USA Barack Obamas utrikespolitik har varit inkonsekvent och oklar. Mitt Romney å sin sida talar mindre om utrikes- och säkerhetspolitik än någon republikansk presidentkandidat före honom. Mycket lite tycks skilja de båda kandidaterna åt i utrikesfrågorna, skriver Jonathan Last.
En av de mest slående sakerna med valet 2012 är hur lite de båda kandidaterna har sagt om sina planer för Amerikas framtid. President Obamas kampanj har inriktats i lika delar dels på att försvara vad han uppnått under sin första period, dels på att angripa sin motståndare. Han säger nästan inte något om vad han tänker använda ytterligare fyra år till. Mitt Romney, å andra sidan, har attackerat Obamas administration och lovat Amerika robust jobbtillväxt, men har sagt mycket lite om vad för sorts strategiska politiska åtgärder han tänker genomdriva.
På så vis är det inte överraskande att kandidaterna är lika vaga när det gäller sina övertygelser inom utrikespolitiken.
President Obamas period har präglats av en dikotomi inom utrikespolitiken. Han har skänkt den mjuka maktens förtjänster sina läppars bekännelse, men visat sig villig att vidta hårdföra åtgärder, exempelvis drönarattacker inne i Pakistan, räden som dödade Osama bin Laden och beslutet att använda amerikansk styrka för att störta Muammar Gaddafi. Enligt samma modell har president Obama, trots allt sitt tal inför valet 2008 om överdriven, exekutiv makt, hållit Guantanamofängelset öppet och gett sig själv makten över ”presidentens dödslista” för terroristmisstänkta individer.
På så vis har det inte alltid varit lätt att förstå vilka principer det är som driver Obamas utrikespolitik. Han vägrade ta ställning när Iran stod på randen till revolution 2010. Men när Egypten genomgick liknande konvulsioner tog Obama ställning emot Mubaraks regim, trots att den i teorin var en av Amerikas icke-perfekta allierade i regionen.
Det enda som är uppenbart beträffande utrikespolitiken under en andra period för Obama är att han, när det gäller Irans kärnprogram, kommer att fortsätta skjuta problemet framför sig. Obama har inget intresse av att destabilisera regionen genom den sortens militära angrepp som skulle vara nödvändigt för att lamslå Irans kärnprogram, men han tycks samtidigt inse att Iran med kärnvapen är oacceptabelt. Snarare än att lösa det problemet, hoppas han kunna undvika det i ytterligare fyra år.
Och därmed återstår Mitt Romney. Inte någon republikansk presidentkandidat sedan andra världskriget har pratat mindre om utrikespolitik än vad Romney har gjort under sin kampanj. Internationella frågor är så fjärran att han, i debatten om utrikespolitik med Obama, valde att tala om ekonomiska inrikesfrågor, med argumentet att USA:s budgetunderskott är en av landets största säkerhetsrisker. Under resten av debatten höll Romney med president Obama i nästan varje fråga, från Pakistan till Syrien, och avvek bara i gradskillnader.
Med detta sagt finns det hyllmetrar av tidigare uttalanden av Romney, som tyder på att han skulle vara mindre benägen att eftersträva multilateralism, och att han skulle vara mer aggressiv. Exempelvis har Romney sagt att han inte betraktar Ryssland som en strategisk partner till Amerika, utan snarare som Amerikas främsta ”geopolitiska motståndare”. Under de republikanska primärvalen påstod han dessutom att han på första dagen av sin mandatperiod kommer att förklara Kina vara en ”valutamanipulatör”, och därmed införa tullavgifter mot Amerikas största importör.
Trots sina hårda ord tyder Romneys inställning till utrikespolitiken – åtminstone sådan han framställt den – på att han likt den nuvarande presidenten troligen kommer att vägledas mindre av en sammanhållen teori för utrikespolitiken, än av politisk pragmatism.
Den mest ironiska med 2012 års val är att båda partierna hemsöks av George W Bush när det gäller utrikespolitiken. När Obama slog igenom 2008 berodde det inte minst på att han kampanjade mot Bushs vision av Amerikas roll i världen. Men Obama har härdats av verkligheten under sin period som president, och kommit att värdesätta fördelarna med att visa djärvhet och styrka i vissa situationer. Romney, å andra sidan, har tagit till sig den motsatta läxan. Han har sett gränserna för vad Bushs ”frihetsagenda” lyckades åstadkomma – både på hemmaplan och utrikes – och vänt det storslagna projektet ryggen, för att istället skapa en snävare roll för USA.
George W Bushs tid som president må ha varit polariserande på sin tid, men den har lite senkommet åstadkommit något som liknar nationell samling kring utrikespolitiken.
Det återstår att se om det är en positiv eller negativ utveckling.
