Antikorruptionspartiet AAP gör en stor sak av att inte vara som andra partier i Indien. Man talar om nolltolerans mot korruption, går hårt åt kriminella kandidater från andra partier och har en partiledare som vägrar förknippas med den lyx som annars förknippas med indiska toppolitiker. Men när den första yran kring partiet nu lagt sig, och partiet granskas i sömmarna framstår mycket av detta som hyckleri.
När Association för Democratic Reforms granskade partiets kandidater i delstaten Madhya Pradesh, visade det sig att hela 40% är dömda för brott eller har väntande rättsprocesser emot sig. Det är något mer än genomsnittet i landet, oavsett parti, och uppfattas som ett tecken på att AAP:s kandidater är lika goda kålsupare som sina kollegor i de mer etablerade partierna. Samma undersökning visade att 30% av kandidaterna är miljardärer. Räknat i rupies är det inte lika extremt som det kan låta (dela på 10), men några ”vanliga” människor kan dessa kandidater knappast utge sig för att vara.
Den senaste tiden har jag läst många kommentarer, både på nätet i och i traditionella medier, som menar att AAP:s stora misstag är att de är för ivriga. Genom att skynda fram kandidater i för många distrikt och göra anspråk på att vara ett nationellt parti, har man sänkt ribban för lågt och tappat kontrollen över vilka kandidater man går till val med. Hade partiet i stället avvaktat en mandatperiod, lärt sig det politiska hantverket och sakta byggt upp en hederlig organisation av pålitliga kandidater hade man kunnat behålla det förtroende som byggdes upp inför lokalvalet i Delhi.
Nu riskerar korruption och kriminalitet att bli även AAP:s fall, trots att partiets agenda går ut på att bekämpa just dessa två företeelser.
