DEBATT Jan Pie, Säkerhets- och försvarsföretagen, svarar på ett inlägg i Frivärld Magasin. Europeiska skattebetalare kan inte fortsätta spendera pengar på saker som inte behövs på grund av protektionism inom försvarsmaterielområdet. Det behövs en öppen försvarsmarknad.
Mårten Torson Lindberg skrev för ett par veckor sedan på Frivärld Magasins redaktionsblogg ett inlägg på temat ”Dags för en öppen försvarsmarknad?”. Den 27 maj framträdde jag i en hearing i Europaparlamentets utskott för säkerhet och försvar om framtiden för europeisk försvarsindustri och svarade entydigt ”ja”, på frågan som Mårten Torson Lindberg ställer.
Vi har i årtionden haft en situation med överproduktion, brister på stordriftsfördelar och onödig dubblering av försvarsmateriel i Europa. Samtidigt saknar EU:s medlemsländer viktiga militära resurser för mer kvalificerade krishanteringsinsatser så som lufttankningsförmåga, underrättelseresurser och precisionsbekämpningsförmåga. Erfarenheterna från de senaste insatserna i Libyen och Mali tjänar som exempel på detta.
Den ekonomiska lågkonjunkturen med drastiskt fallande försvarsutgifter har ställt utmaningarna på sin spets och gjort den nuvarande situationen ohållbar. Europeiska skattebetalare kan inte fortsätta spendera pengar som inte längre finns på saker som inte behövs på grund av protektionism inom försvarsmaterielområdet.
Jag har respekt för de som säger att det är svårt att öppna upp den nationella försvarsmarknaden för konkurrens med risk för ökad inhemsk arbetslöshet som en konsekvens. Speciellt under en lågkonjunktur. Men jag delar inte uppfattningen. EU byggdes genom att riva ner gränshinder och tullmurar i syfte att öppna upp för konkurrens och i sin förlängning ekonomiskt välstånd. Försvarsmarknaden omges visserligen av vissa särskilda villkor som till del gör den annorlunda. Det är bara länder som är kunder, frågor om försörjningstrygghet och autonomi är centrala osv. Men de grundläggande parametrarna för marknadsekonomin fungerar också inom försvarssektorn.
Den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken inklusive dess försvarsindustridimension befinner sig i ett formativt skede. I december ska stats- och regeringscheferna behandla detta tema på Europeiska rådet för första gången på fem år. I anslutning till det mötet har Kommissionen getts i uppdrag att se över hur den kan använda sina instrument på detta område. Vad behöver då göras?
För det första, bör det slås fast att grundläggande lagstiftning baserat på marknadsekonomiska principer, i allt väsentligt, redan finns genom implementeringen av Kommissionens försvarsupphandlingsdirektiv i nationella lagstiftningar. Vad som behövs är inte mer lagstiftning utan ett mycket starkare och effektivare övervakningssystem av Kommissionen i syfte att säkerställa att denna lagstiftning faktiskt tillämpas inom hela EU och EES-området. Det är först då som vi kan få en konkurrensutsatt försvarsmarknad inom EU.
För det andra krävs det en tydligare diagnos i vart problemet ligger. Ofta framförs det att det är försvarsindustrin som bidragit till problemen med överproduktion och bristande konkurrensutsättning. Men det är inte industrin som beställer och upphandlar försvarsmateriel. Det är beslut som bara länder styr över. Problemet ligger därför hos medlemsländerna och vad som behövs är ett förändrat kundbeteende. Mer konkret så måste det bland annat upprättas en harmonisering av krav på förmåge- och upphandlande nivå mellan länderna. Då har försvarsindustrier bättre förutsättning att producera de system och plattformar som verkligen behövs samt kan tävla om upphandlingar på lika villkor.
För det tredje har Kommissionen föreslagit att det ska upprättas så kallade Center of Exellences inom EU för spetsforskning inom det försvarsindustriella området. Det är en god tanke. Men de bör växa fram på egen kraft och inte skapas uppifrån och ner genom politisk kartritning. Vidare bör de vara självfinansierande för att vara konkurrenskraftiga och hållbara över tid. Kommissionen har föreslagit att dessa Center of Exellences eventuellt ska finansieras genom EU:s strukturfonder. Det skulle vara mycket olyckligt då det skulle kunna snedvrida marknadsdriven konkurrens inom EU på detta område.
Varför tycker jag som företrädare för försvarsindustrin i Sverige så här? Av det enkla skälet att den försvarsindustri som är verksam i Sverige är mycket konkurrenskraftig och marknadstillträde på lika villkor är den enskilt viktigaste frågan industrins fortsatta framgång. Enligt SIPRI var Sverige 2011, per capita, den största exportören av försvarsmateriel i världen. Detta förenas med en av världens striktaste exportkontrollagstiftningar vilket visar att framgång på den internationella marknaden och en strikt exportkontroll går hand i hand. Vi har även kommit betydligt längre i Sverige i transformeringen av försvarsindustrin än i de allra flesta andra europeiska länder. Den försvarsindustrin som är verksam i Sverige är den enda i Europa som är helt privatägd. Den har öppnats upp för utländskt ägande vilket bidragit till nya marknader och långsiktig finansiering. Försvarsindustrin i Sverige är också mycket forskningsintensiv, i ett jämförande europeiskt perspektiv, vilket gör den till en intressant samarbetspartner.
Ökad konkurrensutsättning inom EU på försvarsmarknaden kommer till del att vara en smärtsam process och det kommer att finnas vinnare och förlorare på den industriella sidan. Men om EU:s medlemsländer inte antar den utmaningen kommer situationen att bli värre då de bästa företagen inte kommer att kunna växa sig starka nog på en allt hårdare global marknad med allt fler aktörer.
