När Johan Norberg i sin nya bok Eurokrasch – En tragedi i tre akter likställer euron vid en ”potentiell helvetesmaskin” är det sannolikt många läsare som kommer att hoppa till. Inte minst bland borgerliga politiker och sympatisörer har den gemensamma valutan länge omhuldats och betraktats som det främsta tecknet på Europasamarbetets framgång.
Än idag har ledarsidorna på landets större dagstidningar svårt att förhålla sig till det paradoxala faktum att euron, som verkade så bra, nu istället leder till just sådana spänningar och motsättningar som en fördjupad europeisk integration var tänkt att förhindra.
Eurokrasch är en välskriven skildring och ett välkommet inslag i en debatt som under alldeles för lång tid badat i tillsynes obegripliga direktiv och torra räntebesked. Norberg återger med stor pedagogisk skicklighet motiven till eurosamarbetet, kritiken som trots allt tidigt riktades mot projektet, aningslösheten som präglade beslutsfattarnas agerande och pekar på hur euron nu, steg för steg, går mot sitt oundvikliga haveri.
Den intresserade läsaren tar sig snabbt igenom de drygt 150 sidorna. Visst finns det därmed avsnitt som jag hade uppskattat om författaren grävt djupare i, stenar som gott kunde ha vänts på lite ytterligare lite grann. Men det vore väl petigt att lyfta fram dessa när helheten är så lyckad. Eurokrasch är ett viktigt samtidsdokument som påminner oss om att politiska ideal och visioner om framtiden lätt kommer i vägen för samhällets möjligheter att generera tillväxt, utveckling och välstånd.
För vid sidan av att skildra eurons uppgång och nära förestående fall är boken också en berättelse om politikens potentiellt destruktiva kraft och ofrånkomliga begränsningar. Det är en bok som påminner om att incitament spelar roll och att ingen politisk vision är värd de scener som nu utspelar sig runt om i Europa.
Mellan raderna i Eurokrasch förstår den uppmärksamme läsaren att det europeiska samarbetet var framgångsrikt så länge det handlade om att skapa förutsättningar för marknadsekonomi, men att nackdelarna tog över när vidlyftiga ambitioner om att ”ena Europa” vann allt större gehör bland politikerna. Flera av de eurohyllande uttalanden som Norberg grävt fram från början av tjugohundratalet, en tid när valutan ännu var oprövad men desto mer överbelamrad med förväntningar, framstår i dagens ljust som uttryck för ren och skär galenskap. Att införa en gemensam valuta i en grupp länder där det varken bland politiker eller befolkning fanns någon vilja att avhända sig den nationella finanspolitiken var dumdristigt, oansvarigt och en idealismens seger över förnuftet.
Så vad är Norbergs recept för att ta oss ur den grop EU:s dödgrävare förberett? En i allt väsentligt lockande anrättning faktiskt, även om jag tror att det är svårt att föreställa sig precis hur det europeiska samarbetet kommer att påverkas av eurons misslyckande.
Författaren skissar grunddragen till ett förnyat europeiskt samarbete som bygger vidare på lärdomarna från de senaste tio åren. Norbergs idé är ett EU som bygger på de fyra friheterna, rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital och där samarbete sker i genuint gränsöverskridande frågor utan att för den delen inskränka de enskilda ländernas frihet att experimentera var för sig och testa nya lösningar. Ett samarbete som inte strävar efter enhetlighet utan som bygger på en genuin förståelse för att Europas styrka är dess mångfald. Det är nyckeln till kontinentens framtid och en förutsättning för förnyad tillväxt och utveckling. Jag tror och hoppas att även Dagens Nyheters ledarredaktion på sikt kommer att kunna hålla med om det kloka i detta.
Men innan vägen framåt kan beträdas tyder mycket på att ridån för euron måste falla. Det tycks närmast oundvikligt. Så brukar nämligen alla tragedier sluta.
