstolsväsendet att det är plågsamt ineffektivt och att såväl väntetider som köer är hårresande.
Men i den demokrati är man oskyldig tills motsatsen är bevisad, och den som inte är dömd för ett brott kan knappast hindras från att kandidera i ett val. Här har vi en av demokratins baksidor: att det står folket fritt att välja dåliga politiker
Men hur dåliga politiker Indiens folk än väljer, gör de det i en anständig och internationellt erkänd process.
