Kajsa Ekis Ekmans bok om Grekland kan sägas vara två böcker i en. Dels berättar den om livet i Aten under skuldkrisens mest intensiva dagar, dels försöker den förklara vad krisen egentligen beror på. Det första gör hon mycket bra. Inte det andra.
Boken Skulden: Eurokrisen sedd från Aten har onekligen sitt läsvärde. Det är en levande skildring av hur atenarna upplevde den plötsliga skuldkris som landet hamnade i. Staffan Heimersson, legendarisk utrikesreporter, har beskrivit det goda reportaget som att det ska innehålla: people, color, action. Allt detta får man hos Ekman. Hon har gjort det som en god journalist ska göra. Hon åkte till krisens centrum för att uppleva händelserna på plats. Hon har träffat de människor som allt handlar om och talat med dem. Hon har upplevt dramatiken på plats. Och nu berättar hon för oss hur det var.
Så långt är boken bra, för att inte säga mycket bra, eftersom Ekman även har ett språk som är njutning att läsa.
Kajsa Ekis Ekman
Leopard förlag, 2013
Men nu vill hon också förklara, inte bara rapportera. Hon säger det inte rakt ut, men det är uppenbart att Ekman är ett slags marxist. Vad för slags marxist är oklart, eftersom ingen ju längre tror att allt Marx skrev en gång för länge sedan var den enda och perfekta sanningen om hur samhällsekonomin ska förstås. Men slår man fast att ”Bara arbete skapar värde” står man onekligen långt ut till vänster.
Så vad är då en modern marxists förklaring till den grekiska skuldkrisen? Ekman presenterar två historier. En om hur euron kommit till och en om hur kapitalismen skapat ett kaos. The bad guy är densamma i båda historierna – de internationella storföretagen.
Den första historien lyder sålunda: I början av 1980-talet konstaterade de europeiska storföretagen att de blivit för stora för sina hemländer och att det fanns risk för att Europa förlorade i konkurrenskraft gentemot USA och Japan. Idén om en gemensam europeisk valuta föddes. Ingen mindre än Pehr G Gyllenhammar lär ha spelat en central roll i det att han var sammankallande till det första av de möten som de europeiska storföretagen höll. Det var företagen som designade europrojektet. Företagen inte bara lobbade för projektet utan var dess faktiska arkitekt, skriver Ekman.
När euron sedan sjösattes kom det att gynna de länder inom Europa som hade hög konkurrenskraft, främst Tyskland. Att länder med lägre konkurrenskraft ändå fick komma med i projektet berodde på att man inte ville att euron skulle bli alltför stark. Grekland fick komma med för att ”dra ned” värdet på valutan.
Men det var i Tyskland man tjänade på den gemensamma valutan. Överskottet omvandlade man till förmånliga lån som man erbjöd de svagare länderna, för att de skulle kunna köpa ännu mer av de starkare länderna. Grekland kom på så vis att överösas av billiga lån.
Den andra historien berättar att mellan åren 1945 och 1973 rådde det lugn i det kapitalistiska systemet eftersom vi då hade en ”fast” kapitalism. Fastheten bestod i huvudsak i den reglerade valutahandeln och Bretton-Woodssystemet. Kriser uppstod aldrig.
Men under 1970-talet tyckte sig kapitalisterna, dvs. de stora industriföretagarna, att profiten var för låg. För att höja vinsterna var kapitalisterna tvungna att pressa ned lönerna. Man gjorde det genom att effektivisera arbetet inom industrin och krossa fackföreningarna. Arbetarna tvingades arbeta hårdare men fick inte del av det ökade värdet i produktionen. Det var nu som människor började tala om stressen på arbetsplatsen och det var nu som fenomenet utbrändhet uppstod. (Och eftersom Ekmans bok är en klagovisa från vänster så måste givetvis också Ronald Reagan och Margaret Thatcher omnämnas som de två stora skurkarna, oavsett om det tillför storyn någonting eller inte. Det tillhör liturgin.)
Det var också företagarna som skapade ”nyliberalismen”. För att hitta nya källor till profit tvingade man fram avregleringar och privatiseringar. Därtill kom man på ett helt nytt sätt att tjäna pengar. Genom att avreglera finansmarknaderna kunde man tjäna pengar på ingenting.
Företagarnas effektiviseringar gjorde att människor tvingades lämna sina jobb i industrin. Istället hamnade de i lågbetalda serviceyrken.
Men kapitalister är beroende av konsumtion för att kunna göra profit. Så hur få folk att konsumera trots att man pressat ned deras löner? Svar: billiga lån.
Hela systemet med subprimelån i USA som var början på den internationella finanskrisen var ett uttryck för detta. Den privata skuldsättningen växte. Till sist höll det inte.
Dessa två historier utgör Ekmans förklaring till varför Grekland hamnat i knipa. Det är storföretagen som har hittat på euron och det är storföretagen som har destabiliserat det kapitalistiska systemet.
Var det så det gick till? Ska vi tro på denna förklaring? Nja, även om man köper den marxistiska teorin om företag som styr och kontrollerar allt så saknas det en viktig pusselbit. Var Grekland verkligen tvunget att säga ja till de billiga lånen? Kanske. Men en stor skuld är inte ett problem för vissa länder. Japan har en statsskuld på 240 procent.
Det som utlöste krisen och som Ekman märkligt nog skriver nästan ingenting om, trots att det är vad många andra skulle säga är huvudproblemet, är att Grekland inte klarade av att betala räntorna på sina lån. Ett land kan har stora skulder, men givet att man kan betala räntorna är långivarna inte oroliga.
Men i Greklands fall stod det klart att landet inte skulle kunna betala sina räntor. Den amerikanska finanskrisen orsakade ett plötsligt konjunkturfall som drabbade hela världen. I och med det föll skatteintäkterna för alla också brant. Resultatet blev kraftigt ökade budgetunderskott.
För länder med låg statsskuld och med ett gott anseende om att kunna betala sina räntor spelade detta ingen större roll. Men för Grekland blev det ödesdigert. Landet hade under lång tid dragits med både en stor statsskuld och kontinuerliga budgetunderskott. Störtdykningen i konjunkturen gjorde att underskotten ökade ännu mer.
Till råga på allt hade den avgående högerregeringen mörkat siffrorna. När då den nyvalde socialdemokratiske premiärministern Gergios Papandreou på våren 2010 avslöjade att de inte särskilt goda officiella siffrorna dessutom var ett falsarium drabbades finansmarknaderna av panik.
Nu ställdes den fråga som egentligen borde ha ställts för länge sedan: Hur ska Grekland kunna betala räntorna på lånen?
Har Grekland en ekonomi stark nog? Den är inte som den tyska. Inte heller som den svenska eller finska. Var finns tillväxtpotentialen? Hur ska grekerna tjäna ihop pengar nog? Bankerna som lånat ut pengar konstaterade då att det helt enkelt inte skulle lyckas.
När detta händer företag eller privatpersoner försätts de i konkurs. Men att försätta hela Grekland i konkurs var det ingen som vid det tillfället vågade göra.
Istället drog man igång karusellen med nödlån och gigantiska sparbeting för att rädda de ”systemviktiga” bankerna och tvinga på grekerna reformer för att sanera statsfinanserna och få igång tillväxt i ekonomin.
Det är framför allt detta som är förklaringen till den grekiska skuldkrisen. Det är inte föklaringen till hela eurokrisen, men den direkta förklaringen till just den grekiska krisen. Ekman skriver mycket om vad ”trojkan” kräver, alltså IMF, ECB och EU, de tre organisationer som ansvarat för utformningen av sparpolitiken. Men hon förklarar inte hur trojkan har tänkt, vilket gör att man egentligen inte får någon förklaring till dess agerande. Därmed blir det också omöjligt att utifrån Ekmans bok ta ställning till om sparpaketet är rimligt eller inte. Nödvändiga fakta saknas.
Sammantaget gör detta tyvärr att man inte alls får någon förklaring till hur den grekiska skuldkrisen uppstod i Ekmans bok, inte ens utifrån ett marxistiskt perspektiv. För även om vi antar att Ekmans berättelse om ansvarslösa kapitalister är helt sann, att det var kapitalisterna som orsakade den amerikanska finanskrisen, så förklarar inte den teorin varför just Grekland hamnade i den här knipan. Krisen drabbade hela världen. Vissa länder var dock mer motståndskraftiga än andra. Exempelvis drabbades de baltiska staterna också mycket hårt. Men de tog sig ur krisen. Så varför har inte Grekland kunnat göra på samma sätt? Mitt bestående intryck av boken är därför att boken har ett stort hål i sig. Det finns en verklighet. Det finns en bakgrundsteori, som man kan tro på om man vill. Men däremellan är det tomt.
