RECENSION Staffan Heimerson, Aftonbladets oförliknelige världsreporter och kolumnist har mött många människor på sin 60 år långa ännu oavslutade reportageresa genom livet. Mats Johansson har läst hans senaste bok och tycker att den bör leta sig in under mången julgran.
Idel öra
Staffan Heimerson
Hydra förlag 2012
Staffan Heimerson, Aftonbladets oförliknelige världsreporter och kolumnist, 77, har mött många människor på sin 60 år långa ännu oavslutade reportageresa genom livet. Sedan tio år har denna resa fört honom till Villa Dallas (bara en sån sak) som hemviste på franska Rivieran, från vilken han ständigt ger sig ut på studiebesök som gäst hos verkligheten, utom när den provencalska olivskörden ska bärgas.
Det har blivit ett tjugotal reseböcker och kåserisamlingar under lika många år sedan 1990. I den senaste berättarvolymen samlas en brokig skara intervjuoffer för uppvisning, inte alltid med det resultat som de kända namnen väntat sig. Det är därför sådana kallas just ”offer”.
I den kategorin noteras främst bildirektören Gyllenhammar som fortfarande må vara världsledande i sitt gebit både i Örgryte och Partille, men nog nådde sitt bäst-före-datum för mycket länge sedan, ungefär när han reste över Sverige i helikopter tillsammans med Olof Palme och pekade ut var planekonomins nya industricentra skulle ligga. Det var innan hans livsverk Volvo PV såldes till kineser, i brist på franska och amerikanska ägare.
Jo, Gyllenhammar bär fortfarande två armbandsur, annars vet han inte vad klockan är i USA.
Bättre klarar sig imperiebyggaren Hans Rausing, men så var hans resultat också bestående eftersom han lämnade Sverige i tid, medan den socialistiska offensiven med löntagarfonder som skulle ta över storföretagen planerades.
Värd hela julpengen är mötet med kollegan Åsa Linderborg, ”riksstalinist” som han kallar kulturchefen i Schibsteds arbetartidning. Hon hade just blivit mångmiljonär på sin bok om tandlösa pappa och deltog mellan snapsarna på Gyldene Freden i budgivning på en lägenhet för 70 000 kronor kvadraten. Det är inte illa marscherat för en Natasja med ryskt påbrå som gick med i kommunistpartiet redan vid tolv år och blev ombudsman innan man gjorde upp med Moskva och droppade k-et.
Linderborgs världsbild rasade samman med Muren, men det finns alltså annat att trösta sig med nuförtiden. Intervjun avslutas med att hon får välja vilket skällsord hon föredrar, apropå många tillmälen på nätet, och stilenligt bestämmer sig för ”Pol Pot-fitta tål jag. Skönt ord.”
Tja, det beror på hur man ser det.
Göran Persson, Alex Schulman och kronprinsessan – det är tjugotalet rätt omaka storheter som får träffa Staffan Heimerson. EF-grundaren Bertil Hult påminner om tiden när socialdemokratiska partisekreterare kunde klassa framgångsrika entreprenörer som parasiter, men även han slipper trots svår ordblindhet lägga sig hungrig på kvällarna, tack vare de miljarder han knåpat ihop på vårt behov av språkresor.
Bäst är mötet med Bengt Westerberg. Under rubriken ”Pengar luktar inte. Men det stinker kring Röda Korset” ställer Heimerson dagens chefslöner mot det arbete hans mor lade ner på den tiden idealitet drevs av idealister; skalpelltext.
Roligast är mötet med Björn Ranelid, mannen som går till litteraturhistorien för formuleringen att ”en miljon kan skriva som Liza Marklund men bara en kan skriva som Björn Ranelid”. Så talar en man som till och med kan få Heimerson att känna sig ödmjuk.
