IRAN I takt med att konflikterna ökar mellan shia- och sunnimuslimer tycks Iran ompröva sin uppfattning om USA som ”Stora Satan”. Det skriver Bo-Ture Larsson, som anar en öppning till förbättrade relationer de två länderna emellan.
Irans president Hassan Rouhani utstrålar välvilja mot hela världen, och det med stöd av landets högste religiöse och därmed politiske ledare, ayatolla Ali Khamenei. Den senare har satt rubriken ”heroisk flexibilitet” på Irans politik under den nya regeringen av ”klokhet och hopp”.
Samtidigt heter det att inget ändras i den islamiska republikens ideologi och uppbyggnad.
Det sistnämnda kan vara riktat till de yngre krafter som gillade den förre presidenten Mahmoud Ahmadinejads konfrontationspolitik.
Inför hot mot regimen inifrån och utifrån vill ett åldrande etablissemang pröva en ny kurs.
Det har yppats mycket tvivel om graden av ”hopp” och ”flexibilitet” i Irans nya giv. Prövostenen, sett från väst är Irans vilja att trovärdigt sätta stopp för den uppbyggnad av förmåga att tillverka kärnvapen som inleddes redan av shahregimen på 1970-talet.
På den punkten kan besked komma ganska snart, vid förhandlingar som inleds denna månad i Genève.
Närmandet USA-Iran har jämförts med när president Nixon 1972 ändrade USA:s Kina-politik med start i ett symboliskt besök hos Mao. Iran är inte Kina, men ambitionerna är jämförbara. Som arvtagare till det persiska imperiet, och sedan 500 år främsta företrädare för shiagrenen av islam, bedriver Teheran utrikespolitik i stor skala.
I Iran pågår en ständig dragkamp inom regimen. Dess sammanhållande kitt är önskan att bevara det system som ger tillgång till maktens köttgrytor. För närvarande verkar det omvärlden uppfattar som anständiga reformkrafter ha övertaget. Motståndarna tillåter dem att testa sin förmåga att göra bättre ifrån sig än Ahmadinejad, vars politik ledde till isolering och sanktioner med förödande inverkan på ekonomin.
Det finns en hel del som föranleder Iran att omvärdera sin inställning till USA, den hatade shahens bundsförvant och därefter benämnd Stora Satan. I en kommentar i Zaman, en av de största tidningarna i Turkiet, heter det: ”Irans värsta fiender i Mellanösterns politik är de sunnimuslimska staterna, däribland Turkiet, men inte Israel och absolut inte USA”.
I fjol kallade USA:s dåvarande utrikesminister Hillary Clinton Irans regim för en ”militariserad teokrati” utan folklig legitimitet. I FN ett år senare sade president Barack Obama att USA inte strävar efter regimförändring i Iran.
Det må bara vara ord, men tyder det på en attitydförändring av lika stor vikt som iranska företrädares nya försonliga språkbruk.
Irans regim har i årtionden exploaterat den palestinska frågan och framställt sig som ett bålverk mot väst för att skydda sig från hotet från sunniterna, både etablerade stater som Saudiarabien och just nu shiahatande extremister i Irak, Afghanistan och Syrien. Det fungerar inte längre. Iran skulle inte ha annat val än att liera sig med USA. Och det kan båda tjäna på. För trots en historia av bitterhet är de logiska bundsförvanter. I alla fall ibland.
Undrens tid? Ja, många hoppas, inte minst de miljoner som flytt från Iran, flest till USA.