Rysk-ukrainska vänskapsmonumentet i Kiev. Foto: Matt Shalvatis
UKRAINA Fantomsmärtor, yrsel och meningslösa avtal. Så ser EU:s inblandning i konflikten i Ukraina ut om man frågar Putins rådgivare. Mats Johansson skriver om ryska bakslag – och framgångar – i Ukraina och Europarådet.
Det har inte varit någon rysk succévecka, den gångna. Trots utpressningen mot Ukraina håller Moskva på att tappa greppet om denna ”sin” randstat på grund av folkresningen i Kiev. Våldet mot demonstranterna visar att hur många miljarder Putin än lovar Janukovitj räcker det inte för en fredlig lösning.
Läget illustreras av en diplomat med erfarenhet från Moskva som häromdagen hävdade att Kreml faktiskt struntar i om Sverige och Finland går med i Nato – det är vad länderna i det forna imperiet gör som räknas: Georgien och Ukraina.
I det sammanhanget är det intressant att notera att med ryska ögon är Sverige i högsta grad inblandat i den ukrainska befrielseprocessen. Tillsammans med Polen är det Sverige som ligger bakom EU:s försök att ansluta Ukraina, hävdar en av Putins utrikespolitiska rådgivare, Sergej Karaganov (nätsajten ej.ru 2/1, samtal med Leonid Mojzjes). Som ledande strategisk tänkare kan hans analys tjäna som lackmustest på den ryska politiken, stormaktsarrogansen är genomgående i den långa texten (översättning: Bengt Eriksson):
”För att demonstrera att man fortfarande är en utrikespolitisk aktör (något som ingen längre tror på) bestämde sig Europeiska unionen för att ”ansluta” Ukraina. Här fanns också såväl polska som svenska fantomsmärtor efter en sedan länge flyktad storhet. Ganska sorgliga sådana också.”
Karaganovs kommentar till det som skulle komma i Kiev är också kremlsk: ”Det är ingen som bekymrar sig för Ukraina, för tillståndet hos landets folk.” Putins utpressningspolitik för att behålla landet i den ryska sfären är korrekt: ”Om Ukraina undertecknat det ur ekonomisk synpunkt meningslösa associeringsavtalet så hade Ryssland tvingats införa kompenserande handelshinder som spärr. Resultatet hade blivit att Ukraina hade fallit ihop ännu snabbare. Man hade ändå blivit tvungen att hjälpa landet. Men i det fallet hade vi fått ´betala´ för EU:s ´seger´.”
Förklaringen till den utländska kritiken mot OS i Sotji är också kostbar. Enligt Karaganov beror den på västlig svaghet: ”Orsaken till misslyckandena är den yrsel av framgången man drabbades av efter vad som verkade vara en seger i det kalla kriget.”
Utvecklingen under Putin sammanfattas i en mening: ”Jag ser inga särskilda tecken på mörkermakt.”
Med sådana rådgivare är det inte förvånande att Putins aggressionspolitik ser ut som den gör. Hur det ryska agerandet i Ukraina slutar återstår att se, men att Kreml nu vill agera ”medlare” ter sig bisarrt mot bakgrund av den ryska inblandningen för att stoppa den västliga vridningen – om man inte anser att bocken är den bästa trädgårdsmästaren.
Bättre gick det inte för Putin i måndags, då Europarådet valde ny president för den parlamentariska församlingen. Även där led Kreml nederlag, efter ett maktspel på högsta nivå under veckans session i Strasbourg.
Ett centralt mål för den ryska kampanjen är att stoppa en kritisk rapport om fallet Magnitskij från att antas, vilket hade underlättats om man hade fått rätt president vald. Putins kandidat var den konservative britten Robert Walter, för vilken den ryska delegationens ledare Pusjkov hade skrivit ett förord i ett brev till den liberala gruppen (ALDE) i hopp om att splittra dennas stöd för den liberala kandidaten Anne Brasseur.
Men måndagens omröstning visar att ”kaviardiplomatin” har sina begränsningar även i en sådan församling som Europarådet, där lojaliteterna ofta är oklara; Brasseur vann med röstsiffrorna 165-125, stödd av de tre stora partigrupperna.
I fallet Magnitskij trappar Kreml upp genom fortsatt processande mot den döde Magnitskij och hans efterlevande men också med ett påhittat åtal mot en av hans tidigare kolleger, Eduard Khairetdinov. Mer om det i rapporten Refusing impunity for the killers of Sergei Magnitsky.
Mycket står på spel för de ryska myndigheterna, i form av nya internationella sanktioner mot de inblandade som skulle begränsa deras rörelsefrihet i väst och därmed tillgången till utsmugglade förmögenheter.
Mats Johanssons rysslandsbok ”Kalla kriget 2.0” finns nu åter i bokhandeln efter nytryck.
