USA John Kerry blir Hillary Clintons efterföljare. Valet av utrikesminister är det första av flera viktiga val som president Barack Obama ska göra i januari. En ny försvarsminister och chef för CIA ska också tillsättas. Mårten Torson Lindberg skriver om USA:s nya toppdiplomat.
Hillary Rodham Clinton slutar som USA:s utrikesminister efter en lång karriär inom politiken och ersätts av ett minst lika känt ansikte. Uppväxt i en diplomatfamilj, utbildad på Yale och tidigt introducerad till politiken beskrivs John Kerry som en typisk ”east-coast liberal”. Kerry är 69 år och tidigare senator i Massachusetts. Som senator valdes han till demokraternas presidentkandidat 2004 – men förlorade mot sittande presidenten George W Bush.
Kerry är en av landets mest respekterade personer inom utrikespolitiken. Få amerikanska politiker känner så många statsministrar, presidenter och utrikesministrar som John Kerry – en naturlig följd av att ha ägnat sin karriär inom senaten åt utrikespolitiska frågor där han varit ordförande för utrikesutskottet i sex år. Utöver detta är Kerry också dekorerad krigsveteran – alltid ett plus för amerikanska politiker.
När Obamas förstahandval Susan Rice, som är USA:s FN ambassadör, i december meddelade att hon inte var intresserad av utrikesministerposten blev nominering av Kerry självklar. Med sina 27 år i senaten, där han är känd för partiöverskrivande samarbeten mellan republikaner och demokrater, har Kerry blivit en omtyckt person i båda läger, som nästan enhälligt uttryckt stöd för den nya utrikesministern.
Att Obama och Kerry har en nära vänskapsrelation underlättade kanske presidentens val. Det var Kerry som introducerade Barack Obama, en annars okänd senator från Chicago, i det politiska rampljuset genom att välja honom som huvudtalare för demokraternas partikonvent 2004. Vänskapen har sedan utvecklats. Under Obamas första mandatperiod blev Kerry betrodd som inofficiellt sändebud till bland annat Sudan, Pakistan och Afghanistan. Under det senaste presidentvalet agerade Kerry också motspelare som Mitt Romney i Obamas förberedelser inför presidentdebatterna.
Som utrikespolitiker delar Kerry de flesta av Obamas uppfattningar. Det var till exempel tack vare Kerry som Obama fick senaten att gå med på ett nytt kärnvapenavtal med Ryssland. Men den nye utrikesministern ska annars betecknas som en mer progressiv utrikespolitiker än Obama.
Som senator tog Kerry tidigt ställning för FN:s resolution 1973 om en flygförbudszon i Libyen 2011, något Obama först var tveksam till men sedan kom att acceptera. Kerry var också en av de första senatorerna som argumenterade för att Hosni Mubarak, Egyptens tidigare ledare, skulle avgå. Även detta var något som Obama dröjde med att uttala sig för.
Kerry delar också många egenskaper med sin föregångare Clinton, framförallt hennes tro på diplomatin. Clintons största bidrag som utrikesminister var att återställa vikten av diplomati i amerikansk utrikespolitik. Hon var en nyckelspelare i koalitionsbildningen inför interventionen i Libyen och vid införandet av handelssanktioner mot Iran.
Några av Clintons ansträngningar var klart mer effektiva än andra. Vissa – som att avancera klimatförhandlingarna, förbättra relationerna med Ryssland eller stoppa inbördeskriget i Syrien – gav dock inte resultat.
Kerrys preferenser för diplomatisk diskussion framför militärt våld är passande då USA idag är en nation med liten aptit för militära insatser och de finansiella resurserna är knappa. Valet av den tidigare senatorn till utrikesminister förefaller därför naturligt.
Men Kerrys styrka som diplomat är också en av hans svagheter. Senatorns upprepade försök att etablera en dialog med Syriens president Bashar al-Assad är ett tydligt exempel på hur Kerrys tro på diplomati kan få förödande konsekvenser. Assad övertygade Kerry att han var en ”reformerare” som sökte fred med Israel och ville sitt folk det bästa – slutsatser som de senaste 18 månaderna visat inte kunde varit mer felaktiga. Med Clinton och tidigare försvarsministern Robert Gates borta – två personer som gärna tar till militärt våld som komplement till diplomatin – finns det därför en risk för obalans i utrikespolitiken.
Trots Kerrys otvivelaktiga inflytande i Washington förblir hans möjligheter att på egen hand forma utrikespolitiken liten. Idag bestäms utrikespolitiken i Vita huset av presidenten, inte i Foggy Bottom av utrikesministern. En gissning är att Kerrys insatser istället bedöms av hur han presterar jämfört med Clinton.
Att döma av det politiska samtalet i USA finns det en del saker som Kerry kommer kunna göra bättre än sin föregångare:
1. Utveckla handelsrelationer. USA:s utrikespolitik har under 2000-talet präglats av militära frågor. Kerrys entusiasm för frihandel kan därför bli ett nödvändigt tillskott i ett land med ekonomiska bekymmer och handelsunderskott. Som utrikesminister William Hague i Storbritannien (ett land som också har ekonomiska problem) bör Kerry försöka få till stånd en politik som lyfter frihandel på dagordningen. Detta är en förutsättning för en stark amerikansk ekonomi, och därmed för en stark amerikansk utrikespolitik.
Kerrys tid i senaten vittnar om att han vill fördjupa frihandelsavtalen mellan Europa och USA, och ett linkande med Japan och Brasilien. Sådana avtal förutsätter dock att USA förändrar sitt generösa jordbruksstöd, eftersom det idag hämmar landets handelsrelationer med omvärlden.
2. Tillbringa mer tid i förhandlingar i Washington. Clintons överdrivna resande (2 085 timmar i luften) är inte ett tecken på styrka, utan ett symptom på hennes tendens att detaljstyra diplomatin. Tiden på resande fot har kommit på bekostnad av viktigare ”big picture stuff” som behandlas i kongressen.
3. En lyckad utrikespolitik kräver inrikespolitiska förutsättningar. Tillsammans med ovanstående punkter finns det fördelar att dra från samarbeten mellan republikaner och demokrater. Att charma inrikespolitiker från båda partier, en bevisad kvalitet hos Kerry, är en styrka som gör det enklare att framgångsrikt driva viktiga utrikespolitiska frågor.
4. Demonstrera att utrikespolitikens fokus inte har ändrat riktning från Mellanöstern till Asien. Obamas uttalande om att Asien nu är viktigare för USA än Mellanöstern skapade förtret hos många både utrikes och inrikes. Kerry kan snabbt göra sig populär genom att betona att både Mellanöstern och Europa har högsta prioritet för USA.
Det finns många, djupare, utrikespolitiska frågor som Kerry kan ta sig an om han finner mod därtill: Lösa krisen i Syrien, ge sig i kast med klimatförhandlingarna, förhindra Nordkoreas (och Irans?) kärnvapenprogram, förbättra USA:s oförtjänt dåliga rykte i världen, och så vidare. Dessa kommer emellertid inte falla på Kerrys bord utan på Obamas, där den verkliga utrikespolitiken bedrivs.