Tusentals cykelskelett ligger hopsamlade i rad efter rad på gigantiska skrotupplag som resultatet av den våldsamma slutstriden. Tusentals cykelskelett har naturligtvis tusentals ägare… Foto: Jan-Olof Bengtsson
SRI LANKA I november presenterade FN en rapport om det seglivade inbördeskriget på Sri Lanka som tog slut 2009. Jan-Olof Bengtsson har besökt platsen för krigets värsta inferno där marken knappt hunnit kallna, och rapporterar från minerade marker och rebelledarens övergiva bunker.
Krigszonen i nordöstra Sri Lanka var i slutskedet bara en smal landremsa på ungefär 15 kvadratkilometer med havet i ryggen. Då – under de första fem månaderna 2009 – var uppskattningsvis 150 00 vettskrämda människor inträngda där som mänskliga sköldar. Över 35 000 lyckades ta sig ut. 40 000 människor dog.
Tiden har gått men det är fortfarande förunderligt stilla när man nu drygt två år senare tar sig fram genom området. Bevisen över vad gisslan tvingades uppleva är många. Tusentals bilvrak, perforerade och förvridna av kulhål eller granatsplitter, är uppschackade i gigantiska kilometerlånga skrothögar längs den lilla grusvägen. Lite vid sidan om ligger rad efter rad av förvridna cykelskelett. Barncyklarna är separerade. Varje förvriden cykel måste ju ha haft en ägare? Vad har hänt med dem?
Det är svårt att föreställa sig förödelsen under vilka omständigheter som den instängda civilbefolkningen fick klara sig under striderna. Brunbränt, härjat och med halshuggna palmer…
Vi åker igenom öde småbyar där husen är sönderskjutna, brunbrända och till synes lämnade i all hast medan palmer groteskt halshuggna av granatsplitter, vajar märkligt. En flock vildhundar springer snett över vägen. Det är väldigt tyst.
”Det här var fortfarande stängt för utlänningar fram till i somras”, säger vår tamilske guide. Han är gravallvarlig. ”Men nu börjar befolkningen återvända. De som mentalt orkar”.
Egentligen är det ingen som vet det exakta antalet dödsoffer för Sri Lankas blodiga inbördeskrig vid Indiens sydspets och där epitet ”paradisö” närmast framstått som galghumoristiskt de senaste decennierna. Från krigsutbrottet som skrivs till juni 1983 fram till det definitiva slutet den 18 maj 2009 menar bedömare att totalt uppemot 130 000 människor miste livet.
Det enskilt värsta infernot var just här, strax norr om Mullaittvu, eftersom den sista striden utspelade sig här. Det var en oförsonlig slutstrid mellan regeringssidan som sköt in artillerigranater ”likt fallande mangofrukter”. Och de alltmer desperata tamilska tigrarna (LTTE), inringade i en kniptångsrörelse, och som tvingat kvar befolkningen som en mänsklig sköld. De som försökte fly blev skjutna utan pardon.
Så sent som den 15 november presenterade FN en rapport på 128 sidor som är svidande kritisk till de stridande parterna. Man talar om en flagrant nonchalans för civilas skydd, rättigheter, välstånd och liv samt ett totalt misslyckande för respekten att följa de internationella lagarnas normer.
Men även självkritiken är stor inom FN för att man under press drog tillbaka sina observatörer från krigszonen och därmed banade väg för närmast urskiljningslösa och oinskränkta artillerimattor från regeringssidan. Men bortdragandet öppnade även upp för terror från LTTE:s sida som i strid med alla krigets lagar tagit civilbefolkningen som gisslan. Och som trots en proklamerad vapenvila från regeringssidanden 29 januari på 48 timmar, cyniskt ändå vägrade släppa ut den vettskrämda och inringade befolkningen. Det finns naturligtvis inget sådant som civiliserade krig som följer någon regelbok, Särskilt inte ett inbördeskrig som detta. Det är ett krig som splittrat, skrämt och lemlästat sin befolkning på 21 miljoner, varav 18 procent är tamiler, i över ett kvartssekel. Men som i geografiska termer egentligen bara utspelade sig över ett område i norr och nordost motsvarande högst en tredjedel av Götalands. Men där hela landet hukade sig i rädsla för bomber på tågstationer, bussar och torg var som helst, när som helst. Och där familjer medvetet delat på sig när man skulle åka buss eller tåg så att inte alla skulle stryka med, utifall att…
Kriget är slut. Men som vanligt återstår det gigantiska arbetet med minröjning som kommer att ta åtskilliga år. Det är inte för inte man kallar minor för människans mest djävulska uppfinning.
Slutstriden i maj 2009 kan uppfattas som en cynisk massaker där ändmålet fick helga medlen. Och där båda sidor struntade i att civilbefolkningen fanns mitt emellan. Fördömande är på sin plats, men också försök till förklaringar.
För med allt i beaktande är det en oerhört svår och komplicerad moralisk ekvationen att lösa. Hur många oskyldiga hade kunnat räddas om LTTE kapitulerat under slutstriden och insett det meningslösa i att fortsätta? Hur många civila hade inte kunnat räddas undan dödligt granatsplitter om FN-observatörer funnits på plats som en återhållande faktor?
Å andra sidan – hade kriget tagit slut då? För vapenvilorna och förhandlingarna har varit många under årens lopp med mängder av internationella medlingsförsök, inte minst norska. Men stridigheterna har ständigt blossat upp igen efter påstådda löftesbrott, omgrupperingar och förhalningsvinster.
I en efteranalys verkar det faktiskt som att regeringen i Colombo var villig att stå ut med alla de internationella fördömanden man visste skulle komma efter artilleribeskjutningarna. Anklagelser om övergrepp avfärdades närmast automatiskt som färgade och partiska. Men internt tycktes man mena att det var priset man fick betala för att en gång för alla, fullständigt och slutgiltigt ha utplånat LTTE.
Den 18 maj 2009 dödades den karismatiske LTTE-ledaren Prabhakaran av inkommande regeringseld, inträngd i det träsk där han höll sitt sista stånd med ett 30-tal av sina egna. Ett tidigare flyktförsök i en ambulans hade misslyckats.
Bara 14 dagar tidigare – den 29 april – hade den tillreste brittiske utrikesministern David Miliband och hans franske kollega Bernard Kouchner i samtal med regeringen i Colombo försökt få till ett eldupphör och ett stopp på de förödande artillersalvorna. Man föreslog också naivt att få besöka LTTE och stridszonen för att hitta en lösning.
Allt avfärdades mycket bestämt och irriterat av regeringen. Det var även tänkt att utrikesminister Carl Bildt skulle ha varit med sina två kolleger, men han vägrades inresevisum. Mindre än ett år senare stängdes Sveriges ambassad i Colombo på grund av – som det hette – ”besparingsskäl”.
När kriget var slut och LTTE besegrats hade 300 000 tamilska flyktingar, bestulna på allt utom livet, samlats ihop i läger i nordost som de var förbjudna att lämna. Regeringen fick utstå mycket kritik för översitteri och de primitiva förhållandena. Men en av anledningarna – sades det – var att skydda befolkningen och spåra upp de LTTE-soldater som låg och tryckte eller misstänktes försöka smälta in i flyktingströmmen
Av flyktingarna har nära 200 000 kunnat återvända hem medan fortfarande 100 000 är kvar under lägerliknande omständigheter på grund av att de vill flytta tillbaka där de flytt ifrån, men inte får. Dessutom återstår mycket minröjning. Vi passerar mängder av varningsskyltar och minröjare i arbete längs vägarna. Åter igen – något onormalt som blivit en normalitet.
LTTE:s vapenarsenal var undermålig. Men uppfinningsrikedomen var enorm. Här en av “stridsvagnarna” – en bepansrad väghyvel förstärkt med skenor från uppbruten järnvägsräls.
Att nu – efter 25 år – kunna åka runt i norra och nordöstra Sri Lanka och ta sig genom Elefantpasset ända upp till Jaffna, som varit delar av en oåtkomlig krigszon bakom mängder av militära vägspärrar, är en märklig upplevelse. Nu är det bara en enda stor militär checkpoint som ska passeras och passen fotostatas innan man tillåts rulla norrut. Tidigare var det ett totalförbjudet för alla utlänningar. Vägspärrarna upp till Jaffna i norr kunde handla om ett 50-tal. Passagerarna fick kliva av bussarna, ta sitt bagage och låta sig genomsökas. Om och om igen. Sträckan på ungefär 15 mil brukade ta minst lika många timmar.
Allt i norr och nordost är otroligt eftersatt under den långa isoleringen och egentligen ett utmärkt levande nationalekonomiskt exempel på att utan fungerande infrastruktur, ingen tillväxt. Vägnätet är uruselt och ett tragiskt skämt med maxhastigheter på 20-30 km i timmen. . Även om mängder av japanska och kinesiska vägprojekt är i full gång för att bygga nytt.
Järnvägsstationen i Jaffna ligger helt urblåst och öde. Det växer blommor på banvallarna. Tågtrafiken mot söder upphörde redan i slutet av åttiotalet när LTTE bröt upp rälsen för att använda skenorna som armeringar i sina bunkrar. Eller i sina hemmagjorda stridsvagnar som ursprungligen kunde vara en väghyvel eller en grävskopa. Flera av ”stridsfordonen” står nu som utslagna segermonument lite här och där. Som symboler på uppfinningsrikedom men också som tecken på underläge. Infrastrukturplanen är att tågen mellan norr och söder ska börja rulla igen våren 2014.
Vi möter en befolkning i Jaffna som verkar leva 25 år efter sina singalesiska landsmän i den pulserande huvudstaden Colombo 35 mil söderut med sina västerländska märkesbutiker, lyxrestauranger, parkeringsvakter, nya skyskrapor och flerfiliga genomfartleder. I Colombo pratar ungdomarna framtidstro och engelska. Deras jämnåriga kamrater, hittills utbildningsmässigt totalisolerade i uppe i norr, pratar osäkerhet nästan bara tamilska.
Det råder definitivt ingen svält men allt känns påvert och utbudet är magert. Mobilnätet infördes så sent som 2006. IMF uppskattar nästa års tillväxt för Sri Lanka till nästan sju procent. Men det känns inte som om någon av dessa procentsatser gäller forna ”Tigerland”.
Den militärt synliga närvaron har visserligen gradvis trappats ner sedan krigsslutet 2009. Men fortfarande lever norra och nordöstra Sri Lanka under en onormalt hög militär övervakning av 50 000 soldater. Som visserligen uppgick till det dubbla under kriget. Men som fortsatt, och tyvärr, gör det onormala till en slags normalitet. Som parantes kan nämnas att så sent som 1979 – alltså fyra år före inbördeskrigets utbrott – hade hela Sri Lankas försvarsmakt bara 9 000 soldater.
Soldatyrket är för övrigt välbetalt och lockar många unga arbetslösa från söder. Lönen ligger på 40 000 rupies i månaden, motsvarande drygt 2 000 kronor. Jämförelsevis tjänar en kvalificerad lärare 25 000 rupies. Det ger perspektiv på prioriteringarna. Det finns för övrigt inte en enda polis i området av tamilskt ursprung.
De två språken utgör också en komplicerad olikhet att bygga förtroende på. Samma land – olika språk, olika tecken i alfabetet!
Inbördeskriget blev även en dyrköpt erfarenhet för Indien som i juli 1987 anlände med sina första ”fredssoldater” och som mest hade nära 100 000 man på ön. Men där det paradoxala inträffade att regeringssidan i Colombo gick i allians med LTTE och som under en period skickade både pengar och vapen som hjälp för att köra ut bådas fiende. Inga främmande soldater på vår mark. Så kan det gå i krass realpolitik.
När Indien i mars 1990 lämnade/kördes ut från Sri Lanka hade man förlorat 1200 soldater. Den 21 maj 1991 hämnades LTTE ytterligare genom att en kvinnlig självmordsbombare sprängde sig själv och Rajiv Gandhi i luften på besök i den indiska delstaten Tamil Nadu. Då var Gandhi redan bortröstad som premiärminister och satt i opposition.
Mängder av singaleser från söder kommer nu i chartrade bussar den forna krigszonen för att uppleva miljöer som de tar till sig med skräckblandad nyfikenhet.
Nedgången till LTTE-ledaren Prabhakarans underjordiska kommandobunker. Fram till januari 2009 centrum i hans luftkonditionerade och fruktade djungelläger. Nu övergiven och stinkande av piss, ruttet trä och ångest.
Ett både märkligt och fascinerande ställe att besöka mitt inne i djungeln är LTTE-ledaren Prabhakarans hemliga högkvarter som slutligen upptäcktes genom rigorös flygspaning. Det är ett starkt besatt bunkerläger med elverk, radiomaster och underjordiska garage med mera som ligger innanför flera ogenomträngliga taggtrådscirklar och skyttevärn. I mitten finns nedgången till hans underjordiska kommandobunker som sträcker sig fyra våningar (67 feet) ner i marken.
Då var den luftkonditionerad. Nu stinker den piss, ångest och ruttet trä. Men den är ett givet mål för besökare att låta sig fotograferas vid och trängas i den smala trappan för att gå upp eller ner. Allt är målat i sjukhusgrönt.
Bland singaleserna var Prabhakaran den onde själv medan han för tamilerna var oinskränkt ledare. Älskad av en del, fruktad av alla.
Dock saknar lägret helt spår av strider eftersom det övergavs några dagar innan det intogs av armén den 31 januari 2009.
I dag har djungelbasen ungefär 3 000 dagliga besökare – både singaleser och tamiler, men få västerlänningar letar sig hit. Men basen lär bli ett självklart resmål för alla intresserade av världshistoria i nutid.
Fortsätter man på de skumpiga vägarna ytterligare en halvtimme mot kusten, genom skogar av halshuggna palmer, stinkande artillerikratrar och passerar en och annan bondefamilj med vagn som fått tillstånd att återvända hem, når man fram till ett märkligt ”segermuseum”.
Det är de hopsamlade resterna av LTTE:s självmordsflotta: Hemmagjorda miniubåtar i olika storlekar som skulle fyllas med sprängmedel och sedan navigeras in mot något singalesiskt krigsfartyg eller marinbas för att sedan explodera. Och märkliga enmanstorpeder med samma uppgift. Ryktena om LTTE-krigarnas dödsförakt och med cyanidkapslar om halsen om de skulle tillfångatas, var en viktig del i propagandakriget. Men tvångsrekryterade barnsoldater talade man tyst om.
Det är segraren som skriver historia. I ett märkligt utomhusmuseum visas de tamilska tigrarnas “självmordsflotta” upp. Små dödliga farkoster fyllda av sprängmedel där fantasin oftast har överträffat sig själv.
Även här går tillresta besökare från söder runt med stora ögon. Utlagda på marken ligger rader av märkliga vattenfarkoster producerade i LTTE:s primitiva men synnerligen effektiva vapenfabriker. Och skylten: ”Terrorist´s suicide boats”. Går man tillbaka i de internationella nyhetstelegrammen upptäcker man att många av farkoststyperna var dödligt effektiva mot regeringssidan.
Sri Lanka har en lång och tung väg att gå för att kunna återerövra gamla trygga och välkomnande turistepitetet ”paradisö”. Men potentialen i nordost är enorm. Hotellanläggningarna är under uppbyggnad. De som står kvar har sedan tidigare fräschas upp och ingen behöver längre betala krigsskatt till LTTE. De fantastiska stränderna – orörda av västerländska fötter i över ett kvarts sekel – väntar på nya besök. Turister har också börjat komma. Men än så länge bara i liten omfattning. Och mestadels i privat hopsydda arrangemang. Men en inte alltför djärv gissning är att charterbyråerna har hittat hit inom ett eller högst två år. Det kommer att resultera i kapitalinflöde, jobb, framtidstro och ett slut på utanförskapet.
Sri Lanka är i dag en krigshärjad nation som ser framåt – som man måste för mental överlevnad. Det är naivt att tro att det kan bli en förlåtelse mellan tamiler och singaleser som smärtsamt tvingas se tillbaka på många skjutna, sprängda och lemlästade släktingar och vänner. Däremot finns insikten om att den enda framkomliga vägen är den som stavas pragmatism och där ordet förlåtelse ersätts av ordet försoning. För krigströttheten och känslan av att ha förlorat 25 år är delad och monumental oavsett etnisk tillhörighet. ”Enough is enough”.
Där någonstans ligger lösningen.
