DEBATT Ett Natomedlemskap vore i grunden något positivt, men Sverige bör inte gå med så länge den gemensamma kärnvapenstrategin kvarstår. Vi ska inte bidra till ett människofientligt försvarstänkande. Det skriver Henrik Ehrenberg (Kd) i en replik till Mike Winnerstig.
Jag kan inte förlika mig med att Sverige ska bidra till ett försvarstänkande som i grunden är djupt människofientligt och bygger på i princip okontrollerbara konsekvenser – i slutänden människosläktets utplåning – i det fall kärnvapnen används
Nato har inga egna kärnvapen och det finns inget tvång för Natoländer att ha kärnvapen placerade på sitt territorium, skriver Mike Winnerstig och levererar ett hysch till dem som i debatten om ett svenskt Natomedlemskap ändå vill diskutera frågan om kärnvapen.
Mike Winnerstig har förstås rätt. Nato har inga kärnvapen. Det hade dock inte blivit mycket gjort i de Natoledda operationerna i Kosovo, Libyen eller Afghanistan om Nato var hänvisat till materiel och soldater i egen ägo och regi. Det är ganska mycket som Nato inte har. En sak har man dock: en gemensam kärnvapendoktrin.
Som så ofta i heta debatter tenderar det att handla om äpplen och päron. Vi är många som vill diskutera konsekvenserna för Sverige av att gå med i en försvarsallians med en gemensam kärnvapendoktrin. Detta måste gå att göra utan att det blandas med en diskussion om vem som äger och förvaltar kärnvapnen.
Jag menar att ett Natomedlemskap i grunden vore något positivt. Att stater som delar grundläggande värderingar och målsättningar samarbetar och lovar varandra militärt skydd är bra. Men det vore konstigt att bortse från att Natos hela försvarsstrategi bygger på ett gemensamt kärnvapenparaply och en gemensam strategi för dessa kärnvapen. Den dagen kärnvapen ska användas – vilket man får hoppas blir aldrig – förväntas medlemsstaterna vara delaktiga, oavsett om vapnen i fredstid befinner sig i annat land. Natos doktrin hotar eventuellt anfallande stater med kärnvapenanvändning i försvaret av alla Natoländer. ”Den största säkerhetsgarantin för de allierade består av alliansens strategiska kärnvapenstyrkor”, som Nato självt uttrycker det.
Så här formulerar Nato det förhållande som råder: ”Nya medlemmar är fullständiga medlemmar av alliansen i alla dess aspekter, inkluderat deras förbindelse till alliansens kärnvapenpolicy, och de garantier som denna policy ger till alla allierade.” Kärnvapenfrågan är således inte en fråga som bara berör gamla Natomedlemmar och de länder som innehar vapnen.
Av detta skäl landar jag därför i slutsatsen att Sverige inte bör vara medlem av Nato så länge den gemensamma kärnvapenstrategin och –planeringen kvarstår. Jag kan inte förlika mig med att Sverige ska bidra till ett försvarstänkande som i grunden är djupt människofientligt och bygger på i princip okontrollerbara konsekvenser – i slutänden människosläktets utplåning – i det fall kärnvapnen används. Jag tror inte heller att det är ett riktigt bärande argument att hävda att vi borde bli medlemmar för att inifrån påverka Nato att avskaffa doktrinen och avveckla kärnvapnen. Natos hela försvarsstrategi bygger som sagt i grunden på existensen av medlemmarnas kärnvapen.
Jag delar inte heller slutsatsen att kärnvapnen finns där och ändå – i värsta fall –kommer att användas, oavsett hur Sverige vrider och vänder sig. Det är en slags uppgivenhet eller likgiltighet som står i kontrast till ambitionerna att begränsa skadeverkningarna av vapenanvändning i form av krigets lagar och förbud mot kemiska stridsmedel eller antipersonella minor.
Jag har full respekt för dem som landar i en annan slutsats. Det är självklart fullt rimligt att inta en realistisk snarare än idealistisk hållning till Nato och dess kärnvapendoktrin. Det blir dock mycket märkligt om denna doktrin inte diskuteras och när de som tycker att det är bra att stå under ett kärnvapenparaply låtsas som om det regnar.
För att ett Natomedlemskap ska kunna diskuteras och accepteras är det nödvändigt att också ta ställning till en av organisationens grundpelare. Det går inte att ingå ömsesidiga försvarsförpliktelser genom Nato utan att ha en hållning till kärnvapnen. Om detta måste vi tala.
