Foto: Chatham house
IRAK Under fastemånaden Ramadan dödades närmare 700 personer i koordinerade attacker i Irak. Salam Karam berättar om en stat i upplösning och växande religiösa konflikter. Det finns skäl att fråga sig om Irak är på väg in i ett nytt inbördeskrig.
Den för muslimerna heliga månaden Ramadan som nyligen avslutades blev en av de blodigaste i Irak sedan 2007. Närmare 700 personer omkom i koordinerade attacker som bar al-Qaidas signum. Attackerna var målinriktade. Offren var civila irakier som åt på restauranger och handlade på marknader efter den dagliga fastan. Majoriteten av attackerna utfördes i de shiamuslimska områdena i Bagdad. Sunniislamistiska grupper knutna till al-Qaida har tagit på sig ansvaret för dåden.
Irakierna ser med fasa på upptrappningen av våldet som börjar likna inbördeskriget landet upplevde under 2005-2007. Frågan många ställer sig är: Varför händer detta nu?
Det råder sorgestämning på irakiska TV-kanaler som på löpande band kablar ut bilder av blodiga trottoarer, begravningståg och omfattande närvaro av säkerhetsstyrkor. Flertalet dagstidningar, politiker och mina släktingar i Irak tycks vara överens om vad målet med dessa terrordåd är: att skapa ett nytt inbördeskrig mellan landets två stora religiösa grupper, Shia- och Sunnimuslimer. Ett tillstånd av anarki möjliggör för beväpnade grupper som al-Qaida att ta befäl över områden i Irak, införa sina egna lagar och rekrytera nya jihadister. Även detta påminner om läget 2005-2007.
Är Irak på väg mot ett nytt inbördeskrig? Den frågan ställde den irakiska tidningen Al-Mashreq (Orienten) nyligen till tolv irakiska parlamentsledamöter. Så gott som alla svarade bestämt nej med motiveringen att Iraks befolkning har upplevt inbördeskrigets smärtsamma fasa en gång, och därför är immuna mot de krafter som vill driva dem dit igen. Men medan det råder en bred samstämmighet kring detta är osämjan betydligt märkbar kring många andra frågor. Vem bär skulden för våldsupptrappningen? Varför sker denna upptrappning just nu? Vad är roten till problemet? Vem bör göra vad?
Det finns inga enkla svar på dessa frågor. Det råder ingen tvekan om att en del av förklaringen ligger i att al-Qaida har fått nytt självförtroende i Irak. Omfattningen och koordineringen av attackerna mot två av Iraks mest bevakade fängelser i Abu Ghraib och Taji norr om Bagdad i juli månad där över 500 al-Qaidafångar lyckades fly är ett klart tecken på detta. Enligt Iraks inrikesminister, Wissam al-Firaiji, inkluderade attacken mot Taji nio koordinerade självmordsbombare, tre bilbomber och över hundra granater. I april 2013 deklarerade Al-Qaidas ledare i Irak att de har förenat sig med syskonorganisationen i Syrien, Nusrat Front. Omfattning av detta samarbete är oklar.
Men al-Qaida är bara en del av historien. För att förstå det nuvarande våldet i Irak måste man förstå de mekanismer som orsakade inbördeskriget år 2005. Toby Dodge vid London School of Economics och Kenneth Pollack från Brookings Institution i USA, har på var sitt håll pekat ut tre huvudorsaker till uppkomsten av inbördeskrig sedan andra världskriget, alla tre relevanta för Irak. Den första är en allmän acceptans bland invånarna i ett samhälle för våld som legitimt medel. Den andra är statens förfall. Den tredje orsaken är politisk diskriminering av vissa segment av befolkningen.
Under Saddam Husseins styre blev sanktionerat våld mot oliktänkande och etniska och religiösa grupper – kurder och shiamuslimer – en norm. Två förödande krig mot Iran och Kuwait efterlämnade ett militariserat samhälle där varje hushåll hade minst ett automatvapen. Den irakiska statens förfall efter 2003 lämnade ett säkerhetsvakuum som först fylldes av kriminella gäng, sedan av religiösa miliser som styrde gatorna och till sist av terrorister och en motståndsrörelse till USA. På den politiska fronten diskriminerades sunnimuslimerna som tidigare favoriserats av Saddam Hussein av de nya shiitiska ledarna. Detta drev Irak mot inbördeskrig. Al-Qaida eldade skickligt på utvecklingen genom systematiska attacker mot shiamuslimer.
Sedan inbördeskrigets slut har irakierna med hjälp av USA försökt ta tag i dessa problem. Fram till år 2011 hade 24 miljarder amerikanska dollar spenderats på att återuppbygga den irakiska armén och säkerhetsstyrkorna. Idag har Irak närmare en miljon poliser, soldater och säkerhetsstyrkor, något många irakier ser som en garanti mot ett nytt inbördeskrig. Samtidigt har över 200 miljarder amerikanska dollar spenderats på att återuppbygga den irakiska statens infrastruktur. Men dessvärre har korruptionen i Irak nått alarmerande siffror.
Enligt Transparency International, som årligen undersöker och rankar länder utifrån graden av korruption, har Irak i flera år i rad hamnat nästan sist i världen. Korruptionen hindrar inte bara statens förmåga att leverera tjänster som elektricitet, utan också slår ett slag mot demokratitänkandet i Irak då de som bär ansvaret för korruptionen är de folkvalda och regeringen. Landets toppledare kämpar på var sitt håll för att överleva politiskt. Presidenten Jalal Talabani har varit på sjukhus i Tyskland sedan december 2012. Parlamentet är upptaget med en långdragen kamp om huruvida en missförtroendeförklaring bör utfärdas mot premiärminister Nuri Al-Maliki eller talmannen Osama Al-Nujaifi. Samtidigt är landets vice president Tareq Al-Hashimi anklagad för mord och dömd till döden i sin frånvaro. Detta har gjort den irakiska staten helt dysfunktionell.
Några vidare försök till politisk försoning har inte heller gjorts. Avgörande politiska beslut för nationens framtid sker utanför landets legitima lagar och demokratiska procedurer, i hemlighet och utan möjlighet till insyn. Samtidigt har det diskriminerande politiska språkbruket, arresteringar, våld och kidnappningar baserade på grupptillhörighet ökat.
Huruvida Irak kommer att drabbas av ett nytt inbördeskrig kan bara irakierna själva svara på och förhindra. Om ett år är det val i Irak. Upptrappning av våldet kommer att påverka förutsättningarna för valutgången. Frågan är vilka som blir vinnare; partier med en försonande politisk agenda eller sekteristiskt inriktade allianser, och huruvida det kommer speglas i irakiernas fasansfulla vardag.
