STEFAN OLSSON Med över 20 000 döda och mer än 200 000 på flykt är det inte längre försvarbart att vänta med en militär intervention i Syrien. Upproret som började som fredliga demonstrationer är idag ett inbördeskrig med allt vad det innebär; massakrer på civila, etnisk rensning, våldtäkter och tortyr. Inte ens barn går fredade. Ingen ser heller att kriget går mot sitt slut,varken regeringen eller rebellerna har vunnit några avgörande segrar.
Skräckscenariot är att våldet eskalerar och att konflikten drar ut på tiden. Inbördeskrig är den värsta formen av krig eftersom det ställer familj mot familj, granne mot granne, by mot by. Om omvärlden inte ingriper är detta det öde som nu väntar Syrien.
Moraliskt sett råder det alltså inget tvivel om att ett ingripande av utländska styrkor är befogat. En intervention kommer att förkorta kriget och rädda människoliv.
Vad kan vi göra? Målet måste vara att med minsta möjliga blodspillan tvinga Assadregimen till förhandlingsbordet. Vilken regim som ska ersätta den nuvarande är för tidigt att avgöra. Det som behövs är ett vapenstillestånd. Innan dess kan inga samtal om framtiden föras.
Som läget är nu finns det inget skäl för Bashar al-Assad att förhandla. Han har fortfarande det militära övertaget och omvärlden står passiv. Han har den större och starkare armén och saknar uppenbarligen samvetsbetänkligheter mot att låta kriget fortgå tills rebellerna är nedkämpade.
Vilka metoder står då till buds? Avgörande är att de styrkor som ska ingripa kommer från en bred koalition av länder, med tyngdpunkten på medlemmarna i Arabförbundet. Egypten, Tunisien och Libyen som nyligen själva har kastat sina diktaturer över ända bör ges en ledande roll, även om Nato tillsammans med partnerländer som Sverige kommer att behöva stå för den största delen av de militära styrkorna.
En intervention bör inte heller göras större än nödvändigt. Tvärtemot vad många tycks tro måste inte en militär intervention handla om flygbombningar. Det förslag som förts fram av bland annat Turkiet handlar istället om att skapa en frizon för rebellstyrkorna i norra Syrien längs med turkiska gränsen. Enkelt uttryckt handlar det om att skapa en flygförbudzon över en del av norra Syrien.
En frizon för rebellerna skulle göra att de blir nästintill omöjliga att besegra. Därmed skulle al-Assad för första gången sedan denna konflikt bröt ut se att han inte kan vinna kriget. En frizon för rebellerna skulle ändra maktbalansen. Och makt är det enda språk som al-Assad förstår.
Att skapa en frizon i norra Syrien kräver ett mindre våldsamt ingripande än vad Natokoalitionen stod för i Libyen. I Libyen genomförde koalitionens länder direkta krigshandlingar. I det här fallet handlar det snarare om att patrullera ett område med flyg för att hålla Assadregimens styrkor på avstånd. Detta utesluter inte strider, eftersom den syriska regimen förfogar över ett förhållandevis starkt luftförsvar, men Natos militära kapacitet är överlägsen och det vore vansinne av regimen att våga utmana den.
Vad talar då mot ett ingripande i Syrien? Det är framför allt två skäl som har fått omvärlden att tveka. Det ena är att vi inte vet vilka som egentligen utgör den syriska oppositionen. Finns det inte risk för att vi skapar en sunnimuslimsk diktatur av Syrien istället för en shiitisk (alawitisk)? Det andra är att ett ingripande kräver ett godkännande av FN:s säkerhetsråd, vilket hittills har varit omöjligt att få till stånd.
Vid konfliktens början var det sant att den syriska oppositionen var okänd. Så är det dock inte längre. Länder som Turkiet, Saudiarabien, Qatar, Storbritannien, USA, Frankrike och Tyskland har redan upprättat kontakter. Faktum är att det finns mer information om Fria syriska armén än vad det fanns om rebellerna i Libyen när Natokoalitionen gav dem sitt fulla stöd.
Låsningen i FN:s säkerhetsråd går inte att göra något åt. Ryssland och Kina har konsekvent vägrat godkänna alla former av påtryckningar gentemot Assadregimen. Inte ens ekonomiska sanktioner släpps fram.
Det är för den internationella rättsordningen värdefullt att militära interventioner legitimeras av FN, men det finns ingen anledning att låtsas som att säkerhetsrådet i alla lägen vet vad det yttersta goda är. Av fem permanenta medlemmar med vetorätt är två diktaturer som själva fruktar att omvärlden ska ingripa mot dem. När den internationella rättsordningen skyddar övergrepp är det moraliskt rätt att bryta mot den.
Men till slut handlar det vare sig om militärstrategiska överväganden eller om internationell rätt. Inte heller handlar det om att tvinga fram ett regimskifte. Vad det handlar om är att förhindra mänskligt lidande. Det är angeläget att ett vapenstillestånd kommer till stånd så snart som möjligt. Just nu är regimen inte intresserad av det utan har tydligt förklarat att den tänker fortsätta kriget tills fienden är utplånad. 20 000 döda vittnar om att den menar vad den säger. Alltså bör den stoppas. Omvärlden, Sverige inräknat, har den makt som krävs för detta. Låt oss utnyttja den.
