Sedan Eurovisionsfinalen i Azerbajdzjan förra året har situationen i landet förvärrats.
AZERBAJDZJAN Inför Eurovision Song Contest finalen i Baku förra året höjdes förhoppningar om att press från övriga Europa skulle leda till mer respekt för mänskliga rättigheter, pressfrihet och säkerhet. Ett år senare har situationen bara förvärrats, skriver Sebastian van Baalen.
Mitt bestående minne av ett besök i Azerbajdzjan för lite drygt ett år sedan är de döda träden längs strandpromenaden i huvudstaden Baku. Strandpromenaden är i övrigt mycket vacker, med utsikt över Kaspiska havet och Bakus centrala delar. Gräsmattor, fontäner och välskötta rabatter dominerar och få tuggummin har hunnit fastna på asfalten. Trots det kantas promenaden av döda eukalyptusträd.
För ett år sedan hamnade Baku tillfälligt i rampljuset under en hektisk schlagervecka i maj. Men fram till dess var såväl Baku som Azerbajdzjan en vit fläck på kartan. Det som en gång var en lukrativ handelsstad längs sidenvägen förföll till en av världens mest förorenade städer under Sovjetockupationen. Landets moderna historia inleddes 1991 när republiken Azerbajdzjan föddes ur Sovjetunionens ruiner. Idag styrs landet av president Ilham Aliyev som tog över sin far Heydar Aliyevs tioåriga styre 2003.
För mig representerar de döda eukalyptusträden Aliyev-regimens misslyckande. När träden planterades lät experter meddela att de från Australien importerade träden inte skulle överleva det kalla vinterklimatet mellan Kaukasus berg och Kaspiska havet. Men regimen, som är en av världens mest repressiva, vägrade lyssna. Nu kantas ett av stadens skrytbyggen av döda eukalyptusträd.
I vanliga fall får regimens politik betydligt allvarligare konsekvenser. Sedan Eurovisionsfinalen i Baku förra året har situationen i landet förvärrats. Oppositionella journalister arresteras, fredliga protester slås brutalt ned och civilsamhället är under belägring. Freedom House beskriver situationen som alarmerande och uppmanar internationella institutioner och västerländska regeringar att fördöma den azeriska regeringens agerande. Human Rights Watch varnade tidigare i år för att situationen i landet förvärrats under det senaste året.
Greg Simons, forskare vid institutionen för Eurasiastudier vid Uppsala Universitet, bekräftar den bilden.
– Missnöjet har verkligen bubblat upp till ytan under det senaste året, menar han. Framförallt pyr missnöjet på gräsrotsnivå. Den azeriska regeringens svar är att öka förtrycket.
Han förklarar att det ökade missnöjet beror på en rad olika faktorer; missnöje med den hårda statliga kontrollen, korruptionen som genomsyrar samhället samt ett ökat förtryck mot troende. Den 10 mars i år slogs en fredlig protestmarsch i centrala Baku ned med vattenkanoner och tårgas. På mindre än två timmar arresterades eller avvisades de mer än 100 demonstranterna.
Azerbajdzjans plats i internationella rankingar säger mycket: 156/179 plats på Reportrar Utan Gränsers årliga pressfrihetsindex, 139/174 plats på Transparency Internationals korruptionsindex och stämpeln ”Not free” i Freedom Houses demokratiutvärdering.
En av dem som upplevt det auktoritära förtrycket är Adila Karimov. Hon heter egentligen något annat men föredrar att vara anonym av säkerhetsskäl.
– Att avslöja min identitet skulle utgöra stor fara för såväl mig som min familj, förklarar hon.
För ett år sedan berättade hon för mig om hur hon och hennes familj tvångsvräktes från sin lägenhet vid Flag Square i centrala Baku; platsen skulle bereda väg åt finalarenan i Eurovision Song Contest. Familjen fick vräkningsbeskedet på en avriven papperslapp och tvingades lämna sitt hem och sina ägodelar iklädda enbart pyjamas en kall vinternatt. Ersättningen uppgick inte ens till halva marknadsvärdet och räckte inte till en liknande lägenhet. Flera grannar fick ingen ersättning alls.
Under det senaste året har Adila och hennes grannar stämt staten för att i enlighet med azerisk lag få skälig ersättning.
– Enligt rätten revs vårt hus aldrig utan vi ska ha sålt det till en person vid Bakus stadsadministration, berättar hon över telefon. Men den här personen dök aldrig upp i rätten och du har ju sett med egna ögon att husen inte står kvar.
Adila, tillsammans med sin syster, systerdotter och åldrade mamma tvingas nu bo i en underdimensionerad lägenhet i stadens utkanter och har förlorat motsvarande tusentals kronor. Deras öde delas av tusentals andra azerier som tvångsvräkts för att staden ska renoveras i glamourös Dubai-stil.
Tack vare oljetillgångarna har Azerbajdzjan haft en god ekonomisk utveckling de senaste åren. Samtidigt ser befolkningen allt mindre av pengarna – det mesta sugs upp av korrupta tjänstemän. Det faktum att ekonomin är näst intill oberoende av omvärlden nämns som en svårighet vad gäller omvärldens möjligheter att sätta press på regimen.
– Om man vore seriös med att sätta press på regimen skulle man sluta köpa deras olja, menar Greg. Men det lär inte hända.
Adila och hennes grannar hoppas på att kunna ta fallet till Europadomstolen, men de har fått höra att fallet endast kommer tas upp ifall de först gått igenom alla landets egna instanser. Något som är lättare sagt än gjort.
– Inte ens våra advokater bryr sig om att komma till rätten, säger hon.
Men trots att landet tillhör ett av världens mest repressiva utmålas det sällan så. EU, Europarådet och FN har alla varit förhållandevis tysta vad gäller kritik mot Azerbajdzjan.
– Givet hur auktoritär den azeriska regimen är så är det anmärkningsvärt att den inte ses som en av ”the bad guys”, tycker Greg. Troligtvis beror det på det faktum att landet sitter på viktiga naturresurser som olja och gas. Samtidigt är EU rädda för att Azerbajdzjan ska avskräckas av en alltför hård retorik och istället knyta närmare kontakter med Ryssland.
Att Azerbajdzjan skulle lockas till forna antagonisten Rysslands sfär är en föga trolig utveckling, men inget är omöjligt om landet pressas alltför hårt menar Greg.
En annan förklaring kan vara regimens starka fokus på dold propaganda. Greg beskriver hur utländska journalister och forskare erbjuds stora summor pengar för att skriva på uppdrag av den azeriska regeringen, rapporter som sällan kritiserar landet mer än pausunderhållningen under Eurovisionfinalen. Aktivister jag talat med har vittnat om hur staten skapar så kallade GONGOs (Government-organized non-governmental organization), organisationer som ska likna människorättsorganisationer men som istället infiltrerar och underminerar det civila samhället.
– Våra NGO:s är falska, vår media är falsk, vår opposition är falsk, kommenterade advokaten Zohrab Ismayil förra året. Ingenting är på riktigt i Baku!
Nu är det dags för Sverige att stå värd för Eurovisionsfinalen. Förhoppningarna om förändring i Azerbajdzjan är borta.
– Visst har Europa svikit en vanlige azeriern, kommenterar Greg. Men det är knappast någon överraskning. Trots det ska man inte bortse från att Eurovisionen kortvarigt satte landet på kartan. Utan schlagern hade de inte fått någon uppmärksamhet alls.
