I dag damp det senaste numret av Svensk Linje ned i brevlådan. Temat är frigörelse och jag deltar med en text om kast och kapitalism. Jag vet inte om den kommer att publiceras online.
Det är en ganska vanlig missuppfattning att kastsystemet avskaffades 1950. Det är inte sant. Däremot kriminaliserades negativs särbehandling, medan positiv särbehandling gjordes till den huvudsakliga metoden för att komma till stånd med de lägre kastens och de kastlösas utsatthet.
I artikeln skriver jag om hur den metoden fått mycket små effekter. I stället ser det ut som om det som i framtiden kommer att beskrivas som det stora genombrottet för de kastlösa är 90-talets liberaliseringar av ekonomin. Jag skriver bland annat om aktivisten och forskaren Chandra Bhan Prasad som menar att det är eftersträvansvärt att förvandla kastsamhället till klassamhälle. Skillnaden är att det senare tillåter individer att klättra.
Frågan har naturligvis också en koppling till det pågående valet. ”In India you do not cast your vote, you vote your caste”
Min poäng är inte att situationen skulle vara särskilt bra idag, eller att alla fått det bättre. Ett av de avslutande styckena lyder såhär:
”Under en epok som akademiker och debattörer på vänsterkanten beskriver som hård kall och nyliberal var alltså den generella tendensen att daliterna gick från livegenskap till entreprenörskap, vann social acceptens och åt bättre mat. Att det stora flertalet fortfarande lever i svår misär, att barn svälter och är undernärda och att diskriminering fortfarande är utbrett är naturligtvis också sant. Men det som särskiljer denna period från tidigare, är inte fattigdomen utan att sociala och ekonomiska tabun utmanades.”
Ungefär samtidigt som jag satte punkt för texten sände Sveriges Radio ett reportage av Nils Horner i samma ämne. Det måste vara ett av de sista inslagen han spelade in han tragiskt dödades i Afghanistan, och är ett tydligt exempel på vilken utmärkt journalist han var.
