Foto: Joseph Ferris
NORDKOREA Den koreanska halvön nämns ofta som ett potentiellt epicentrum för nästa stora krig, och med jämna mellanrum mullrar det kraftigt, framför allt från den norra delen av halvön. Men hur stort hot utgör egentligen Nordkorea? Benjamin Katzeff Silberstein gör en djupdykning i den koreanska säkerhetspolitiken.
Den 13:e april i år riktades hela världens blickar mot Koreahalvön. Det sker varje gång Nordkorea mullrar. På plats i Seoul tedde sig omvärldens intresse något överdrivet. Sydkoreaner är vana vid nordkoreanska missiltest och hätska utspel. Man tog det hela med en större ro än vad man som utlänning i landet väntat sig.
Stämningen i Pyongyang verkade vara av en helt annan art. Nordkorea hade tidigare aviserat att man skulle skicka upp en simpel vädersatellit denna dag, och reportrar från hela världen hade bjudits in för att bevittna uppskjutningen. Vi har ingenting att dölja, och våra intentioner är alltigenom fredliga, var budskapet. Men omvärlden var inte lättövertygad. Man hävdade att Nordkoreas egentliga syfte var att testa sin teknik för ballistiska missiler, eftersom satellitens uppskjutningsraket (döpt till Unha 3 – ”Galaxen” på koreanska) till stor del liknade den ballistiska missilen Taepodong-2 – som också tros kunna bära en kärnvapenladdning.
Många andades ut då sydkoreanska myndigheter bara två minuter efter raketens uppskjutning kunde meddela att Nordkorea misslyckats. Raketen exploderade i flera delar och kraschade nära Sydkoreas södra kust. Den nordkoreanska statliga nyhetsbyrån KCNA meddelade senare kort och gott att ”satelliten misslyckats med att äntra sin omloppsbana”.
Uppskjutningsförsöket var en av flera händelser under de senaste åren som satt en svår fråga i fokus: vilket typ av hot, om alls, utgör Nordkorea? Frågan kan ställas på två olika nivåer: 1) Nordkoreas militära kapacitet – vad man kan faktiskt kan göra, och 2) en politisk nivå – vad det är troligt att man använder sin militära kapacitet till.
Norkoreas militära kapacitet
Raketuppskjutningen är en lämplig utgångspunkt för en diskussion om landets teknologiska kompetens. Nordkorea har länge ansetts hålla en hög nivå vad gäller utveckling av ballistiska missiler. Man har haft egen forskning och tillverkning ända sedan 1960-talet. Under mitten av 1980-talet köpte man Scud-missiler från Kina och Egypten, byggde om dem och exporterade dem sedan till länder som Iran, Syrien, Libyen och Pakistan (bland annat Irans Shahab-3-missil tros bygga på den nordkoreanska Rodong-missilen). Inledningsvis grundades Nordkoreas missilutveckling i säkerhetsmässiga överväganden, men i takt med att missilproduktionen blivit en alltmer lönsam affär har också de ekonomiska incitamenten blivit allt viktigare.
Nordkoreas alla missiltester är i grund och botten storpolitik och maktdemonstrationer, liksom då andra länder testar sina militära förmågor, men testerna är också rena reklamuppvisningar inför köpsugna världsledare. Den amerikanska forskningsgruppen Institute for Strategic Studies har gjort en ambitiös genomgång av Nordkoreas olika vapenprogram, och kallar Nordkorea för världens mest aktiva exportör av ballistiska missiler och dess kringutrustning. Till dags dato har man sålt missiler av Rodong- och Hwasong-typerna – i hundratalen – till länder som Egpyten, Iran, Libyen, Pakistan, Syrien, Förenade Arabemiraten och Yemen.
Raketkraschen satte dock en helt annan bild av Nordkorea än den av den kompetent missilbyggare, och ledde till frågan om hur det står till med den nordkoreanska spetskompetensen. Vid Sovjetunionens fall lockades ett ansenligt antal ryska forskare, som tillfälligt hamnade i arbetslöshet då den säkerhetspolitiska kartan ritades om, att resa till Nordkorea för att bidra i landets utveckling av militärteknologi. Många fanns redan i landet som en form av bistånd från Moskva och övertygades om att stanna kvar mot löften om löneutbetalningar från Pyongyang. Den nordkoreanska hanteringen av Unha-raketen kännetecknades av vissa egenheter som dessa ingenjörer förmodligen hade baxnat över. Det var precis vad James Oberg gjorde, då han som korrespondent för amerikanska NBC News tillsammans med andra journalister besökte den plats där raketen stod förberedd för uppskjutning. Redan före uppskjutningen beskrev han hur mycket pekade på att raketen inte skulle kunna lyfta. Minsta smutsfläck under tiden före uppskjutning kan skada raketer som Nordkoreas, menade han, och påpekade också att det faktum att de församlade journalisterna kunde ta i raketen tydde på att den senare inte skulle kunna lyfta – små fettavtryck kan räcka för att störa en så känslig raket.
Visste de nordkoreanska ingenjörerna inte om detta? Eller vågade de inte säga till, av rädsla för att störa regimens planer på att visa upp raketuppskjutningen för en samlad omvärld, genom den stora presskåren på plats? Kanske var det helt enkelt så att ingen av de nordkoreanska ingenjörer som visste vad som kunde hända ville dämpa den euforiska stämningen. Vi kommer aldrig att få veta säkert.
Detsamma gäller frågan om Nordkoreas kärnvapenprogram, som är så viktigt för landet att det fördes in i landets konstitution i en revision i april i år. Misstankarna om nordkoreanska kärnvapen väcktes 1988, då en amerikans spionsatellit för första gång såg den sedermera världskända kärnreaktorn i Yongbyon utanför Pyongyang. Första gången man öppet informerade omvärlden om ett kärnvapenprov var år 2006, men många bedömare menade att explosionen var alldeles för liten för att kunna ha varit en kärnvapenladdning av betydande storlek. Det förändrades i maj 2009, då regimen återigen utannonserade en provsprängning. Kraftigt seismisk aktivitet uppmättes längs Nordkoreas gräns mot Kina och Ryssland, och de flesta forskare var eniga i om att det tycktes ha rört sig om en verklig provsprängning. Enligt forskning och uppskattningar så nyliga som augusti fortsätter Nordkoreas program för urananrikning framåt i rask takt.
Att kunna spränga en kärnvapenladdning är dock inte samma sak som att faktiskt kunna använda den mot andra länder. Nordkorea tros allmänt inte ha den teknik som krävs för att kunna aptera en kärnvapenladdning på en missil med tillräcklig räckvidd. Vid firandet av Kim Il-sungs 100:e födelsedag visade man upp vad man hävdade var interkontinentala ballistiska missiler med nukleär kapacitet, men analytiker dömde snabbt ut dem som låtsasmodeller.
Den politiska faktorn
Oavsett huruvida Nordkorea har tillgång till kärnvapen i detta nu, eller om tekniken fortfarande är under utveckling, är den politiska frågan den mest väsentliga. Nordkorea kan nämligen orsaka stor skada i vilket fall som helst om regimen skulle vilja. Man har en av världens största arméer sett i antalet soldater, och landets samhällsstruktur gör att mobiliseringsmöjligheterna är ännu större. Utrustningen är förvisso gammal och sliten, och Nordkoreas flygvapen är mer av ett anrikt museum än en institution med sprängkraft, men strukturerna finns på plats och är redo att moderniseras om så skulle krävas. Man har dessutom tillgång till en omfattande arsenal av kemiska och biologiska vapen – oklart i vilket skick – och trots arméns i stora drag gamla och slitna utrustning torde det ändå vara rimligt att anta att Nordkorea har kapacitet att slå hårt mot sina fiender, i någon form, med kärnvapen eller utan.
Hur rädd ska man då vara för Nordkoreas vapen? På kort sikt finns inga direkta skäl till rädsla. Det nordkoreanska ledarskapet har inget att vinna på att utan provokation eller pragmatiskt realiserbart mål anfalla Seoul eller Tokyo. Det finns en bild av det nordkoreanska ledarskapet som irrationellt, nyckfullt och farligt. Den är till stor del osann. Risken att ledarna i Pyongyang skulle skjuta en större missil mot en sydkoreansk stad helt utan förvarning eller långt gången upptrappning är obefintlig. De är nämligen fullt medvetna om att det skulle innebära slutet för regimen som sådan. Granatskotten mot den sydkoreanska ön Yeonpyong i november 2010 kan tyckas vara en irrationell handling, men man måste minnas att Nordkorea inte erkänner den havsgräns där en sydkoreansk militärövning ägde rum då skotten avfyrades. Förvisso har samma övning hållits på ungefär samma plats årligen sedan länge, men den nordkoreanska maktapparaten är inte konstant, och kanske satt nya beslutsfattare med andra strategiska idéer än tidigare vid avtryckarknappen just den dagen. Nordkorea ville påminna USA och Sydkorea om att man faktiskt har både kraft och ambition att bita ifrån då man tycker att det krävs.
Däremot finns en helt annan och fullt befogad typ av oro för Nordkoreas vapen.
Nordkoreas stora militärapparat kan i sig ses som ett tecken på irrationalitet bland makthavarna. Den militära strukturen är enorm och kostsam, samtidigt som landets övriga ekonomi mer eller mindre ligger i spillror. För att förstå anledningen till Nordkoreas extrema militarisering måste man också begripa vilka rötter den nordkoreanska nationen vilar på. Landet grundades och byggdes upp av personer som fått sin politiska skolning under motståndet mot den japanska kolonialmakt som styrde halvön mellan 1910 och 1945. De fostrades in i en lång koreansk tanketradition där omvärlden är ett farligt och hotande element.
Denna tanketradition är en produkt av århundraden av invasionsförsök från närliggande stater. Kim Il-sung och hans krets var fast besluten om att en gång för alla skapa en självständig koreansk nation, stark nog att försvara sig mot yttre påverkan. Detta är själva grunden i landets statsfilosofi, och ledarskapets fanatiska övertygelse om den historiska vikten av uppgiften gör att det eventuella dåliga samvetet över folkets lidande får vila vid sidan. Nationens försvar kommer först. Det är därför en missuppfattning att se Kim Il-sung och Kim Jong-il som misslyckade ledare. Deras främsta mål var aldrig att skapa en ekonomiskt stark nation – självständigheten har alltid varit det allra viktigaste. De två lyckades faktiskt med vad andra generationer koreanska ledare misslyckats med: att hålla nationen intakt.
Givet denna grund är det mycket osannolikt att tänka sig att Nordkorea någonsin kommer att ge upp kärnvapenplanerna fullt ut. Nordkoreas inhemska vapenforskning har sina rötter i 1950-talet, bara några år efter att Koreakriget avslutades. Givet att försvaret av statsbildningen är de nordkoreanska ledarnas främsta prioritet är det fullt logiskt att de också vill ha tillgång till det kraftigaste av alla avskräckande medel. Nordkorea som kärnvapenmakt är ingen önskvärd realitet, men likafullt pekar mycket på att omvärlden kommer att tvingas leva med den.
Även om Nordkorea troligtvis inte kommer att använda sina kärnvapen (eller kemiska vapen heller för den delen) om inte en osannolik och skarp situation uppstår där de inte längre har någonting att förlora, finns det en stor risk i landets kärnvapeninnehav och omfattande missiltillverkning. Nordkoreas vapentillverkning är en viktig inkomstkälla för regimen, och även en garanti för att man alltid kommer att ha en egen tillförsel av vapen. Man kommer inte att upphöra eller minska den inom en överskådlig framtid. Exporten av ballistiska missiler och andra vapen till skurkstater är i sig en klar fara, men ännu större risker finns. År 2007 bombade israeliskt stridsflyg en kärnreaktor i Syrien. Syrien misstänktes då under ett antal år ha försökt skaffa kärnvapenkapacitet med nordkoreansk hjälp. Nordkorea säljer nukleärt material till den som vill och kan betala. Nästa gång kanske förslaget kommer från ett globalt och välfinansierat terrornätverk. Hur regimen skulle reagera i det läget är omöjligt att säga.
